som är 30 febr eller VICTORINI dag
Nu börjas här ett år som aldrig haft sin like,
ett år som ingstans finns mer än i Svea rike,
ett år som är helt nytt och ohört allt tills nu:
ett år vars dagar är trehundrasextisju.
Ett år, det tolfte sen den tolfte CARL blev rätter
dra värjan mot August, mot Fredrich och mot Petter:
ett år som kungens namn och siffra står uppå,
ett år på vilket jag har största lust att spå.
I syne är jag ej, jag hatar de fantaster,
jag är förskräckligt ond på de entusiaster,
en skrock-spåman och jag förliks som katt och hund,
och plugga lögn i folk fördömer jag i grund.
Ej för nån Josef jag och Daniel mig berömmer,
fastän jag då och då om stora saker drömmer:
profeter har så få vårt Nya testament,
av en jag namnet väl men inte konsten länt.
Dock spår jag likafullt, så länge träna knoppas,
så länge ingenstäds förbjudet är att hoppas,
så länge detta ej i kyrkan lyses på,
så länge är ej synd på mitt maner att spå.
Förtvivla är att spå sig själv och andra illa,
att därtill finnes skäl kan ingen mig inbilla,
men hoppas är att spå sig själv och andra väl,
så länge Gud är till, så har man därtill skäl.
Så länge Gud är Gud, är han en nådig Fader,
så läng´ han nådig är, så kan man vara glader.
Där man är glad, där har all fruktan avsked fått,
där ingen fruktan är, spår hoppet sig allt gott.
Jag spår ett rart nytt år, uppfyllt med rara saker,
att björnen lär bli tam och örnen lär bli spaker,
att månen torde snart för solen bocka sig,
och stämma in med oss: O Gud, vi lova dig!
Jag spår ett gott nytt år för dem som sorgsna varit,
för dem som länge nog ha härtills illa farit,
det måste ju bli sant vad jag dem såleds spår,
såframt vi sjunga rätt: Sorgen för glädje går.
Jag spår ett klart nytt år: den svenska kungastolen
från öster lyse fram den stora nordska solen,
så slipper kungens hus sin tolv års långa natt,
och sjunger så: Gud har sin sol igen uppsatt.
Jag spår ett segerår: att Sverige skall få seger,
att fiendens onda sak blir sist för hämnden feger,
att vad han tagit in måst han där fördra sky
och ropa mellertid: Varthän skall jag dock fly?
Jag spår ett dunderår: den dubbla skottårsdagen
vår Victorinus helst gör gott och ont i magen.
Svensk lösen menas med de dubbla skott, kan tro,
då sjunger Victorin: In dulci jubilo!
Jag spår ett tryggt nytt år för alla svenska städer,
att de ej låsas upp av varken Pål ell´ Päder:
hans nyckel sönder är, hans dyrk gör ingen sorg,
vi hoppas att: Vår Gud är oss en väldig borg.
Jag spår ett rådsällt år för samtliga Kungl Råden,
ur krigets labyrint att finna rätta tråden,
så att vi måge se hur Gud har varit blid
och hört vårt trogna: Ack, låt bergen bära frid!
Ett fridsamt år, ty vad vi sjuttonhundra miste,
förstå den dag som nu i Göjan blir den siste,
det få vi nu igen. En Fredag, tänk, vad hänt!
Gud give vårom Kung Fred och gott Regement!
Jag spår ett frihetsår för våra fångar arma,
att Gud sig lärer dock snart över dem förbarma,
så att de, sluppna väl sin fångelevnad svår,
må sjunga: Nu, nu är det rätta fria år!
Jag spår ett fruktsamt år, det kan jag dock ej dölja,
på hoptals bröllop må ju hoptals barnsöl följa.
Med rätta må i år den slå sin ugn omkull,
om vilken sjöngs i fjol: En kvist av vinbär full.
Ett evigt jubelår jag slutligt spår oss alla,
som Gud i år har tänkt ell´ framdels till sig kalla.
Vem först det av oss bör Gud bäst allena vet,
men han skall ha i psalm: Väl mig i evighet.
Jag har nu spått, det är, förklarat min åstundan,
jag önskar allt blev sant, och intet toges undan!
Väl blir det som vi tro och som vi flitigt be,
dock minns därhos: Vad min Gud vill, alltid det ske!
