Angående döden

Vilka plumpa öden

plumsa vi ej i!
Det är rena döden
att leva som vi.
Kärleken och äran
ge bekymmer nog,
men skepnaden med skäran
han fyller med förfäran
vårt knog.

Tryggare kan ingen
vara än han är.
Med den rätta svingen
i gesten han skär.
Skepnaden med lien
kan sin konst i grund,
ty hela ceremonien
han stökar undan i en
sekund.

Spörjer ni om mening,
svara är ej gott.
Stammande om rening
jag svarar er blott.
Och när han gick ronden,
skrämmande och grå,
så hörde jag i fonden
en sång om en uppstånden
ändå.

H Blomberg:

:

Mannens sista ord till kvinnan

Jag följde kärleksyr din rosenstig;

det tillhör stormens muntra tid och våren.
Jag mötte dig med löjen och med krig;
det tillhör sommaren och mandomsåren.
Du vart min lycka och jag tackar dig;
det tillhör hösten, då man bäddar båren.

V v Heidenstam:

Det sista

Jag mycket mist och mera skall jag mista
och jag drivs längre, längre, fot för fot,
den underliga vilda stund emot
då allt skall brista.

Men något, Gud, det vill jag hålla kvar.
Det har jag än och beder att få hava,
när annars vad jag ägde, vad jag var,
du skall begrava.

Och detta är den del av kärlek jag
fick som en sköld, att ej för tidigt digna
och för att kunna famna allt i dag
och allt välsigna.

Och detta är min bön, den allra sista,
att det skall blänka som ett sken av ljus
från dig av denna kärlek kring mitt hus,
över min kista.

R Jändel:

Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.

Just som jag kved "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svävande fram på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Lågande längtan bara.

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt - men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnar, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:

Återkomst

Hans kyla kom plötsligt när mig.

I timmar av klarsynt vaka

hans skugga stod vid min dörr.

För den, som var uppbrottsfärdig

och sedan fick komma tillbaka,

är ingenting mera som förr.

Så går jag bland allt det kända,

som gick jag i skapelsestunder

med ögat och hjärtat på spänn.

För den, som får återvända

är livet en myt och ett under

- för den, som får komma igen.

G M Silfverstolpe:

Bleka dödens minut

Ja, du kommer till slut,

bleka Dödens minut,

då med granris min port blir prydd,

då min fönstergardin

utav blommig satin

blir på mitten tillhopasydd,

då min hand har en ros i förvar,

om vars doft ingen aning jag har.

Ja, du kommer till slut,

bleka Dödens minut,

då jag vilar så gömd och skydd.

Stärkta veck överallt.

Allting skiner så kallt.

Kandelabern, den hyrda, bär

sina ljus utan glans,

och den svartaste frans,

som fanns köpa, den finnes här.

Våta kinder sig skymma i flor,

såsom rosor i dimma, jag tror...

Stärkta veck överallt.

Allting skiner så kallt

där, som Döden med lien är.

Under klockornas vin

in de bära terrin

på en blåmanglad duk, så ren.

Solen, blek bak gradin,

slår i glaskaraffin

ned en stråle med gullgult sken.

Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,

alla dunsta de malpappers doft.

Under klockornas vin

in de bära terrin,

en glaserad, med blom och gren.

Snart står kammaren kall

med sin svartklädda pall,

tom och dragig och väldigt arm.

Något bortrivet blad

av en krans far åstad

för ett vinddrag från fönstrets karm.

Ute höras de pulsa i snön

under klockornas ängsliga dön.

Snart står kammaren kall

med sin svartklädda pall

och en bårduk på stolens karm.

Allt för mycket besvär...

Jag så föga begär.

Bättre varit, att falla få

som ett blad faller ner,

virvlar runt och beger

sig till vila bland stoft och strå.

Daggen faller, och frosten gör vitt,

snart är bladet i smulor förspritt.

Allt för mycket besvär...

Jag så föga besvär

utav klockor och sånger då.

Ja... Men har du en ros,

kan du lägga den hos

mig på kullen, när dock du går

vägen strax där förbi

under fåglarnas skri,

medan sommarn, den glada, rår.

Kan min ande med dimfingrar då

vänligt vinka - nog görer den så!

Som en fjäril, som vind

vill jag röra din kind

ibland kors och bland snäckor små.

B Sjöberg: