Visar inlägg med etikett Gravskrift. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gravskrift. Visa alla inlägg

söndag 15 oktober 2023

Oväldig gravskrift över doktor Anders Carl Rutström

















Kom, mänsklighet, din egen bild beskåda, 
se idel fel, då blott naturen rått;
men låt ej väld, förnuft och hjärta råda,
så får du se din egen usla lott.

Kan du ej ömt vid denna griften gråta,
se dock vad ädel förebild du har:
när landets Far själv milt kan allt förlåta,
så blygs ock du att hysa agget kvar.

Jag ärnar ej den dödes fel berömma,
förgäta vill en usel politik,
men kan dock ej dess goda lott förglömma,
ty den står fast, oaktat all kritik:

Ett hjärta stort, ett vett som genomträngde
de gåvor han utav naturen fått,
fast stundom brist dess goda kraft utstängde,
lik all natur ett blandat ont och gott.

Den matta del vill jag ej mer omröra,
som alltid är en usel skröplighet,
men visa vill vad Nådens kraft kan göra,
vad RUTSTRÖM fått och vad jag därom vet.

Han har visst fått i Andens skola lära,
att känna sig i Adams stora fall,
och med sig själv den tunga bördan bära,
att världen är för Gud och Sanning kall.

Han upplyst fann, att gräl kan aldrig löna,
men är och blir ett ömkligt tidsfördriv;
ty han fick själv den dyra kraften röna,
att Jesu död är själars enda liv.

Då lärde han Natur från Nåden skilja,
och styrka fick av Andens dyra Nåd,
att föra fram den milde Gudens vilja,
för syndare ett evigt fridens råd.

På denna grund han väldigt kunde tala,
ej tomma ord, men vad åt hjärtat gick,
som väckte upp från otrons djupa dvala,
att själar ljus i deras mörker fick.

Han ej med Lag på egen gärning yrka',
men drog dock fram vår otro, synd och fall,
han kände grant vår egen usla styrka;
ty vistes rent vad Trona fatta skall.

Han talte om en evig Lösepenning,
då Jesu blod för hela världen rann,
en allmän nåd, ej stödd på Trones känning,
som Jesu död åt mänskosläktet vann.

Den högsta rätt han aldrig undandöljde,
att världen har en helt försonad Gud.
Den sannings kraft en salig verkan följde,
en livlig tro det största Herrens bud.

Att se Guds Lamm, som synden har borttagit,
att se sig själv från straffet vara skont,
sitt hjärta rent i Marterblodet tvagit,
och sig med Gud för evig tid försont.

En sådan tro den lärde högst att skatta
Guds Offerlamm vår enda salighet,
att liv gick upp och själar kunde fatta
en evig Nåd, en skänkt Rättfärdighet.

En lags basun här stiger fram med iver,
ett helgon stort, som saken redan dömt,
på helgelse med all sin styrka driver
och påstår högt, att RUTSTRÖM den förglömt.

Giv akt, min vän! med RUTSTRÖMS ord jag svarar:
den Sonen tror, för allting älskar Gud;
en helgelse som in i döden varar,
det högsta mål utav Guds helga bud.

Så sant det är, att synden bör avlåtas,
så viss den sats, som RUTSTRÖM trofast haft,
att synden skall i hjärtat först förlåtas,
förr finns ej liv, ej helgelse och kraft.

Så har han lärt den tiden han fick lära,
och fast jag matt dess gåvor visat har,
skall Domens Dag med många vittne bära,
att RUTSTRÖM visst ett Nådens redskap var.

Vill du än på vår Sälla Döde klaga,
att han för dig ej syntes änglaren,
säll han, som barn, stod under Faderns aga,
stig du nu fram och kasta första sten.

Jag för min del kan RUTSTRÖM aldrig glömma,
i Blodets band han är mig alltid kär.
Ej bryr mig om, vad stora helgon döma,
dess trogna vän jag in i döden är.

Nu har hans själ sin svaga hydda lämnat,
och äntligt löst från denna världens strid
den krona fått, som Jesus honom ämnat,
han kämpat har, men sover nu i frid.


Hur doktor Rutström faktiskt predikade kan läsas här!



fredag 18 november 2016

Gravskrift

i form av en ballad som Villon skrev över sig själv och sina kamrater, då han väntade att bli hängd tillsammans med dem

Bildresultat för Francois Villon pictures

O bröder, ni som lever kvar på jorden,
med mildhet döm oss nu - så är vår bön -
ty Gud, som hör de misskundsamma orden,
ska en gång skänka er sin nåd till lön.
Fem, sex vi hänger här på backens krön.
Nu ruttnat är det kött som förr vi gödde!
Uppslukade är vi som synd förödde,
en benrad blott, ett stoft av människan.
Så skratta inte ut den olycksfödde,
men be vår Gud att bli vår frälserman!

