Visar inlägg med etikett 1712. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1712. Visa alla inlägg

lördag 24 april 2021

Prognosticon över skottåret 1712















I anledning av den nya dagen
som är 30 febr eller VICTORINI dag

Nu börjas här ett år som aldrig haft sin like,
ett år som ingstans finns mer än i Svea rike,
ett år som är helt nytt och ohört allt tills nu:
ett år vars dagar är trehundrasextisju.

Ett år, det tolfte sen den tolfte CARL blev rätter
dra värjan mot August, mot Fredrich och mot Petter:
ett år som kungens namn och siffra står uppå,
ett år på vilket jag har största lust att spå.

I syne är jag ej, jag hatar de fantaster,
jag är förskräckligt ond på de entusiaster,
en skrock-spåman och jag förliks som katt och hund,
och plugga lögn i folk fördömer jag i grund.

Ej för nån Josef jag och Daniel mig berömmer,
fastän jag då och då om stora saker drömmer:
profeter har så få vårt Nya testament,
av en jag namnet väl men inte konsten länt.

Dock spår jag likafullt, så länge träna knoppas,
så länge ingenstäds förbjudet är att hoppas,
så länge detta ej i kyrkan lyses på,
så länge är ej synd på mitt maner att spå.

Förtvivla är att spå sig själv och andra illa,
att därtill finnes skäl kan ingen mig inbilla,
men hoppas är att spå sig själv och andra väl,
så länge Gud är till, så har man därtill skäl.

Så länge Gud är Gud, är han en nådig Fader,
så läng´ han nådig är, så kan man vara glader.
Där man är glad, där har all fruktan avsked fått,
där ingen fruktan är, spår hoppet sig allt gott.

Jag spår ett rart nytt år, uppfyllt med rara saker,
att björnen lär bli tam och örnen lär bli spaker,
att månen torde snart för solen bocka sig,
och stämma in med oss: O Gud, vi lova dig!

Jag spår ett gott nytt år för dem som sorgsna varit,
för dem som länge nog ha härtills illa farit,
det måste ju bli sant vad jag dem såleds spår,
såframt vi sjunga rätt: Sorgen för glädje går.

Jag spår ett klart nytt år: den svenska kungastolen
från öster lyse fram den stora nordska solen,
så slipper kungens hus sin tolv års långa natt,
och sjunger så: Gud har sin sol igen uppsatt.

Jag spår ett segerår: att Sverige skall få seger,
att fiendens onda sak blir sist för hämnden feger,
att vad han tagit in måst han där fördra sky
och ropa mellertid: Varthän skall jag dock fly?

Jag spår ett dunderår: den dubbla skottårsdagen
vår Victorinus helst gör gott och ont i magen.
Svensk lösen menas med de dubbla skott, kan tro,
då sjunger Victorin: In dulci jubilo!

Jag spår ett tryggt nytt år för alla svenska städer,
att de ej låsas upp av varken Pål ell´ Päder:
hans nyckel sönder är, hans dyrk gör ingen sorg,
vi hoppas att: Vår Gud är oss en väldig borg.

Jag spår ett rådsällt år för samtliga Kungl Råden,
ur krigets labyrint att finna rätta tråden,
så att vi måge se hur Gud har varit blid
och hört vårt trogna: Ack, låt bergen bära frid!

Ett fridsamt år, ty vad vi sjuttonhundra miste,
förstå den dag som nu i Göjan blir den siste,
det få vi nu igen. En Fredag, tänk, vad hänt!
Gud give vårom Kung Fred och gott Regement!

Jag spår ett frihetsår för våra fångar arma,
att Gud sig lärer dock snart över dem förbarma,
så att de, sluppna väl sin fångelevnad svår,
må sjunga: Nu, nu är det rätta fria år!

Jag spår ett fruktsamt år, det kan jag dock ej dölja,
på hoptals bröllop må ju hoptals barnsöl följa.
Med rätta må i år den slå sin ugn omkull,
om vilken sjöngs i fjol: En kvist av vinbär full.

Ett evigt jubelår jag slutligt spår oss alla,
som Gud i år har tänkt ell´ framdels till sig kalla.
Vem först det av oss bör Gud bäst allena vet,
men han skall ha i psalm: Väl mig i evighet.

Jag har nu spått, det är, förklarat min åstundan,
jag önskar allt blev sant, och intet toges undan!
Väl blir det som vi tro och som vi flitigt be,
dock minns därhos: Vad min Gud vill, alltid det ske!

onsdag 2 november 2011

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712
















Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.


J Runius: