Midsommar

Månen är stor och gul
köldmåne
midsommarmåne.

Silvervit nattviol
smygande linnea.
Kärren andas frost.

Luften är full av liv i natt
fast jorden är kall,
full av doftande ande och blod.

— Mänskosteg
mänskoröst
nattviolen lyser.

En människas rörelser
är mer talande
än markernas tunga

— en människas leende är mäktigare
än viddernas sol
— en människas stämma är större
än all skogarnas orgel.
En människas slutna läppar
bär på en blodtung hemlighet
utan gräns.

Frostfläkt i luften.
Markerna blommar,
köldmåne stor och gul.


K Söderholm:

En spelman

De klädde majstång norr i byn. De hämtat löv i hagen
och stångens vissna skrud de tagit ned.
Den stilla sommarkvällen var klar och ljus som dagen
och kransar bundos efter gammal sed.
Men det som varit viktigast i hela ståten felades,
så tyckte alla gamla där i byn -
var funnos alla spelmän, eftersom det inte spelades
när stången restes svajande mot skyn?

Där stod en yngling, mörk och tyst, längst bort i männens klunga,
de började att ropa honom an,
och snart de tvungo honom fram och bådo, alla unga:
Å, spela för oss lite, du som kan!
En gammal god och nött fiol i pojkens händer lade de,
då log han lite tvekande och kärvt.
Han hade spelmansblod i arv av gammelfarfar, sade de,
och det var också allt han hade ärvt.

Han såg väl ut som folket mest, men bäst han stråken förde
och stämde om och prövade så smått,
var det som om han lyssnade, som om en ton han hörde
långt bort ifrån, som ingen annan nått.
Han blev till ett med varje takt som steg och sjönk från strängarna,
till ett med varje sällsam melodi -
han vart som växt ur bygdens jord, ur forsarna och ängarna,
han vart som av en annan tid än vi.

En visa första han lockade så sakta på fiolen,
så trevande och tyst som på försök,
en ålderdomlig visa, som kanske steg mot solen
med bygdens allra första svedjerök.
Och alla unga gingo från stången som de sirade,
som fångna av hans underliga låt,
ty visan som han spelte var som vita liljor, spirade
ur svart, svart hedendom och gråt.

Så blev det till en gammelvals. Det var, som när det dansar
en vårbäck under valv av björk och sälg -
det var som när en ungdom binder sommargröna kransar,
som haft det svårt och längtat efter helg.
Det var som glädjen hos ett folk som mörka tider tvingade
att glädjas åt var solglimt som det fick -
och när den sista drillen sjönk i fjärran och förklingade,
då lyste det och log i varje blick.

Så spelte han en polska. Det var som vårflodsvatten,
som älven, mäktig, gungande och trygg,
när dagens första ljusning går segrande ur natten
långt bortom berg som blåna, rygg vid rygg.
Det var som när en vårens storm drar stolt igenom byarna
och sjunger ut allt vinterkallt och grått.
Men alla gamla sågo mot de aftonröda skyarna
och mindes livets vår som lyst och gått.

Det var ej som han spelat på fyra nötta strängar,
en självlärd spelman utan konst och prål,
det var som om det stigit ur forsar och ur ängar
en fornärvd sång på bygdens eget mål.
Var ej vart stråkdrag som han drog, högtidligt, stolt och svallande,
den gamla, gamla bygdens egen röst,
ett modersmål, ett halvt förglömt, men klarnande och kallande
ur åldriga och breda urbergsbröst?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Midsommarsol som strålar het

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Midsommarvisor 2: Du skyndar snabbt förbi min stol

Du skymtar snabbt förbi min stol,
min stol på spelmansbordet,
och du är lik dig från i fjol,
fast allt är annat vordet.
Jag kom för när ditt fagra skinn,
det lockande och heta -
dig har jag kysst och kallat min,
fast jag bort bättre veta.