Fast lagen skickat oss till evigheten,
så spara, syskon, ert förakt och hån.
Vi människor, fast mången är förveten,
har inte klokhet fått i lika mån.
Så lägg ett ord för oss hos jungfruns Son
och stå oss bi, när nu vår kraft förtvinar,
så ej hans rika nådesflöde sinar
som ensamt helvetsglöden släcka kan.
Visst har vi dött, och själen oss ej pinar,
men be vår Gud att bli vår frälserman!

Oss regnens strida skurar bykt och tvättat,
vi svartnat under solens hetta svår.
I ögonhålorna har korpar sprättat,
ur skinnet har de pickat skägg och hår.
Ack, aldrig, aldrig, vilans timme slår,
för vindens il vi rasslande får gunga.
Se, hur vi hackats tätt av fåglars klunga -
en fingerborg är ej så märkt minsann!
Så fly vårt brödraskap, ni som är unga,
men be vår Gud att bli vår frälserman!

Envoi:
O Herre Jesus, mäktig över alla,
stryk ut vår skuld och värdes du befalla
att vi ej råkar under Satans bann!
Ni mänskor, skona oss från skämtets galla,
men be vår Gud att bli vår frälserman!


torsdag 24 oktober 2013

Gravskrift över den välborna frun Anna Helena Herdhielm

















när hon i sin vilokammar uti Arnö kyrka nedsattes 1706


Din bortgång, sälla själ, den ger mig till besinna
vi ödet för de ting så kortan ålder spar,
av dem naturen pris och världen prydning har,
när de som intet värt så långa tider vinna?

En ros kan illa nog en dag igenom hinna,
när törnebusken står otaligt många kvar.
Hur gammal kråkan blir är harmligt för envar,
som fägre fåglar ser med deras sång försvinna.

Ju mer ett äkta par förliks och lever väl,
så tvenne kroppar ses med en förenad själ,
ju förr är glädjen all. Den lov och leva värdig,

den måste, fast det djupt i mångas hjärtan skär,
hur älskad och hur högt den värd att älskas är,
mest skyndsamt, liksom du, sig göra hädan-färdig.



onsdag 16 maj 2012

Allstäds gott men hemma bäst

Till ett vördsamt äreminne över kyrkoherden Gustavi Tillaei hedervärda grift. Liktext 2 Kor. v. 8.

Allstäds gott men hemma bäst,
hör man bonden språka,
när han med sin trötta häst
hem ur skjuts fått åka.
Han föraktar köpstads prakt,
slott och torn och fäste,
när om honom nöjet vakt
håller i hans näste.

Allstäds gott men hemma bäst,
hör man knekten jaka,
när han får med härens rest
komma hem tillbaka.
Andra länders feta rov
och blodstänkta byte
ler han åt, när hans behov
bärs i eget knyte.

Allstäds gott men hemma bäst,
är sjömannens visa,
när dess skepp för svall och blåst
kysser hamnens lisa.
Röken, som i födslostad
sig mot honom sänker,
gör hans själ långt mera glad
än vad Peru skänker.

Allstäds gott men hemma bäst,
här går syn för saga:
hemma fägnar maten mest
nöjda värdens maga:
hemma vid vår egen disk
kryddar frihet maten,
och vår egen stek och fisk
ler åt oss på faten.

Allstäds gott men hemma bäst,
sannas ock om världen,
där var kristen, som en gäst,
väntar hädanfärden.
Här är allestädes gott,
när man har Guds nåde;
bättre är dock himlens lott,
vi i trona skåde.

Gud gör sinom allstäds gott,
gott gör Ordet själen,
himlens rika trevnadsmått
regnar ock på trälen.
Kroppen, menar jag, får sitt,
uti mer och minder;
Gud får lov för ditt och mitt
under nöjets linder.

Fastän korset stundom bär
oss i svall och floder,
trom vi, att den dag, som är
korslös, ej är goder.
Herren utur törnet plär
rosor låta spricka;
oss ur beska kalken lär
han vårt bästa dricka.

En from herde ligger här
bleknader på båren,
som vid fårens gråt man bär
bort i bästa åren.
God var han, och gott han njöt,
när han här fick gästa;
men när han sin vandring slöt,
fick han där sitt bästa.

Här var gott, när som hans själ
vakade för fåren
och så mången syndaträl
drog från villospåren.
Dock mår han där allrabäst,
var med fåren sina
han, en konung och en präst,
i Guds hem får skina.

[- - -]

Här följer fyra ytterligare strofer om G. Tillaeus.

måndag 14 mars 2011

Gravskrift

















Sätt dig vid min grav en stund. 
Där är så tyst och ensamt. 
Tala till mig vänligt stilla 
som till en, som ej kan svara. 
Mig förunnades det ofattbara 
att som människa få leva några år på jorden. 
Gläd dig du, som än ser solen.