Vår och söndag. Mässan är slut, och folket kommer ur kyrkan ut.
Och orgeln spelar till utgång än,
och sista stoldörren smälls igen.
Och skaran sig sprider. Var liten grupp
vid hemmet stannar, och dörrn slås upp.
Och sista flocken i långsamt tåg
drar hän där borta i mörkgrön råg.
Där ligger byn i söndagsmak
med kalkade väggar och mossiga tak.
Ut över blänkande byadamm
sig luta knotiga pilar fram.
I mylla, fuktig från i går,
i krattad hage än spaden står.
Och apeln sig kröker med krona kal.
Bland vårgröna buskar tuppen gal.
Re’n röken ur skorsten blånar hän
emellan almar och poppelträn.
Nu gumman ur kyrkodräkten gått,
läst in den och eld i spiseln fått.
Vid gaveln, där solen värmer som bäst,
står far och skiner i söndagsväst.
Han tänt sin pipa. Han ler så smått.
Hans jord sig gassar. Han själv mår gott.
- - -
Vill, vad ditt folk är värt, du känna,
vill du det se i dess hjärtegrund,
skåde du ut från kyrkobacke
mitt i en solig middagsstund.
Folket sin sabbatsvila håller:
all dess id under arbetsdag
skiner emot dig nu från åkrar,
hagar och leende anletsdrag.
Segt och starkt i hug och senor,
lugnt, hur tiderna skifta må,
sår det sin vårsådd, för det sin lie,
var gång vångarne vaggande stå,
skjuter vid fattiga fiskeläget
ut i sjön sin tjärade båt,
ler, då i venen det vresigt viner,
ler i skägget med ro däråt.
Fagert är landet. Färden du minnes
juninatt vid Ringsjöstrand.
Under toviga bokegrenar
gled du i ekan fram med land,
väntade få i dunkla viken,
längst där inne i skuggig vrå,
höra det plaska, se det skina,
se liten älva foten två.
Stiga vi upp på ättekulle,
tälja kyrkorna runt omkring,
se dem med tegeltak och spiror
mitt i resliga askars ring.
Söderut ser du havet blänka,
blåna mot norr ser du höjder och skog,
vila på slätt, i skog och vid stränder
vänliga hemmen. Du känner dem nog.
