Mozart

Känslans oändliga värld låg bunden i magisk förtrollning, 

ingen förmådde att klart tala dess himmelska språk. 

Tonernas Raphael kom — och i tusen sköna gestalter 

blixtrar dess väsende fram, tolkat i smekande ljud. 

Hjärtats outgrundliga liv och tankarnas vimmel,

mänskliga lidelsens glöd, himmelens saliga ro, — 

allt för hans snilles eld sig kläder i smältande välljud, 

och med den döende ton sjunker en värld för vår syn. 

Enkel som ängens viol och djup som det rullande havet, 

sjunger han blommornas doft, sjunger han Guds majestät. 

Och när han lägger sin vinge till ro och sjunger sin svansång, 

likna dess toner en suck, pressad ur skapelsens barm.

C R Nyblom:

Maskeraden

Skiftande bilder jag ser i ett brokigt vimlande virrvarr 

tumla i yrande dans lustigt omkring för min blick. 

Glitter, trasor och bjäfs i tusen skilda fasoner

leka kring sprittande ben, fladdra kring flämtande barm. 

Anletet ensamt är stelt som lavan kring slocknade kratern, 

hemskt utur ögonens hål glimmar dock elden ännu. 

Dristigt skämtande ord och förställning, sockrad med löjen, 

flyga som gäckande troll fram i den kvalmiga luft. 

Tonerna dansa av lust, champagnekorkarna smälla, 

djävlar i munter galopp flyga med skummet i tak.

C R Nyblom:

Musik

Toner, som lyften min ande till skyn, förtrollade väsen, 

kunde mitt öga en gång följa Er mystiska dans!

Kunde jag fånga Er bild, som döljes för blicken och känseln, 

skulle jag skåda en värld, byggd i kristallernas form. 

Tusende flingor fölle väl då ur den klingande rymden, 

som på en vinterdag blommor och stjärnor av snö. 

Väl, att ändock Er soliga värld ej isas av stormen! 

Hellre än känna och se, blundar jag, njuter och dör.

C R Nyblom:

Skapelsens krona

Trotsige man, vill du tro, att kvinnan är skapelsens krona, 

hon, som tålig och mild böjer sitt huvud för dig?

Sist hon manades fram, ett verk av den skapande anden, 

byggd av dess ädlaste stoft, fylld av dess rikaste liv. 

Du, som larmar så stolt, som störtar troner och riken, 

kan du väl rubba också solen ur stjärnornas mitt? 

’’Allt, som är stort, sker tyst” — och stilla som solen dig lyser, 

sprider hon värme och ljus över en stormande värld. 

Böj ditt huvud för henne, som fört ur tusende strider 

människosläktet framåt undan ruiner och blod!

Jordens eviga hopp hon bär vid sitt klappande hjärta: 

skulle det slockna, o då — då vore skapelsen död.

C R Nyblom:

Livets högtidsstunder

Känner du stundom din själ av vingar lyftad mot höjden, 

fylles av okänd lust bävande hjärtat ibland; 

är det, som ville du hän i oändliga rymder försvinna, 

kasta dess jordiska dräkt bort från din ande en stund; — 

följ då med barnslig tröst den underkraft, som dig leder, 

låt dina blickar med mod dricka det himmelska ljus! 

Vet — den stunden kallar dig Gud till herrliga syner, 

lyfter den slöja, som djupt höljer hans strålande bild. 

Ögonblicket är då mer värt än ett år ibland fröjder: 

göm, vad du vinner därav, göm det för dagar av kval. 

C R Nyblom:

Laokoon

Snärjd i de ringlande drakarnes band, Laokoon synes 

kämpa förtvivlad, men dock lugn, som det höves en man. 

Bröstet är fritt, och huvudet än mot himmelen höjes, 

munnen är sluten, och knappt krusad av smärtan den tycks. 

Icke ett ord, ej ett ljud han fram över läpparna pressar, 

sluter dock dödens kval re’n i sin manliga barm. 

Lider ej fadern likväl att se, huru sönerna kvävas? 

Är väl hans hjärta därvid kallt som den mejslade sten? 

Nej, han drager en suck, så djup, så förtvivlad och dyster, 

som om hans innersta liv flydde ur kroppen med den. 

Varför kvider han ej? — Ty anden, fjättrad i marmorn, 

äger ej tunga och språk, talar i tecken ännu.

Därför rör dig också den förstummade smärtan dess mera, 

därför den dödlige tycks hög och sublim som en Gud.

C R Nyblom:

Epigram

1.
Vänner! Sångarens krans är flätad av blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag själv.

3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, vi gråter du så mitt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, vi pärlas ditt öga
under förtjusningens stund uti den älskades famn?

5.
Graven är trång; allt levande där dock samlas till frihet,
men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.

8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
och med sin övade hand sköt mot mitt hjärta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
trots hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.

9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande grav, en är den älskades famn.

10.
Fordom från Leucas brant förtvivlande älskare störtat
att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är havet för litet. Hon icke
skulle där släckas; långt förr brände hon världshavet ut.

11.
Styvmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
vilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock fött mer gynnade döttrar. Det finnes
icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.

12.
Till Laura.
Skön som en Ängel Du är, dock Du jag ville ej vara —
ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.

13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.

14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjärtan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.

15.
Ej på grund utav snö de glödande rosorna leva:
Yppiga släkten ej tål vinterns förbleknade värld.
Ofta har fenomenet jag sett, men vadan det under,
att på Din härliga kind blomma de mitt uti snön?

18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
ägde ditt huvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.

19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
föga det hjälper din sak, skönare blir du därav.

20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
om din skönhet för dig tala med skönare ord!

Vitalis (E Sjöberg):

Epigram

Att vitt och brett och lärt med kritisk recension

en usel auktors verk i sanningsdagen ställa,

det är att fälla

en tätting med kanon.

A M Lenngren: