Solsken

Solen lustigt skiner, 

vädret blås och viner, 

fladdrande gardiner 

fläkta från vårt fönster ut. 

Röda vallmor vicka, 

höga liljor nicka, 

och små duvor picka 

korn invid vår stuguknut. 

Vem kan inne sitta? 

Vi ska ut och titta, 

vi ska ut och hitta 

lyckan i en väpplings blad! 

Kom, du lilla Inga, 

vi ska ut och springa, 

låta visan klinga 

om hur sol gör världen glad!

A M Roos:

Vid Tångahallar

Blå i sommarsolen 

Skälderviken svallar, 

kastar långa böljor 

lätt mot Tångahallar. 

Fiskarns hus på backen 

mellan aplar vänder 

röda gavelspetsen 

vänt mot vik och stränder. 

Bjärre härad breder 

ut sig rikt och tvager 

vångars korn och vita 

hus i solskensdager. 

Liten byting plaskar, 

slår sitt skratt och trallar 

nu i morgonbadet 

invid Tångahallar. 

Fiskarns tös, som travar 

jämt i strävsam backe,

kännes väl igen på 

liten lingul nacke. 

Mjukt om tunna lemmar 

lätta vågdrag flyta, 

solbrynt huvud lyckligt 

ser frän klarblå yta. 

Upp kring lyftad, spenslig 

midja pärlor spritta, 

bruna händer plaska, 

ögon muntert titta. 

Hårda fötter stampa 

bubblor upp ur sanden. 

Gamla mormor håller 

paltorna på stranden. 

Gråa, fula paltor, 

sommar-, vinterkläder: 

lappas jämt och hålla 

dock i alla väder, 

varit med på fiske, 

när som skummet rukit, 

skylt för kropp, som darrat, 

medan seglen strukit, 

rivits tu, när stretigt 

skogsris hemåt bärgats, 

och vid hallontiden 

svårt bland snåren färgats. 

Plagg nu glöms och annat; 

härligt här att vara! 

Skönt det friska vattnet 

slår om skuldror klara. 

Skönt i sommarsolen 

Skälderviken svallar, 

kastar långa böljor 

lätt mot Tångahallar.

A U Bååth:

Skön är sommaren i norden

Skön är sommaren i norden, 

då, som förr vid skaparorden,

Herren härligt smyckar jorden 

med sin godhets rikedom. 

Allting liv och glädje andas, 

och var morgon ny, som randas, 

doft och sång och färgprakt blandas 

i naturens helgedom. 

Mellan tuvans blomsterkransar 

lilla bäcken muntert dansar, 

medan björkens gröna fransar 

spegla sig i källans rand. 

Och de tusen fåglar sjunga, 

där på luftig gren de gunga: 

“Loven Herren, gamla, unga, 

loven honom, sjö och strand!” 

Tyst sig aftonsolen sänker. 

Av Guds kärleks rika skänker 

mogna skördefältet blänker 

skönt mot skogens mörka bryn. 

Hjorden vandrar hem i kvällen, 

och från höga stjärnepällen 

strålar över gömda tjällen 

aftonstjärnan för vår syn.

L Sandell:

Avbruten miniatyrmålning

Sänk din blick till ängens tuva, 

vänligt forskande en gång! 

Se dess värld — den trånga, ljuva, 

hör dess sakta jubelsång! 

Många väsen, lätta, viga, 

irra där i gräsets lund. 

Se! Mariæ-nyckelpiga 

promenerar glad en stund, 

låter ingen hälsning störa, 

skyndar ivrig, utan ljud, 

från Veronica att föra 

till Stellaria ett bud. 

Blommans blåa ögon blicka 

efter snälla tärnan än, 

och den späda stjärnan nicka 

ser jag, mot sin lilla vän. 

Förbi grottan nu hon ilar, 

där en Kämpe står på vakt,

och en fjärils-mumie vilar 

i egyptiskt dyster prakt. 

Kämpen tyckes viska sakta 

till den lilla ögontröst, 

som, hans grå-skägg att betrakta, 

smyger barnsligt till hans bröst. 

Stolt ses prästringkragen blänka, 

bugande för vindens fläkt, 

och sitt ljuva rökverk skänka 

korbarn små, i snövit dräkt. 

Ned i daggskålns spegel klara 

rodnande ett smultron ser; 

darrgräs anar någon fara; 

men den gamle kämpen ler. — 

Jag till dem mig lutar neder, 

allt att bättre skåda få ...  

hastigt sig en skugga breder 

över gräs och blommor små: 

och en ko — med steg så tunga, 

med en mine av — ”idel flärd!” — 

skövlar med sin vassa tunga 

tuvans lilla skimmervärld. 

Fåfängt har jag hotat, slagit? 

Skällan klingar: binglibång! 

Ack, mitt ämne har hon tagit, 

gjort en ände på min sång!

T Knös:

Ögontröst

Barnet kom från ängen

med gloria kring sitt hår,

det smög till dunkelt sjukrum

från sol och hagtornssnår -

och lade varligt mot mitt bröst

en knippa ögontröst.

Jag såg, i plågor bunden,

en glimt av himmelskt blått,

en flock av mörkblå stjärnor,

som nyss i daggen stått.

"Se", sade barnet, "ögontröst -

här får mor ögontröst!"

Gossebarn oskyldiga,

blå blomman är du lik,

du har förvisso glittrat

helt nyss i himmelrik...

o blåa, rena röst,

levande ögontröst!

Jag skall ej mera gråta -

fin lilja är du visst!

Jag bröt dig med Guds vilja

från ren och daggig kvist - -

du barn - i dödens bittra höst

min ögontröst - ögontröst!

Karin Valborg Ek:

Fågel och blomma

Minns. Denna annandag har varit lik en blomma,

och som en fågel förefaller mig i går.

En flickas kind kan vara som en ljushyllt sommarblomma,

ja, skygg likt drömmens guldsparv går

en sommardag på lätta fågelfötter och besår

ens brutna land, ens svarta, tomma

och ofruktbara vår,

och låter det slå ut en blomma

i varje vindlätt fågelspår.

Minns: som en blomma var i dag och som en guldsparv var i går.

Nu öppnar jag mitt fönster; lik en strimma

av guld försvinner fågeln in i minnets rymd.

Det är en blomma i min trädgård, skymd

från vägarna. Tilländalupen är en helgdagstimma.

Thorsten Jonsson:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Midsommar

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Augusti

Det susar i gårdens träd

och luften är sommarvarm
Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd.

H Blomberg:

:

Appelgården

Jag vet mig så fager en appelgård,
en appelgård.
Han blommar så rikt i Guds änglars vård,
om sommaren.

Han kringstängd är som en klosterlund,
som en klosterlund.
Där leka små nunnor på rosengrund,
om sommaren.

Där växa i ro både bok och lind,
både bok och lind.
Där spela i lönn både rå och hind,
om sommaren.

I vart och ett träd en näktergal slår,
en näktergal slår.
De sjunga, vad hjärtat så gärna förstår,
om sommaren.

»Kom, visa oss vägen, om sant du har sagt,
om sant du har sagt.
Fullväl till en dikt har du orden lagt,
om sommaren.»

Det är ingen dikt, fast den klingar så väl,
fast den klingar så väl.
Det är en stolts jungfru, som fröjdar min själ,
om sommaren.

P D A Atterbom:

På fiske

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett,
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Kväde över bärgningstiden

När sommarn jorden i sin varma linda slutit,
när himlaljuset sig åt norden närmast skjutit,
då jordeboars fröjd allstäds förökad bliver,
då allting, präktigt prytt, en tidig mognad giver.
Ty då en härlig tid, en bördig bärgningstid
hos oss inlupit har, som är i allting blid.

Sen hittills var sitt land och åker har uppbrukat,
med gödelns goda saft den magra åkern dukat,
man sig då reder till med mat och goda drycker,
som liva folket opp, när törst och hunger trycker.
Var man sig rustar till med räfsor och med svärd,
att samla in den frukt varav han vill bli närd.