Ty aldrig på den gröna jord,
den gröna jord och vida,
jag sitta skall vid bröllopsbord
med dig invid min sida.
En gång när sälla makar få
till vilokammarn skrida,
skall kanske jag bakom er gå
och brudkvällsmarschen gnida.

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.

Just som jag kved "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svävande fram på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Långande längtan bara.

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt - men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnar, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:

Giftoregler

 

Att giftas är en ting, en ting är visst att giftas,
en ting som ansas bör, men reslas, sållas, siktas.
Mer agnar, boss och fnas, mer snärp, damm, fjun och tirs
här finns, än uti råg, korn, vete, ärter, hirs.

Sig gifta, är full sant, som giva sig en annan,
en gift en gåva är, som givs åt två tillsamman,
men mången sannar, att sig gifta, gift är ta,
när en, en giftig, ond, förgiftig vän måst ha.

Berådd ell´ Brud hon sägs av fult berådda mode,
men önskand´ vore det, att alla vore gode!
Brudgum är Brudens gum, ell´ gumme, gomman, man,
Brudlöpt av Brud och löft, ett Bröllop säjas kan.

Låt sådant löfte ske, med fullom gillom skälom,
ty värre värken är i hugen än i hälom,
när Bruden bliver man och mannen varder Brud,
hur illa går det då, som so med gyllen-skrud?

Det sägs, att Io blev vänt i nöt, och även Metra
i hund ell´ annat djur, det hon själv ville leta.
Men vara hur´ det må, så sannas än i dag
att mången finns som är av nöt- och hynneslag.

Mig tycks, som giftestund ger folket annat kynne,
ho är som förr ej var av gott och fromsint lynne?
Mö-hela kvinnfolk ju god´, fromma, snälla gå,
men vadan äro de elaka kär´ngar frå?

Den gift som legat dold i de ogiftas gömmer,
enär de gifta bli, det ut då äntligt kommer.
Trots någon sän den böld, kan läka, ställa till;
aj plåster, bön ell´ hugg då intet hjälpa vill.

Som Atalanta blev en grymman lejoninna,
och för Calisto månd´ en jägar´ björnen finna,
så ock än mången får ett argt, ett otamt djur,
där han tänkt nå ett fromt och dygdsint Creatur.

Betänk dig gifteskär, och låt din´ öron höra
det råd som ärligt folk dig troligt månde göra.
Låt din förnuftesol dig lysa. Märk väl till,
vad dygdigt, tuktigt är, när du dig gifta vill.

Tänk! Astrild gör en blind, en blind far vill om vägen.
Tänk! Astrilds skott är het´, och gör till älskog trägen.
Tänk! Allt nog hastigt sker, om det man bliver väl,
när allting blir väl, så är en lycklig, säll.

Än är ej talat stort, av dem som makar vunnit,
att de så sent till lek och gifte-sängen hunnit.
Men flere äro de, som klaga över det,
det sekna, sekna som de måste släpas med.

Allt nytt kärkommet är, ofrestat vill man fresta,
där man fritt spela får, där vill man gärna gästa,
dock vid all gammal ting en ledsa plägar bli,
det man får alltid ha, det lyster man ej si.

Tag dig en liker vän, i stånd, i skick, i seder,
i ålder, vikt och växt, i lynne, kynne, kläder,
ty lika lika är, och lika sämjas bäst,
olika kunn´ med fog varann ej vara näst.

Kunn´ lika svårt ha ro, hur´ vill då äntligt bliva
med de olika, som mer orsak ha att kiva,
exemplen äro få, bland hundratusen ett,
att två olika ha, till slutet, nöjet sett.

Tänk ej att du dock blir ett mönster framför alla,
det kan full ljuvligt, gott i hågen för dig falla,
att taga den ell´ den; men tänk kärleken har
i malört bytt sig bort, fast han den bästa var.

När man sig handla vill ett ting som knappt 2 öre
kan kosta, vill man dock väl-visligt se sig före.
Och är det mera värt, tänk då hur tanken far,
nu hit, nu dit, att en ett elakt gods ej tar.

Dock måttlig korvar bäst, man kan så snart i valet
ta starr för hö, att val så kommer en i kvalet.
När Nagelfari ser till Snutefari, då
så Dyngefari han gemenlig´ råkar på.

Om Paddan ära får, och kommer fram i ljuset,
och Pigan tages upp till Bondens fru i huset,
så märk! hon glömmer strax det stånd hon förr i var,
och dig med knorr och morr, med bannor intet spar.

När någon ädel särk måst dra oädel skjorta,
påminna en sitt stånd, fast sällan då är borta,
hur jämrar hon sig: ack! ack mig! min lycka nu!
tvi mig som såd´n en tog! jag har kunn´ blivit fru!

Som största plågan är, en ondan maka hava,
den en skall släpas med, till dess en läggs i grava,
så kan en aldrig här nån större fägnad få,
än när man kan en from och ljuvlig maka få.

O Broman

Försommarregn

Saliga vattuflöden,
värnande ro.
Högt i sin boning står Gud
vid öppet fönster, hållande med milda händer
en stor fin sil över världen.
Tankfull vattnar han sina örtaland.
Löven bada, bävande av glädje,
sin lena hud, och den svarta jorden
dricker med törstiga munnar.
Trött har vinden krupit i sitt näste,
och ångor av balsam
flöda som mjuka varma moln
mellan lycksaligt stilla träd.

Naken ville jag ligga där ute,
ett löv, en sten, ett markens kryp,
trygg och slumrande.
Som tårar ur ett överfullt fadersöga
fölle regnet sakta över mig
och jag vore bror med det låga gräset.
Saliga gråt till styrka,
värnande ro.

R R Eklund:

Regn

Sorlar, sorlar, susar
sommarregnets sorl,
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp - dropp - dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl,
bäck i sorl.

G Fröding:

Betty Ehrenborg 200 år: Visa om solen, månen och planeterna

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:

Betty Ehrenborg 200 år: Självmördarens dödssång

Vad jag var säll! o Gud, bedrag mig icke!
Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.

Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.

Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!

Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.

Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.

Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.

Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.

Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.

Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!

Betty Ehrenborg:

Sommarnatt

På sarkofager och hällar ligga de döda och stirra mot stjärnorna. Nere i sina grifter ligga de med ansiktet vänt mot stjärnorna. Timslag från tornet. Där stiger sjustjärnan.

Förevigade i marmor och brons ligga de döda på sarkofager och hällar, gråbleka och hopsjunkna i sina grifter. Ljus i fönstren. Livet vakar, stort är livet. Jorden doftar. Livet är lek och sång och gråt. Döden är allvar. Döden är stjärnenatten, den höga klara, vilan i gud till domens dag. Mörka hus. Alla sova.

På sarkofagen ligga de döda
och stirra mot stjärnorna,
deras ögon stå stilla.
O vad natten är varm och ljuv!
Häggarna blomma och dofta.
Lysmaskarna tindra.
På kullen spelar en sträv fiol.
Hör, hur flickorna slå i händerna!
Är det ej härligt att vara vackra och unga!
Ja, nu sjunga, alla hjärtan sjunga i natt,
alla sjunga, sjunga.
Under mullen
nere i grifterna
ligga de döda
med ansiktet
vänt mot stjärnorna.
Timmarna slå i tornet,
ila, ila.
Där stiga sjustjärnorna,
i stugornas fönster flimra ljusens stjärnor.
Förevigade i marmor ligga de döda på sarkofager
och hällar,
gråbleka och hopsjunkna i sina grifter.
Livet vakar.

Alla levande vaka och älska i natt.
Gråter ett barn?
Ack, livet är lek och gråt.
Tänk, att ännu vara
ett barn, ett litet barn!
Stunderna fara,
hör timmarnas slag!
Döden är allvar,
är stjärnenatten
den klara.
Seklerna ila, ila,
Döden är vila,
vila i Gud till domens dag.

V v Heidenstam:

Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius: