talade Lamek, »men Tubals sed
hotar att rent rycka huset ur led.
Här i ett hörn skall jag numera ställa
tre små käppar att tämja dig med.
Varligen vandra!
Akten varandra.
Jabal och Jubal och Tubal-Kain!»
Å! — sade Jabal.
Så! — sade Jubal.
Försök bara på! — sade Tubal-Kain.
Sönerna rymde från Lameks dressyrer,
ströko på vägen med okynnigt skri;
tjöto åt alla, som redo förbi,
skrämde kamelen i sken för en syrer,
funno ett krus, som det klunkade i.
Rovet tillsamman
mätte med gamman
Jabal och Jubal och Tubal-Kain.
Min! — sade Jabal.
Din? — sade Jubal.
Skål, det är vin! — sade Tubal-Kain.
Småningom vände de bleka tillbaka,
blidkande Lamek med tyriskt snus.
Lamek sade: »I Pukals hus
är flickan fager och lämplig till maka,
det är min mening och även min frus.
Gubben har pengar.
Välj, mina drängar.
Jabal och Jubal och Tubal-Kain!»
Ack! — sade Jabal.
Tack! — sade Jubal.
Borsta min frack! — sade Tubal-Kain.
Alltför eniga Lamek fann dem;
ingen gav efter, fast gubben bad.
Jubal sjöng visor och Tubal höll vad;
varpå med fyra små åsnor i tandem
hastigt de foro till Pukal åstad.
Folket vid skriket
smög sig i diket:
»Jabal och Jubal och Tubal-Kain!»
Hopp! — sade Jabal.
Stopp! — sade Jubal.
Hej! I galopp! — sade Tubal-Kain.
Jabal tog Pukal och Jubal hans farmor,
och Tubal tog flickan till tals för sin del;
yttrade sen: »Inget bråk och krakel!
Låtom oss strax på en skiva av marmor
ordna affären med hyggligt spel!»
Utanför porten
blandade korten
Jabal och Jubal och Tubal-Kain.
Pass! — sade Jabal.
Pass! — sade Jubal.
Pang! Tjuguett! — sade Tubal-Kain.