Därför, när solen ned av himlavalvet kliver,
bak skogen gömmer sig och dunkel skugga giver,
i aftonsvalkans lugn en myckenhet av unga
på ängar samla sig, som för den slåttern tunga
all möda har ospard. En del av denna svit
sig först nu ställer till att visa här sin flit.

Var går sitt slag rätt fram, sin krokkniv tappert svingar,
men hör ibland hur den mot dolda stenen klingar.
Då börjar han strax på att över skadarn knota,
han griper till sin hen det fångna sår att bota.
Man såleds rusar fram och gröna jordens kropp
helt bar och blottad gör. Nu går en viter tropp,

som slagna gräset hop i långa strödjer välta.
De fika immerfort, och på varandra krälta,
om de ej hinna med den förra skock allt följa,
ty var en gärna vill sin klemighet nu dölja.
När de så sköljt sin kropp i flitig arbetssvett,
så länge som man klart på himlafästet sett,

så gå de till att sold av dem som lejt dem taga,
som blir ett svarsgott rus och en fullkomlig maga.
Sen vill man frihet ha att yra upptåg öva,
man skyndar på en dans, kan ej med spelet töva.
Med detta yra språng de vila ger sin kropp,
och rasa kitsligt fram tills solen lyser opp.

De börja då på nytt sitt arbet fort att sätta,
som dock, kanhända, går ej utan sömn och lättja,
ty när som Phoebi vagn på fästet längre hastat,
sin´ varma strålars glans på deras lemmar kastat,
då sista nattens sömn det högsta säte tar,
och lamhet dem omkull i närmsta skugga drar.

Här husbond´ ser sitt folk odugligt och förtrutit
i sömnens mjuka famn och lättjemanteln knutit.
Vad vill han säga dock? det är ju intet under
att kroppen fordrar ro och några fria stunder?
Månn´ detta snälla folk förtjänar allas ros,
som tyngsta bördan är av sommarns arbet hos?

De äro de som allt vad göras skall utföra,
de ansa, vända höt det de på kärror köra,
i husen gömma ned till fäets vinterföda.
Nu ha de övergått med mycken svett och möda
den heta slåttertid. Nu börja åkerns fält
en ymnig mognad ge, som skynda på så snällt.

Försynens underverk och nådesol här blänker.
Hur stor är icke Han? vad gott som Han ej skänker?
Han oss välsignat har, en bördig årsväxt givit,
Var gång som solen ny har åter till oss klivit,
i följe hon med sig mångtusend´ nöjen haft,
och livat jorden upp med härlig glans och kraft.

Månn´ detta nådesken, varmed han oss omvärvar,
ej gör att vi med fröjd få samla våra kärvar,
som oss skall föda ge, som ock en skyldig rikta
med pengar, varutav han skall sin skatt utplikta.
Just därför var en hand med iver skyndar på,
att fälla säden kull, att hon ej stupar å.

En ung och vanlig flock den mogna frukten fäller,
en annan binder hop, och uti rökar ställer.
Nu husbond´ glädjefull var rök vill räkna själver,
ty obeskrivlig fröjd omkring hans hjärta välver.
När säden varder torr, man fiker immerfort
att föra henne hem till vederbörlig ort.

Nu överflödar säd på bondens alla väggar,
ur vilken han vart korn med hårda slag utsläggar;
att se vad röken ger, hur mycket han får sälja,
hur mycket han till skatt och föda skall utvälja.
Så räknar bonden sitt. Sen tar han av en spann,
ber hustrun bränna den, och super bäst han kan.

All´ trädgårdsfrukter nu fullmogna börja bliva,
gulröda äpplens glans en vacker utsikt giva,
och bland mång gröna löv ett präktigt kirsbär blänker.
Ja, frukt av alla slag behaglig sötma skänker,
som fröjdar mästarns håg och riktar nog hans pung,
för allt besvär och ans, som varit svår och tung.

Nu denna vackra tid från oss i småning smyger,
drar med sig all sin prakt, och liksom rädd bortflyger
för höstens kalla mun, dess kulna hy och väder,
som gör att allt sitt prål och förra glans avkläder.
Men giv, o Himmel, nåd att vi förnöjda se
Din´ unders stora makt och Dig all vördnad ge.

J Wallenberg

Birgers ritt

Birger red sin häst i vall,
häst i vall,
ut i sommardagen,
över bäckens brus och svall,
brus och svall
in i björkehagen.

Hästen den var apelgrå,
apelgrå,
mörk och strid var manen.
Birger sade: "Trava på,
trava på!
Skugga ger oss granen."

Se - en annan fåle där,
fåle där
spränger fram ur snåren!
På sin rygg en tös han bär,
tös han bär,
som har guld i håren.

Fålen han var vit som snö,
vit som snö,
gyllne töm och bygel.
Fin och fager var den mö,
var den mö,
vilken höll hans tygel.

Birger han höll in sin häst,
in sin häst,
trodde det var villa.
"Här att vända blir visst bäst,
blir visst bäst.
Huldran vill oss illa."

"Inte jag en huldra är,
huldra är,
jag är en prinsessa.
Sagolandets krona bär,
krona bär
jag uppå min hjässa.

Bortom hagen står mitt slott,
står mitt slott,
underbart att skåda.
Birger, kom! Du får det gott,
får det gott.
Vi ska bo där båda."

A M Roos:

På trettioårsdagen

Att Anna fyller tretti nittifyra
när sommarn överglänser all begäran,
nog retar dem som ständigt har den läran
att allt är grått som grus och surt som syra.

Med munnar gapande som i förfäran
lär de sig nu att tungan bättre styra.
Upp väcks vi till en ny, högtidlig yra
när solen värmer. Anna, har den äran!

Det är ju sant, förstås, att tiden rinner;
snart samlas även vi till våra fäder.
Trygg är blott den, som livets ursprung finner.

Rikt är det liv som lyser upp och gläder,
öst möter aldrig väst och sommarn svinner,
men tron och hoppet står i alla väder!

* * *

Om tid man för pengar begärde,
vad var ett decenniums värde?
Ja, därom må tvista de lärde,
men lycka nu till med ditt fjärde!

A Holmberg:

Var det ej i går

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

E Södergran:

I ungdomen

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack, i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

G Fröding:

Det lyser grönt och ångar

Det lyser grönt och ångar
från alla strån och blad,
på våta och sandiga gångar
ska en gå för att känna sig glad.

Vad det ändå finns mycket på jorden,
som en inte har aning om,
och nog minns en de gamla orden
om den glädje, som aldrig kom.

O Gud! Vad det ändå är sorgeligt,
att det aldrig blir något av,
att vårt leverne varder så borgerligt
och vi mätta vår själ med drav.

H Löwenhielm:

Nocturne

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, —
månen glider över havet
vit och öm.

E Södergran:

Till 300-årsminnet av Johan Runius: Blomsterdröm fattad uti en visa

Vid ett berg uti en dal
på det alltför sköna näset
låg jag sommarnatten sval
och sov sött i gröna gräset
på en blomster-huvudgärd,
som mig blev förärd,
drömma blev jag lärd;
om jag glömde,
vad jag drömde,
vor’ jag drömmen inte värd.

Överst uppå bergets topp
satt en majestätlig kvinna;
av dess ogemena kropp
sågs väl hon var en gudinna;
denne satt med andra fem;
dock var en av dem
särdels högförnäm.
Vill man veta,
hur de heta:
F., D., S., B., C. och M.

Desse sutte vid ett bord
fullt med de utvaldste rätter;
varken vatten, luft ell’ jord
tror jag kunnat ge dem bätter;
där dracks idel nektar-vin,
men de ögon fin,
nymfers tal och min
var det mesta
och det bästa,
var båd’ mat och medicin.

Ibland de gudinnor skön
och så många hjältebrudar
jag som var av annat kön
önskt’, att där ock varit gudar;
liten bergsgud var där en,
dock fast han var klen,
syntes på hans ben,
att den dvärgen
brår på bergen,
vill bli berg och ingen sten.

När nu denne satt sig ned,
tänk, den blida härskarinna,
som jag tror var aldrig vred,
den på näset var värdinna,
gav ifrån sin höga brink
mig en nådig vink,
sade med en blink:
Kom, sitt neder!
Av slik heder
vart jag modig, frisk och flink.

Med sin egen sköna hand
gav hon mig vad jag skull’ äta.
Tvi mitt hjärta och min tand,
om de det så snart förgäta!
Aldrig kund’ de bägge två
större nöje få,
än de hade då;
då blev smaken
först rätt vaken,
smak var i min minsta tå.

Sedan sad’ hon: Käre barn,
Æsculap och Ganymedes,
ser väl till, att denna karln
varken törster eller ledes!
Strax fick man oss trenne si,
huru alla vi
togo in uti
stora koppar
fyrti droppar
mot törst och melankoli.

Smaken var av sötma mätt,
lukt och syn av blomsterfälten;
nu skull’ örat på sitt sätt
ock ta något in för mjälten.
Höra fick man där tillik
fåglesång och -skrik,
näktergalsmusik,
trastar tala,
gökar gala
runt omkring den hela vik.

Tänk, hur jag mig se’n försåg,
alldenstund gudinnan Fröja
fick själv se mig, där jag låg
i min blotta undertröja.
Hör, sad’ hon, du yrekopp,
vetstu, att vår tropp
rätt nu bryter opp?
Vill du följa,
skall du hölja
och klä på din nakna kropp.

Åter kom hon som i jåns.
Fort, sad’ hon, skall du få nektar!
Jag sa’: Det var mat åt Måns;
men mig halvklädd jag ursäktar.
Svaret blev, jag skull’ ha ris.
Ack, gudinnors pris,
sad’ jag näsevis,
väl’s de länder,
som er’ händer
gjord’ ett sådant paradis.

Vid jag var i klädren sen,
tyckt’ mig, hur jag kom till korta,
vaknad’ opp, var hel allen,
och min ögnelust var borta.
Ingen själ jag hos mig fant,
ingen amarant.
Är det ej galant?
Vad jag drömmer
och berömmer,
alltihop är middagssant.

J Runius:

Slåttervisa

Än blommar blå förgätmigej
i våra blomstersängar,
än grönskar gräs och timotej
på alla våra ängar.
Men liarna slå
och räfsorna gå
med raska slag och slängar.

Och blomstren falla ned och dö
i doft som stilla söver,
i doft av bär och gräs och hö,
av smultron och av klöver.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
och snart är sommarn över.

Se drängarna i skjorta röd,
se jäntors vita linnen -
det lyser grant som heta glöd
till fröjd för unga sinnen.
Men liarna slå
och räfsorna gå,
snart äro blomstren minnen.

Där föllo ibland gräs och strå
två vallmoblomster röda.
Min räfserska, ett av de två
skall vid din barm förblöda.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
snart bli vi alla döda.

K-E Forsslund:

Badet

Det glindrar sol på stam och blad,
svagt lysa bottnens stenar,
och havet bjuder dig sitt bad
som svalkar och som renar.

Där ute gungar himlen blå.
Hör, böljorna dig kalla
till lek och rus! Vi dröja då?
Låt dina kläder falla.

Din unga kropp går leende
och rosig fram ur banden,
och jag blir åter seende
i köttet och i anden.

Det stiger ur mitt sinnes djup
ett sorl av sång och saga,
och äventyrens gyllne slup
jag ser på himlen jaga.

Det faller sekler från min blick,
då rodnande du skrider
mot nakenhetens gudaskick
och flydda skönhetstider.

Och fri från klädnaden till slut,
ur linnet och ur kjolen
du stiger, Eva, åter ut
till ungdomen och solen.

T Hedberg: