med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.
Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.
Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.
Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.
H Löwenhjelm:
