torsdag 24 oktober 2019

Gässen flytta

Flyttfågel – Wikipedia

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!


D Andersson:

lördag 19 oktober 2019

Beatrice-Aurore

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

H Löwenhielm:

Wallinska psalmboken 200 år: Vid en värdig själaherdes begravning

Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

Kring nejden spörjes gråt och sorg,
stor klagan går från Sions borg,
ty du är borta, du som var
för oss en herde, vän och far.

Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord; '
med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.

Vi vilja efterfölja dig
till ljusets land på dygdens stig
och lära våra barn den tro,
som dig och oss har givit ro.

Så far i frid, du fridens man,
farväl, du trogne Jonatan!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!

Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt;
men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt skall vara mer.


J O Wallin:

Att leka

Den som inte kan leka
är det något fel med.
Han är en högtidlig Mefistofeles,
en enfaldig Chronschough
eller en strängt upptagen idealist,
ledamot av sjutton föreningar.

Men den som ännu kan leka
är sund i sin rot,
han är ännu något av barn och fri själ.
Hans högmod har ännu inte blivit en last
och fått girighetens otäcka stämpel,
han har råd att vara onyttig
och liksom borta från det hela.

Jag håller mig ännu gärna
till dem som kan leka.
Och när jag väljer riksdagsman
är min första fråga:
Är ni bara politikus, eller kan ni leka också?
Kan ni pirka boll i håle, min herre?
Kan ni hoppa hage, min fru?

 R Jändel:

fredag 18 oktober 2019

Höstsädet

Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd.
Däröver vandra höstens skurar,
däröver bäddas vinterns snö.
Han gör som jag: begraver sitt hopp.
Han tror som jag på sol och vår.

E G Geijer:

Nu flyga häxorna på svedda kvastar





















Nu flyga häxorna på svedda kvastar
ut genom natten som är tät av dimma,
och hela rymdens här av otyg hastar
bort under stjärnorna som töcknigt glimma.
I luften skälva än de vilda skratten,
när ondskans anhang drar åstad i natten.
Vårvinden dånar genom gårdens aspar.
I natt är porten stängd med dubbla haspar.

De sitta oblygt gränsle över taken
och stryka runt kring gården för att fumla
med dörrarna, och den som ligger vaken
kan höra deras hesa röster mumla.
En häst i stallet rister skrämd i grimman,
och hunden gläfser ängsligt ut i dimman.
Men här är rökt med sju slags gräs från ängen,
och tofflorna stå vända under sängen.

Vad rör oss de besatta och besupna?
Här bliver ingen störd av deras brådska.
Nu äro fastans veckor genomlupna,
och Herrans husfolk är berett till påska.
En dimbeslöjad måne står i nedan.
Gårdsfolket sover under dynor redan
med helgdagsallvar över anletsdragen.
Nu är det natten före långfredagen.

Det brusar dovt och allvarsamt från stranden,
där tunga vågor larma med varandra,
och tjockan drives inåt över landen
av vindarna som över taken vandra.
Det knakar ifrån bjälkar och från sparrar,
när längan för en kraftig vindstöt darrar.
Nattvinden pustar alltjämt tungt i bälgen,
men snart skall dagen börja gry till helgen.



torsdag 17 oktober 2019

Nattvardsbarnet
















Med frid, med oskuld, med var himmelsk gåva
du står vid korsets fot och blickar opp.
Vad hopp, vad känslor i ditt hjärta sova,
som våren sover i en rosenknopp!

Men knoppen öppnas, solens strålar pensla
vart hjärtblad snart med guld och purpur skönt.
Hur rosenröd upplågar då var känsla,
hur friskt är hoppet då, hur sommargrönt!

Ack, varje ros vill blekna bort och sörja,
och varje hopp vill vissna och förgå.
Med himmelsk kärlek måste hjärtat börja,
om någon jordisk kärlek skall bestå.

Ett nattvardsbarn är Kärleken, den rätta,
med knäppta händer, med oskyldig min.
Och vill du rätt hans mening översätta,
så gå till himlens ordbok, till Wallin.


E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

onsdag 16 oktober 2019

Bonden han gick åt den gröna skog

Bonden han gick åt den gröna skog,
där så mötte han haren.
"Hade jag bössa, jag knäppte dig nog."
"Det gjorde du nog", sa haren.

Bonden han gick åt den gröna äng,
där så mötte han räven.
"Ack, hade jag nu min bågesträng!"
"Ja, tänk, om du hade´n!" sa räven.

Bonden han gick åt fjällens stig,
där så mötte han björnen.
"Hade jag kniv, jag toge ditt liv."
"Men nu tar jag ditt" - sa björnen.

A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

På den unge man han såg

På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.

Jesus har den unge kär,
ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mig sen!"

Herre, du som känner allt
och i kärlek mig befallt
följa dig till evigt liv,
följa dig med rätt motiv,
säkert finner du hos mig
något ont som reser sig,
någon gud som trotsar dig.

Säg då bara som det är,
fräls mig, du som har mej kär!
Lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband!
Och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.

Låt mig bara inte då
bort från dig bedrövad gå!
Hjälp mig lämna bakom mig
vad mig hindrar följa dig.
Visa mig ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mig öppnat himlens port!

Visst, nog undrar jag ibland:
når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mig riv,
nåd utöver nåd mig giv,
låt mig ärva evigt liv!


G Jensen:


söndag 13 oktober 2019

Höstsång i skärgården

Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.

E Sehlstedt: 
File:Elias sehlstedt.gif


Kväde över bärgningstiden

När sommarn jorden i sin varma linda slutit,
när himlaljuset sig åt norden närmast skjutit,
då jordeboars fröjd allstäds förökad bliver,
då allting, präktigt prytt, en tidig mognad giver.
Ty då en härlig tid, en bördig bärgningstid
hos oss inlupit har, som är i allting blid.

Sen hittills var sitt land och åker har uppbrukat,
med gödelns goda saft den magra åkern dukat,
man sig då reder till med mat och goda drycker,
som liva folket opp, när törst och hunger trycker.
Var man sig rustar till med räfsor och med svärd,
att samla in den frukt varav han vill bli närd.

Därför, när solen ned av himlavalvet kliver,
bak skogen gömmer sig och dunkel skugga giver,
i aftonsvalkans lugn en myckenhet av unga
på ängar samla sig, som för den slåttern tunga
all möda har ospard. En del av denna svit
sig först nu ställer till att visa här sin flit.

Var går sitt slag rätt fram, sin krokkniv tappert svingar,
men hör ibland hur den mot dolda stenen klingar.
Då börjar han strax på att över skadarn knota,
han griper till sin hen det fångna sår att bota.
Man såleds rusar fram och gröna jordens kropp
helt bar och blottad gör. Nu går en viter tropp,

som slagna gräset hop i långa strödjer välta.
De fika immerfort, och på varandra krälta,
om de ej hinna med den förra skock allt följa,
ty var en gärna vill sin klemighet nu dölja.
När de så sköljt sin kropp i flitig arbetssvett,
så länge som man klart på himlafästet sett,

så gå de till att sold av dem som lejt dem taga,
som blir ett svarsgott rus och en fullkomlig maga.
Sen vill man frihet ha att yra upptåg öva,
man skyndar på en dans, kan ej med spelet töva.
Med detta yra språng de vila ger sin kropp,
och rasa kitsligt fram tills solen lyser opp.

De börja då på nytt sitt arbet fort att sätta,
som dock, kanhända, går ej utan sömn och lättja,
ty när som Phoebi vagn på fästet längre hastat,
sin´ varma strålars glans på deras lemmar kastat,
då sista nattens sömn det högsta säte tar,
och lamhet dem omkull i närmsta skugga drar.

Här husbond´ ser sitt folk odugligt och förtrutit
i sömnens mjuka famn och lättjemanteln knutit.
Vad vill han säga dock? det är ju intet under
att kroppen fordrar ro och några fria stunder?
Månn´ detta snälla folk förtjänar allas ros,
som tyngsta bördan är av sommarns arbet hos?

De äro de som allt vad göras skall utföra,
de ansa, vända höt det de på kärror köra,
i husen gömma ned till fäets vinterföda.
Nu ha de övergått med mycken svett och möda
den heta slåttertid. Nu börja åkerns fält
en ymnig mognad ge, som skynda på så snällt.

Försynens underverk och nådesol här blänker.
Hur stor är icke Han? vad gott som Han ej skänker?
Han oss välsignat har, en bördig årsväxt givit,
Var gång som solen ny har åter till oss klivit,
i följe hon med sig mångtusend´ nöjen haft,
och livat jorden upp med härlig glans och kraft.

Månn´ detta nådesken, varmed han oss omvärvar,
ej gör att vi med fröjd få samla våra kärvar,
som oss skall föda ge, som ock en skyldig rikta
med pengar, varutav han skall sin skatt utplikta.
Just därför var en hand med iver skyndar på,
att fälla säden kull, att hon ej stupar å.

En ung och vanlig flock den mogna frukten fäller,
en annan binder hop, och uti rökar ställer.
Nu husbond´ glädjefull var rök vill räkna själver,
ty obeskrivlig fröjd omkring hans hjärta välver.
När säden varder torr, man fiker immerfort
att föra henne hem till vederbörlig ort.

Nu överflödar säd på bondens alla väggar,
ur vilken han vart korn med hårda slag utsläggar;
att se vad röken ger, hur mycket han får sälja,
hur mycket han till skatt och föda skall utvälja.
Så räknar bonden sitt. Sen tar han av en spann,
ber hustrun bränna den, och super bäst han kan.

All´ trädgårdsfrukter nu fullmogna börja bliva,
gulröda äpplens glans en vacker utsikt giva,
och bland mång gröna löv ett präktigt kirsbär blänker.
Ja, frukt av alla slag behaglig sötma skänker,
som fröjdar mästarns håg och riktar nog hans pung,
för allt besvär och ans, som varit svår och tung.

Nu denna vackra tid från oss i småning smyger,
drar med sig all sin prakt, och liksom rädd bortflyger
för höstens kalla mun, dess kulna hy och väder,
som gör att allt sitt prål och förra glans avkläder.
Men giv, o Himmel, nåd att vi förnöjda se
Din´ unders stora makt och Dig all vördnad ge.

J Wallenberg








Pris vare Gud! Allena han
















Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär ¨
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.


J A Eklund:
Byst av J.A. Eklund placerad utanför Karlstads domkyrka

Vi plöjde och vi sådde

Vi plöjde och vi sådde
vår säd i kolsvart jord.
Men Gud långt mer förmådde,
som skapar med sitt ord.
Han låtit säden spira,
ge näring hundrafalt.
Vi skördefest vill fira
och tacka Gud för allt.
Alla goda gåvor,
från ovan kommer de,
så tacka Gud, ja, prisa Gud
för hans välsignelse!

Ja tack, du käre Fader,
så mild, så rik, så god,
för skörd i hus och lador,
för goda gåvors flod.
Vi kan ju inget ge dej,
som svarar däremot,
men frambär våra hjärtan
i tacksamhet och bot.
Alla goda gåvor,
från ovan kommer de,
så tacka Gud, ja, prisa Gud
för hans välsignelse!


M Claudius:


Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga




Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga,
kommen med fröjd att vår Fader av hjärtat lovsjunga!
Vidga dig, bröst,
lyft dig mot himlen, min röst,
jubla Guds ära, min tunga!

Härliga verk hava framgått ur Skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna av himmelen sänder.

Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda.
Växten han givit, och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

Innan jag ropat om nåd är han redo att svara.
Saligt det är i hans heliga tempel att vara.
Han med sitt ord
mättar sin hungrande hjord,
leder till källan den klara.

Kommen, I folk, och förnimmen, att Herren är nära!
Sjungen, I himlar, och jord den Allsmäktiges ära!
Hjälp oss i dag,
Fader, att dig till behag
heliga tackoffer bära!


P Nilsson

Tack, min Gud, för vad som varit














Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!

lördag 12 oktober 2019

Jag kan icke räkna dem alla

Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.
Likt morgonens droppar de falla
och glimma likt dessa så skönt.
Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal,
men stråla likt dessa så klara
jämväl i den mörkaste dal.
Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal.

Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!
Guds kärleks bevis må jag kalla
de under av nåd han beter.
Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!

L Sandell:
Lina Sandell.jpg

fredag 11 oktober 2019

Att slå fast att man aldrig kan förlåta

Att slå fast att man aldrig kan förlåta
är att så ett helvetesfrö i sitt inre

en sådd som ger bittra bär, förgiftar själen.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

Vid kumlet

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Epilog

















Hur stormen rasar, floden översvämmar,
så stå likväl, när Han dem hämmar,
som allt i sina händer har,
Guds gröna jord och blåa himmel kvar.
Likså hur otron, som sin gamla lära
nu åter frambragt i en ny gestalt,
må med det blinda nit sig sammansvära,
som allt vill kullslå, för att jämna allt;
vad hemlig mina de må gräva
och häll på häll titaniskt häva,
att störta kyrkan, se’n de korset fällt:
så står hon dock där stiftarn henne ställt.
Den gode herden ej sin hjord försakar!
Han, som sitt liv har gett för den,
ledsagar den i öknen än
och mot de vilda djur bevakar.
Om helvetet stod upp, ja, om än jord
och himmel fölle, faller ej hans ord.
Och vi den vishet skulle högre skatta,
som, lik Sibyllas, gåtfull kom
i lösa blad, dem, knappt i ordning satta,
en vindfläkt åter kastar om!


 F M Franzén:

Det gamla ordet




















Nu vill man Frälsarn skilja från hans Ord,
och hans församling. Han är dock ombord
och stillar stormen. Ja, till dem han sänder
att gå med nådens bud till folken ut,
med samma löfte han ännu sig vänder,
att vara när dem allt till världens slut.

Hur det förtyds, det gamla ordet!
Dock fåfängt med det nya skryts,
som är i dag orakel vordet,
i morgon mot ett annat byts.
De vise sig ett språk må dana
för vad de forska, vad de ana,
blott de ej vrångvist skapa om
det ordet, som från himlen kom.

Det kom ej blott med andans gåvor
och krafter från en högre värld,
en nyckel till Guds rikes håvor,
mot mörkrets väldighet ett svärd:
det kom med händelser, beredda
från tid till tid och hemligt ledda
åt samma mål, bestämt av Gud
och röjt i löften, som i bud.

Vad han de helga män ingivit,
varom hans anda vittne bär,
har han med eget finger skrivit,
det finger som i tiden är
ej mindre synligt än i tingen.
Den hand, som ställt i himlaringen
var stjärnas lopp, har mätt också
den ban, där alla sekler gå.

Omkring all jorden nåd och sanning
förkunnas skulle av ett folk,
som skilt ifrån all hednisk blandning
var Herrens tjänare och tolk;
som ställdes mellan tre världsdelar,
att livets ord, som själen helar,
utsprida, när det mogna hann,
då tiden sin fullbordan vann.

Vad till ett helt sig sammanknyter
från Abrahams till Pauli tid,
är det väl likt de blinda myter,
som vimla i förvirrad strid?
Guds rike i det hela speglat,
och med hans namn, hans bild beseglat,
är det ett lögnens verk? Vad är
då han, vars vittnesbörd det bär?

«Men är det hans?» Du, som så frågar,
om dig dess anda icke rör,
om du ej busken ser, som lågar,
ej Herrens röst ur lågan hör;
så märk likväl vad han utförde,
han, som den rösten lydigt hörde,
och vad på denna grund av En,
som större var, blev uppbyggt se’n.

Om du ock aktar intet annat,
än yttre väl av samhällsskick;
så se, hur lågt den odling stannat,
som Kina av sin Foë fick.
Hur du än sanskrit må förklara,
(en skön, en underbar ruin!)
du, kristne! ville du väl vara
en paria, eller ens bramin?

De vilda horder, som förstörde
vad Rom av Greken fått i lån,
vad tämde dem? Blott vad de hörde
om nåd, dem bjuden av Guds Son.
Vad nytt begrepp om mänskovärde
och mänskorätt, då folket lärde,
att världens Frälsare jämväl
för trälen dött och frälst hans själ!

Att ordet är av Gud, så vida
som det har tjänt i tidens längd
att ljus kring jordens länder sprida
och trösta den betryckta mängd:
det medgen även I, som neken
att tro uppå «de fromma sveken.»
Det är ert ord. Men tron I då,
att Gud sitt mål med svek vill nå?

Och den Försyn, som till det näste,
där svalans ungar gapa opp,
ej mindre ser, än till det fäste,
som mätes av kometens lopp:
hon skulle utan vård ha lämnat
åt slump och list det verk, hon ämnat
till mänsklighetens ljus och frid,
till hennes väl i evig tid!

Vad gagnar vattnet, om dess källa
ej hålles ren? Vad verkan gör
det nya ord, man låter gälla,
som folket ej förstår, ej hör,
ej går att i Guds hus få höra?
Vad vill man? Kyrkan själv förstöra?
Vad! eller skall vad osant är
i Herrens namn förkunnas där?

Om osant är det gamla ordet:
vad blir då det, som stöds därpå
vid döpelsen, vid nattvardsbordet,
vid graven och för dem som gå
i brudstoln, ja, i predikstolen? –
Ve er! som där förklara skolen
vad I ej tron, I själva, mer;
och ve det folk, som leds av er!

Men vad behövas prost och kyrka,
då bladet som bärs hem oss lär
vad man skall tro, vad man skall dyrka,
vad dagens högsta vishet är?
Den lärdom, I ej själva fatten,
så inlåst är den dyra skatten,
den gen I folket, I, dess män:
månn’ folket tackar er för den?

Och I, på grund av vetenskapen
så stolta av ert fria mod,
som vässen alla otrons vapen,
att störta vad i sekler stod!
Vad Gud så skönt oss ville giva,
det skyn I ej att sönderriva.
Av vad en härlig skepnad var
I lämnen oss blott skuggan kvar.

Symboler visar oss naturen
i sjön, där himlen ser sin bild,
i dag och natt, i tordöns-skuren,
i duvans art, från örnens skild.
Likså i ordet, som är skrivet,
han, som är «Sanningen och Livet»,
i liknelser ej endast lär,
men verkar vad gudomligt är.

De blinda se, de döva höra,
de döda uppstå, och vad mer
han sågs med himmelsk kärlek göra,
ännu i trogna hjärtan sker.
Ej blott en föresyn oss vorden,
Guds återsken är han på jorden.
Den Dolde, som all världen bär,
i honom ses och känns oss när.

Gudomlig är ej blott hans lära,
så mild som hög, så djup som klar:
de verk han gjorde vittne bära
om makt som ingen dödlig har.
Vad trogna vittnen, enligt skriften,
om hans uppståndelse ur griften,
hans segerfärd till himlen sett,
symboliskt och dock verkligt skett.

Men allt det sköna, underbara
kritiken nu av ordet klär.
Då hon det icke kan förklara,
hon det förnekar, spotsk och tvär.
Den värld, som Gud av intet gjorde,
hon likaså förneka borde.
Förstår hon, hur det första par
blev till förutan mor och far?

Ert eget tal förneka borden
I, tvivlare! på samma grund.
Månn’ I begripen, huru orden
av tungan bildas i er mun?
Dock viljen I förstå, hur ordet
hos Gud av evighet är vordet;
och hur det se’n, i mänskohamn,
har talt, som Son, i Faderns namn.

Nu i hans ställe mänskligheten,
den fallna, usla, sätts av er,
som i er vishet bättre veten,
vad liv och ljus åt världen ger.
Den fångne skall sig själv förlossa,
den bundne sina bojor krossa,
den blinde staka ut sitt lopp,
den döde av sig själv stå opp.

Förmår hon det? Vad vittnar tiden
se’n syndafloden allt tills nu?
Vad vann hon av den sista striden?
Vad lovar den som förs ännu?
Med vad vi än må se med rysning
för mörkrets verk av falsk upplysning,
så tröstom oss; ty se, Guds Lamm! –
Och se, Guds Rike går dock fram!

Vad kan förnuftet ge, som svarar
emot vårt barnaskap hos Gud
igenom Sonen, som förklarar
såväl hans kärlek som hans bud?
Ack! om vi Kristus själv förlore,
vad blir vår kristendom? Vad vore,
om han försvunne, allt vårt stöd,
vårt hopp, vår tröst i liv och död?

«Dock läran står ju kvar!» – Vad lära?
Ej hans, nej, er: ett tankefynd,
som kan – dess djuphet i all ära! –
ej plåna ut en enda synd.
Visst ser man genom havets dimma
av dagens ljus en bleklagd strimma:
men slog det ej all glädje ner,
om solen själv ej syntes mer?

Och seglarn, hur han än sin bana
beräknar med kompass och kort,
månn’ han i mist kan leden spana
bland bränningar till himlens port?
Men bäst en klippa honom varnar,
förskingras töcknet, himlen klarnar
och solen själv står fram igen. –
Ja, världens ljus! du lyser än.

Du lyser och ger liv åt alla,
som tro, o Jesus! på ditt namn.
Ur fallet – ack! vem sågs ej falla? –
du för oss i en faders famn.
Det är försoning, vi behöva;
och den vill otron oss beröva!
Var ges, om ej vid korsets fot,
för hennes egen oro bot?



 F M Franzén:

Sommaren

Bortom slättens grå oktoberdimma
skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe:

Impromptu

vid åskådandet av en kinesisk guldfisk
hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.

C M Bellman:

onsdag 9 oktober 2019

Profeten



Vid Wallinfesten i Stora Tuna 2.7.1939

Låt upp, o folk, dina äreportar
vid orgelbrus och vid harposlag
och följ ditt törstande hjärtas hjortar
till diktens levande vattendrag!
Ur dunkelt tummel
på dagens tiljor
med spådomsmummel
och kluvna viljor,
lyft upp din panna, o folk, en stund
mot hoppets eviga himmelsrund!

Snabbt växer gräset på skaldegravar.
Snabbt skifta tyckena högkvarter.
Eldstoder slockna och aronsstavar
förlora kraften och vissna ner.
Ett sekel stormar
förbi mot döden
med vad det formar
av ord och öden
och nya tidevarv myllra opp
med större kval med allt mindre hopp.

Nu tuktas folken av skorpioner
och hoppets stjärnvalv är höljt i hån
och Davidsharpor och Sionstoner
förskrämda klinga i vapnens dån.
Se, raser rasa
mot andra raser
och folken fasa
för tanks och gaser
och diktens genius stapplar stum
mot gråa bombvalv och källarrum.

Och dock! Fast mörker oss överhöljer,
därbortom bidar Guds klara dag.
Mitt i tumultet Hans blick oss följer
och söker siares anletsdrag.
Eldstoder tändas,
och vissna stavar
i grönska vändas,
och ibland slavar,
som blinda piskas mot natt och skam,
profeter ropa och träda fram.

Hur stort att vara dens röst som ropar,
när den som ropar är Herren Gud!
All nöd, men också all nåd Han hopar
på den Han viger till sändebud.
Sitt eget hjärta
han måste stycka
för andras smärta,
för andras lycka
och viska böjd under törnets krans:
Ske ej min vilja - ske endast Hans!

Från intet kval honom Gud kan skona.
Allt måste störtas som själv han byggt,
fast han skall klaga med Job och Jona
och söka misskund och undanflykt.
När andra smaka
ett liv gemensamt
med barn och maka,
skall hans bli ensamt,
och om han äras på världens torg,
skall han förtäras av hemlig sorg.

Men mitt i mödan, när han vill digna
och när han mistat allt kärt han haft,
skall - helga under! - han allt välsigna
och genomströmmas av väldig kraft,
och dem som famla
och rolöst hasta,
skall han församla
och göra fasta,
och för det folk, som ej hoppas mer,
skall hoppet tända sitt ljusbanér.

Två vingar äger den stora sången:
omistligt hopp och omutligt krav.
Hör! Över tiden, som är förgången,
det brusar sång, som ej tid vet av!
Med kraft av havet
och stormanloppet
den budar kravet
och siar hoppet,
och i dess tonsvall av evig glans
en stämma når oss - och den är hans!

Hör stämmans malmklang! Ett folk har andats
i psalmens längtan och hymnens hopp
och deras rytmer ha sammanblandats
i mänskoåldrarnas blodomlopp.
Hur många släkten
hans röst hugsvalat
från morgonväkten
tills solen dalat!
Och som den följt våra fäders stråt
skall våra barnbarns den följa åt.

Den återföds i miljoner strupar,
när julen tänder sitt otteljus,
när levnadstimmen mot graven stupar
och allt blir stilla omkring vårt hus.
Vår orosfråga
den ömt besvarar
om jordens plåga
och frid som varar,
och mitt i dödsstunden jublar den:
"Till härligheternas land igen!"

Stort är ett liv, när ett liv får klinga
i sång, som följer miljoners lopp.
Stort är ett folk, men ett folk blir ringa,
som ej vet krav och ej hyser hopp.
Upp, dikt, och höj dig
mot himmelshavet!
Upp, folk, och böj dig
för helhetskravet!
Vid orgelbrus och vid harposlag
gån fram, gån fram mot Guds arbetsdag!

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Till en uttjänt småskolelärarinna

När bygden ljus och junigrön
sin sommar förbereder,
du ber din sista morgonbön
och lämnar din kateder.

Din förskrift stryks och du tar ner
din sista plansch från kroken,
och tuppen värper aldrig mer
för dina barn i boken.

Nu får du längre lov än förr
och slipper klockan passa.
Ej mera utanför din dörr
små barnskor skola tassa.

Här har du sett ett ändlöst led 
av händer ivrigt vifta.
De första barn du läste med
ha länge varit gifta.

Din första klass i morse kom
som målsman för din sista,
examensklädd och ängslig om
i vett den skulle brista.

Jag vet, att du skall sakna de
små väskorna och skrinen
och alla som lärt abc
med viktighet i minen.

Du har ändå en tröst som få
i saknans gråa stunder:
Du fyllde världen för de små
med tecken och med under.

Ty allt vi hålla särskilt kärt
och högt i livsarbetet - 
vad vore det, om ingen lärt
de lärde alfabetet!

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Till en bonde

Det finns tusende tenorer som med strupens sköna ljud
och högtidliga koraler under kyrkvalv lova Gud.
Man kan sjunga till Hans ära på så mångahanda sätt,
men det är ej sagt att de som sjunga finast sjunga rätt.
Och Vår Herre, vilken sitter
högt däruppe i sin sal,
kanske inte alltid gitter
höra på var fin koral.
Men med välbehag Han hörde dina mödosamma steg,
när i dag du gick i fårorna och plöjde och teg.

Du stod upp när tuppen gol sin höga ottesång i byn
och den första bruna lärkan stod och darrade i skyn.
Det låg frost ännu på trädan och du hörde långt ifrån
hur den välbekanta forsen gick med morgonduvet dån.
Och den långa fåran blänkte
och den blanka billen skar,
och den första ärlan sänkte
sig och följde häst och karl,
och i söder bortom slätten lyste åsen violett
och en östanvind kom ilande och torkade din svett.

Du kom hungrig in till middag och du satt vid kökets bord
med ett höstrå glömt i skägget och med stöveln tung av jord.
Och du bröt ditt grova bröd med samma hand varmed du sått,
som du skördat med och tröskat med, och brödet smakte gott.
Och du läste samma böner
som din fader brukat be,
i en ring av starka söner,
med ditt huvud böjt som de.
Och Vår Herre hörde säkert hur du tackade för mat,
ty de nävar som du knäppte hörde inte till en lat.

Du kom trött till aftonvarden, du satt trött vid farstubron
medan ängarna försänktes i den skymningsblåa ron.
Och du lyssnade till staren medan svalan flög i varv
kring din gård, som även svalorna betrakta som sitt arv.
Ack, de rynka väl sin näsa
i den fina hersskapshus
åt den starka doft som Bläsa
lämnat från sig till din blus,
men Vår Herre är långt finare och tycker som Han vill,
och Han tycker det är ljuvlig doft, och doft som hör dig till.

Snart är denna dagen liden. Snart ha åren gått till slut.
Du skall plöja, så och skörda som din fader gjort förut.
Dina söner skola växa tills de gifta sig en dag
och du själv skall, vit i skägget, bliva satt på undantag.
Och en dag, när starar sjunga
liksom nu i gyllne vind,
skall din furukista gunga
genom sockenkyrkans grind.
Men kring vägen, där den vaggar, skall den sista råg du sått
stå och buga sig och minnas alla mödans steg du gått.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Tunaslätten

















Det finns väl andra slätter,
där andra lärkor gunga,
men aldrig de besjunga
en slätt som du ändå.
Och vårens blåa nätter
och sommarhanegällen -
på vilka andra ställen
bli de högre och mer blå?
När alla dina ängar stå med morgondagg och glittra
och lärkorna stå upp omkring din älv,
du tonar som en skimrande och guldbesträngad cittra,
den Vår Herre haver stämt och spelar själv.

När pingsten vandrar över
de sunnanvända bergen,
o, aldrig skiftar färgen
så skönt som då på dem!
O julinatt med klöver
och sträv musik av knarrar
i skymningen som darrar
över slätten och dess hem!
Men skördemånans vind går fram med böljegång i säden,
till ladorna stå digra av ditt korn,
och luften blir septembriskt sval och tindrar över träden
kring kyrkan och dess koppartäckta torn.

Jag minns - bland tusen andra -
en vinterbister gryning,
när över bergens dyning
låg dagerns gröna bård.
Men jag såg lyktor vandra
i drivorna kring husen
och redan skeno ljusen
ifrån stall och ladugård.
Mot morgonbleka stjärnor stego pelarstilla rökar
och dimman steg ur älven som en sky
och det ljöd dämpad bjällerklang i vägens fjärran krökar
och sidensvansar flögo mot var by.

Det finns väl andra byar,
där andra mänskor födas
och somna från sin mödas
och glädjes bråda år,
och sommarns lätta skyar
de gå väl mångenstädes
och morgonvinden glädes väl
och sjunger var han går.
Men mig blev intet kärare än åldringarnas vila
i aftonron kring denna slättens hus,
och sommarskyn må fara och morgonvinden ila,
men jag vill också vila i dess ljus.

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Vedsågarvisa

















I.

Solen går upp och solen går ned.
Jag står på min backe och sågar min ved.

Barrved och björkved och ribbved och spink
kaptrissan skär i en skrikande blink.

(Handsåg är mer filosofisk och fin;
den som har brått måste skaffa maskin).

Björkved och barrved och spinkved och ribb.
Jag torkar min svett i min näsdukssnibb.

Sommarn lär vara så vacker i år,
så sa en sommargäst senast i går.

Den som måst åta sig detta beting
har inte tid till att se sig omkring.

Trissan snor runt som en sol hela dan.
Solen ser ut som en trissa av gran.

Sågspån i ögon och sågspån i hår.
Stjärnhimlen är visst en sågspånslår.

Björkved och barrved och all sorts ved.
Långsamt jag sjunker i sågspån ned.


II.

Men ett enkelt faktum visar,
att en del jag dock kan hoppas:
I ett okänt antal spisar
skall min ved i vinter stoppas.
Den skall värma en och annan
under särskilt kalla dagar,
när man tyr till kaffepannan
eller vad man nu behagar.

Barn och katter skola samla
sig kring brasorna och blinka.
Både älskande och gamla
skola vedens glöd försinka.
Och när du, som läser detta,
blivit dödligt styv i nacken -
kanske läggs du då tillrätta
på de spån som fylla backen.

PS. Senare meddelas att man lägger lik på hyvelspån, varför optimismen delvis varit oberättigad. (Rosenhöjds anteckn.)

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Vårkänning















Vi löpa så lätt dina präktiga skor
och vi hasta så tätt dina ben?
Du tittar i vädret, värderade bror,
och ser knappast Storgatans sten.
"Det är vår, det är vår!"
Javäl, jag förstår,
att du glömt för en stund ditt förstånd dina år,
men en aktad man i en aktad stad
tar en stillsam och fin promenad.

Vad ser jag, min vän, i din känsliga hand,
har du ris, skall du utdela stut?
Jag medger, att gossar må agas ibland
för att lära sig hyvsning och hut.
"Det är sälg, det är al!"
Ha, lustiga tal,
med dylikt bestås inga nämnvärda kval.
Nej, en vidsynt fader må aga med björk
sina gossar, beslutsam och mörk.

Men säg mig nu öppet, min andfådde vän,
vad vållar din glättiga ton?
Jag vet dock, att vinsten ej utfallit än
på din ensliga obligation.
"Det är sol, det är tö!"
Snart få vi nog snö
igen, min vän, och de gamla de dö,
och den ene blir fattig, den andre blir rik,
och jag har min lilla butik.

Och den ene gick in i en aktad affär
vid det hövliga biträdets bock,
och han sålde en stuv åt en dam som var kär
och en rock åt en herre med brock.
Men den andre stod kvar
med den kvast som han bar
och han märkte ej själv hur begapad han var,
för en aktad man i en aktad stad
tar en stillsam och fin promenad.

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Psalmutdrag

O Gud, som ser oss böla
i hat med kniv mot kniv
och häda Dig och söla
Ditt vackraste motiv;
som en gång släppte oss ner ur Din hand
och gav oss vilja och val -
Du måste vara förtvivlad ibland
och lida helvetets kval.

Förlåt oss allt förskräckligt
vi öva i Din mull,
allt hädiskt och allt äckligt
för Jesu Kristi skull.
Förlåt Herr Trygg hans spelade lugn
och mig mina halva beslut,
och kasta oss in i Din renhets ugn
och släpp oss helgade ut.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Angående världens öden

File:Rotating earth (large).gif












A. Allmänna

Världen är så stor, så stor,
ändå är den liten,
och fast mycket fort den snor,
har den hunnit, som jag tror,
bara första biten.
Och i världen, föga snygg,
går nu jag och Ni, Herr Trygg,
lessna och begrunda
ting som skola stunda,
tills vi lägga oss på rygg
i vår grav och blunda.

Ur Vår Herres perspektiv
är det hela tragiskt.
Tänk er vilket himla liv!
Hand i hår och kniv mot kniv,
jämmerfullt och jagiskt.
Ni, som anses klok och sund,
har nog mången dyster stund,
då Ni åsett morden,
modlöst mumlat orden:
Gäspus, Nickus och John Blund,
skynda er till jorden!

Är det lönt att peka på
hur det var den gången,
då ett barn blev lagt på strå
och en stjärna tycktes stå
ovan stallingången?
O, Herr Trygg, om Ni begär
framtid för en värld som är
vild och sönderriven,
grip ej själv till kniven!
En har redan varit här
med den nya given!



B. Personlig varning
(med tröst)

Herr Trygg, jag ber Er sörja,
ty detta liv är kort.
Betänk på vilken smörja
Ni ödslar tiden bort.
Se, dygnen bli decennier,
men fast Ni har på känn i er,
att någon utstängd ber:
Kom ner! Kom ner!
Ni smäller dörrn igen i er
och fräcknar till allt mer.

Men vet: En natt Ni vaknar.
Ni blinkar mot Ert tak.
Det är en sak Ni saknar,
men vet ej vilken sak.
"Det blir försent om nätterna,
jag tål ej torsdagsrätterna
och springet hit och dit.
Sömn hit! Sömn hit!
Var har jag nu tabletterna
mot ångest och mot sprit?"

Här vill jag skarpt betona
vad många gå förbi:
Om möjligt, så förskona
Er själv för hyckleri.
Bliv icke ännu fräckare,
grip ej till eftersläckare
och allra minst till tjut:
Allt slut! Allt slut!
Den nattens sorgsne väckare
är den Ni körde ut.

Om han den natten plötsligt
med visshet till Er kom,
att allt, som nu är ödsligt,
i glädje kan gå om,
om längtan, som var halv i Er,
på nytt helt barnsligt skalv i Er
som fordom, hel och het -
vem vet, vem vet:
kanske ett himlavalv i Er
tände sitt alfabet.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Brevsvar

Med tack för Ert brev av den fjärde,
som kom mig tillhanda i dag
och vari Ni älskvärt begärde
1/2 dussin diktförslag,
dels rörande världens öden,
dels kärleken, äran och döden
samt 1 st psalmutdrag,
har skyndsamt jag avsänt min sats "Vem vet"
med eftermiddagens busslägenhet
som prov utan värde.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Skalden Rosenhöjd

Och det var skalden herr Rosenhöjd,
gick sig om våren sköna
ut att spatsera så hjärtans nöjd
allt uti byxor gröna.
Tyckte att fågelen sjöng så snyggt,
gjorde små hopp av glädje.
- Dumt! sa den förste, men den andre sa: Karln är förryckt!
- Det där gör han bara för att väcka uppseende! sa den tredje.

Skalden herr Rosenhöjd hörde det ej,
men fick en flicka skåda.
Vill du ha mej som jag vill ha dej,
så ta varann vi båda?
Nog är jag fattig, men byxan är grann,
det får du lov att medge!
- Hm! sa den förste, men den andre sa: Jo, den kan, han!
- Han tror förstås att flickan har förmögenhet! sa den tredje.

Herrskapet Rosenhöjd redde sitt bo,
fast de ej väntade lyxår.
Hon bar sin vända kappa med ro,
han sina lappade byxor;
delade vällingen, sa på en gång:
Får jag dig ännu en sked ge?
- Nu! sa den förste och andre, nu blir det nog så lagom sång!
- En blind höna kunde ju se hur det där skulle sluta! sa den tredje.

Skalden herr Rosenhöjd hörde det ej,
sjöng som förut han brukat.
Vaknade så en dag vid ståhej,
fann att hans bord stod dukat,
stirrade häpet på sidfläsk och bog,
som om de kunnat besked ge:
- Han! sa den förste och andre, han, han klarar sig nog!
- Jo, den där känner nog varifrån vinden blåser! sa den tredje.

Skalden herr Rosenhöjd dog en dag,
bars till den bästa av grifter
utav studenter, och hans förlag
utgav hans Samlade Skrifter.
Du stod i kö och jag stod i kö,
sorg var i hela riket.
- Ack! sa vil alla, varför ska just de bästa bland oss dö!
- Människorna var i alla fall bra snälla mot mig! sa liket.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Orgelbygget

Min morfar byggde en orgel, ty han var ett stycke geni.
Den köptes för tusen riksdaler av prinsessan Eugenie.
Den lär till det yttre ha liknat en vanlig brun chiffonjé,
men fällde man bara ner klaffen, fick man klaviaturen se.
Där funnos snickarfinesser i mängd,
ty även i sånt var han slängd,
och orgelns klara och fylliga ton
lär ha glatt var kunnig person.

Jag tycker mig se min morfar (Gud fröjde hans klockarsjäl!)
som, fast hans ena arm var förkrympt, dock muciserade väl.
Han hade en blick, den gubben, som var både varm och vass,
och han var ej av den sortens folk som jämt räcker vacker tass.
Hans pannas kraftiga block, hans mun
som var ironisk och tunn,
de skvallrade om vad för krut som fanns
bak hans småländska rättarkrans.

Där satt han ute på Gotland och pluggade, svalt och slet
med flera barn i sitt klockartorp  än Luthers "Vad är det?"
Bekymren voro ej färre än psalmerna av Wallin
och morfar fick nog med tiden en tämligen bister min.
Men orgeln, orgeln växte och stod
till sist i härlighet i hans bod,
och brödbekymren och ungarnas skrik
hade tvungits att bli musik!

Ack, gamle morfar, i radions tid nu lever din dotterson,
men pillrar med något du gott känner till var fristund i verkstadsvrån.
Ibland har jag tyckt mitt spelverk haft tycke av positiv,
och man råder mig stundom att sluta, men jag kan det ej för mitt liv.
Ty kanske får det till sist en ton,
som finner nåd för den höga person,
vars krona stundom skymtat förbi
med odödliga stjärnor i.

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Kolportören

När blek han äntrat trappan till estraden,
han kände mängdens blickar som en knuff:
Res hem och lura bönder! Här i staden,
här genomskåda vi din fromma bluff!

Det kved i honom: Herre, varför nödgar
du mig att tala? Jag vill tiga, Gud!
Men jag besvär dig, att du genomglödgar
en större man, ett bättre sändebud!

Han visste föga om Aeropagen
och hade suddiga begrepp om Worms,
men plötsligt flög en eld i bondedragen
och sen - i Jesu namn gick han till storms...


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Ödesfången

Nærøyfjordområdet

Ovan dig fjällets ättestup,
nedom dig havets jättedjup -
här i de svindelbranta
marternas mörka lid
är mellan obekanta
makter ditt liv på glid.

Mötte din blick och varseblev
töcknet av skräck som kring dig drev;
blek i den oberörda
skymningens månmagi
bar du din bittra börda
stum som en stod förbi.

Fjärran från vardagsvana ord,
långt bortom myllrets plana jord,
högt ovan allt som hyser
oss på förtroligt vis,
stigen du trampar fryser
hård som kristall av is.

Ovan dig fjällets trolska stup,
nedom dig havets dolska djup -
bunden vid branten skrider
sömngångarblint din fot,
under det rymden vrider
tyst sina tomma klot.

H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Undret





















Kvinnor, som stå aktsamt böjda
över sådda land en vår,
tyst och hemligt de sig fröjda
över ting du knappt förstår.

Deras kroppar, framåtbrutna
över jordens födslorum,
bli med blomstren inneslutna
i ett stort mysterium.

Stör dem icke! Deras möte
är för heligt att bli stört.
En gång i din moders sköte
har du själv dig plötsligt rört.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

På berget

Här från bergets krön, där molnen församlas,
innan tyst i vita flockar de draga
ut över skogars gårdar och böljande slätters -
hör, hur dagens röster möta de gamlas,
se, hur syner tumla ur folkets saga,
bondehärars tåg och konungaätters!

Djupt i sanka beteshagarnas mylla
folkets första, pålade stad blev begraven.
Grå en runsten ruvar vid klostrets ruiner.
Nu i fält, som veteaxen förgylla
och där skatter slumra, bragta från haven,
ropa barn och rassla skördemaskiner.

Vän, du som ängsligt om framtiden spörjer,
dröj här och lär dig att icke förtvivla!


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder