det är det ställe, där leken går
från solnedgången till hanegället
och helst när månen på fästet står;
de ljusa lindar där hålla vakt,
ej störs av vindar den tysta trakt,
men strålar darra på varje blad
och gräset glittrar i daggens bad.
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Jag trår igen till de yra ringar.
Jag var där nere i går och såg
den nejd, där älvornas drottning svingar
ett flor av silver på marken låg;
så mjuk var dimman i enslig dal,
och sen var timman och rymden sval;
i aftonluften jag hörde då
en sakta susning på ängen gå:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Då brusto alla de forna banden,
förtrollad in jag i ringen smög,
och älvan räckte mig svala handen
och bort i tumlande dans jag flög.
Som is det kändes, som eld det var;
en längtan tändes så underbar,
min gång blev lätt på den dävna mark
och sången klingade mera stark:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Ur ängen doftande blommor trängde,
som ingen än uppå jorden sett,
och ljusa parker, där frukter hängde
med saft, som hemliga djup berett;
ur fjärran smekte oss bäckens sus
och hjordar lekte i månens ljus,
och dalen glänste i blått och vitt,
och jublet brusande steg och fritt:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Men älvadrottningen log ett löje
och rörde snabbt med ett steg min fot:
»För dig har jorden ej mer ett nöje,
för dig, herr Olof, är ingen bot.»
Och som hon ropat de orden kallt,
var undansopat i blinken allt.
I jorden älvornas lek försvann,
men än ur jorden mig sången hann:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
I blommor alla i jorderike,
I matta fröjder, jag hatar er!
Jag vill till blommor förutan like,
jag vill, I luftiga barn, ditner!
Min fot hon rörde, den spritter än;
den ro hon störde ej föds igen,
och röster klinga mig jämt emot:
»För dig Herr Olof, är ingen bot!
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
C D af Wirsén:
