lördag 30 juli 2022

Hans tystnad

















Hans röst var stark
men hans tystnad
fick sol och måne att stå
stilla

Den grep honom
och hans ögon försvann
Han teg genom dagar och nätter
gick tigande
satt tigande
åt tigande
Orden han inte talade blev
tyngre än sten

Han murade 
åt sig
och oss
en stad av tystnad
där väggarna teg utan fönster,
spirorna förgäves försökte nå upp,
klockorna satt fast i för trånga kyrktorn

Han gick i en skog
där inget löv var stort nog att susa
inget barr att röras
Under hans fot tystnade rötterna

Själva hans fot tystnade
Bröstet i hans kropp
De klingande nyckelbenen

Psalmistens harpa hade
inga strängar
profeternas ansikten
ingen mun
på kammarorgeln drog han ut
klarinett trumpet och basun
men Jerikos murar stod 
tigande kvar

Öknen teg
Stentavlorna hade ingen inskrift
Det var före bibelns tid

När han på nytt började tala
skapades världen



Lotta Svärd

 





















Ännu så händer det mången stund,
då vid kvällens trevliga härd
man träffar från kriget en gammal kund,
att man talar om Lotta Svärd.

Hur trumpen kamraten förut man sett,
får strax han ett blidare drag,
och de grå mustascherna krusas lätt
av leende välbehag.

Han minns hur ofta från stridens ras,
från segerns blodade fält,
han kommit tröttad och tömt sitt glas
i Lottas bräckliga tält.

Och han nämnder med glädje ett ord och par
om madamen och skrattar smått;
men han mulnar också, då du ler till svar,
om ej löjet är glatt och gott.

Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera att hedras ändå.

Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugo år,
sen tredje Gustav var Sveriges kung
och hon i sin levnadsvår.

Förrn den ädle kungen i Finland stred,
hon blivit en krigsmans brud;
och då trumman rördes och Svärd drog med,
så följde hon samma ljud.

Då var hon vacker. En läpp, en kind
som hennes så skär knappt fanns,
och mången krigare såg sig blind
på de bruna ögonens glans.

Men en vår är flyktig, en blomning kort,
och hennes, den blev ej lång,
i trenne växlingar gick den bort,
en tredjedel varje gång.

En togs av den första vinterns köld,
sent mildrad och tidigt sänd,
den andra blev första sommarens stöld,
den vissnade solförbränd.

En del, den tredje, som återstod,
den höll hon ej mycket värd,
den lät hon drunkna i tårars flod,
sen han stupat i striden, Svärd.

När det sista kriget med storm bröt ut
och hon syntes bland oss på nytt,
då mindes hon knappast sin fägrings slut,
så längesen hade den flytt.

Men vacker än, fast på annat vis,
för en krigsmans sinne hon var,
och ofta nämndes hon än med pris
som i blomningens bästa dar,

fast de forna löjenas högkvarter
nu hyste rynkor i flock,
och ögat ensamt var brunt ej mer,
men hela ansiktet ock.

Hon älskade kriget, vadhelst det gav,
mot-, medgång, fröjder, besvär,
och de gråa gossarne höll hon av,
och därför var hon oss kär.

Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
var han säker att ej bli glömd;
åt sådana mätte hon fullare mått,
och för den skull blev hon berömd.

Så följde hon trogen och käck armén,
varthelst på sin marsch den kom,
och där skotten smällde och kulan ven,
där var hon ej långt bakom.

Ty de kära gossarnes unga mod,
det tyckte hon om att se,
och mente, hur nära hon striden stod,
"att hon ej var närmre än de."

Och om någon tröttnat i rök och eld
eller fått sig ett ädelt sår,
så "ville hon ha sin butik så ställd,
att han nådde en styrketår."

Och den grå butiken, den röjde också,
om akt på dess flikar man gav,
att den härbärgerat en kula och två,
och de kunderna skröt hon utav.

Nu lyssna vänligt och hör ett drag,
det sista av henne jag såg.
vi slutat Oravais blodiga dag
och gjorde vårt återtåg.

Med var hon, hade med möda fått
ur striden sin enda skatt,
sitt tält, sin kärra med käril och mått
och sin grålle, bruten av spatt.

Vi rastade. Lotta skötte sin sak,
höll disk, som hon förr var van,
men gömt var tältet, hon valt till tak
nu endast en skyrest gran.

Och sorgsen var hon, om än hon bedrog
med ett löje emellanåt;
hon sörjde de tappres sorg, och hon log,
men den bruna kinden var våt.

Då kom till henne, där så hon stod,
en sälle, en ung dragon;
hans blickar lyste av övermod,
och av spotskhet svällde hans ton:

"Häll i", så skrek han, "för ingen bang,
i afton vill jag bestå,
ty silver har jag, du hör dess klang,
och vänner kan jag mig få!"

Hon sköt på den stolte en vredgad blick:
"Det är väl, jag känner dig nu.
För en fattig moder i fält du gick,
men hur stridde i dag här du?

I mitt tält, där satt du försagd och vek 
och kved att du sårad var.
Nu bär du rosor, då var du blek,
och såret, var finns det, var?

Säg ej, att din moder i graven bor,
att för henne gevär du ej tog;
si! Detta land är din gamla mor,
det är denna mor du bedrog.

Och hade du skatter, din ränsel full,
och ett hav att ösa dem från,
vid Gud, en droppe för allt ditt gull
jag gav ej en sådan son."

Hon knöt vid sidan sin näve blott,
det var så madamens maner,
Och den rike stormaren fann ej gott
att försöka närma sig mer.

Men ett stycke borta vid vägens rand
där satt en yngling allen,
på honom sänkte hon blicken ibland
med den blidaste stjärnas sken.

Det syntes, om närmre hans skick man såg,
där han satt mot geväret stödd,
att han följt med möda vårt skyndande tåg
och att rocken var genomblödd.

På honom såg hon från stund till stund
så moderligt varmt och rent,
som om varje glas, hon räckte en kund,
just varit åt honom ment.

Men då ständigt han sjönk blott djupare ner
i de sorgsna drömmars famn,
då tycktes hon ledsna att vänta mer,
och hon nämnde ynglingens namn.

"Kom", så hon sade med bruten röst,
"än finns här en pärla kvar,
kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,
vi behöva den nu envar.

Du blygs? Vad mera! Jag vet det nog,
att ej guld i din ränsel du bär;
från ett torp i skogen till strids du drog,
och guld det skar du ej här.

Men där blod det gällde, där var du ej sämst,
det såg jag på Lappos slätt,
och vid Ruona där stod du på bryggan främst,
då det stormades, minns du det?

Sörj därför ej, om ett glas du tar,
för betalningen, den får gå;
ett glas för Lappo till godo du har
och för Ruona fullaste två.

Och stod han, Svärd, vid geväret än
med sin tappra, vänliga själ
och hade dig sett, hur i dag igen
du blödde och slogs likväl,

då stod du hos honom i denna stund
som en son hos sin köttsliga far,
och, så sant jag lever, på jordens rund
fanns aldrig ett ädlare par."

Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått
för den tappre till yttersta rand,
och det feltes ej stort, att till råga hon fått
två tårar till däribland.

Det är länge sedan jag henne såg,
men hon bor i mitt minne dock,
och madamen kommer jag gärna ihåg,
och hon kan förtjäna det ock.

Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå. 

J L Runeberg:
Bildresultat för Sven Dufva bild

fredag 29 juli 2022

Ljuset över landet spred sej





















Ljuset över landet spred sej, 
liv och glädje förde med sej, 
värt vårt tack och lov och pris. 
Kristi folk idag ska sjunga, 
lova Gud med själ och tunga, 
ära Gud på värdigt vis. 
Hans martyrer togs ur faran 
till den stora vita skaran 
där i ljuset vid Guds tron. 
Syndens glädje sågs de vraka, 
evig fröjd de nu ska smaka, 
höjer där sin lovsångs ton. 

Kristi vittnen, Gud till ära, 
evangelium vill bära 
ut till hela denna jord. 
Lyft din sång med helig styrka, 
du vår mor, du Kristi kyrka, 
upp mot himlens höga kor! 
Kristus, konung segerrika, 
gör oss dina vittnen lika, 
som i döden segra kan! 
Du som fienden betvingar, 
göm oss under dina vingar, 
håll oss i din högra hand. 

Amen, amen, amen!

torsdag 28 juli 2022

Olympisk vår










Sedan Hera intagit sin plats på världshärskartronen vid Zevs´ sida, vägrades henne ännu hyllning och lydnad av gudinnorna Afrodite, Pallas och Artemis. Som villkor för sin underkastelse fordrade dessa, att drottningen skulle offra sin för dem förhatliga livvakt, amasonerna. Efter en bitter strid gav Hera vika och lät dådet ske. Det här översatta partiet skildrar dels mordet på amasonerna, dels Zevs´ försoning med Apollo, den orättvist tilbakasatte rivalen.


"Vad larm är detta?" Zevs for upp i andlös bidan.
"Vad gälla dessa skrik och denna brutna kvidan?"

Och i en enda sats är han ur bädden sprungen
och lyss åt gården till med andedräkt betvungen.

Då hörs hans stämmas dån. "Din dvala, Hera, lämna!"
Ty - dina amasoners död du har att hämna!"

Hon tiger. Allt som hörs är ojämn andnings kramp
och fingrar vilka krama kudden hårt i kamp.

Då ljuda tjut om hjälp. När härskarns detta hör
till dörrn han ilar. Den är reglad utanför!

Han studsar; skakar hennes darrande gestalt:
"Stum som en haj du är! Men du skall bikta allt!"

I raseri och viss om hennes brottslighet
den tigande han vild för sina fötter slet.

Hon teg, och hennes blickar, stelt och själlöst fromma,
i bidan under straffet gingo mot det tomma.

Det fasansfulla larmet slocknar nu i stön,
och se! en morgon bräcker, rodnande och skön.

Då stryker hon med handen över hår och panna:
"Nu är det som ej nattens fasor vore sanna."

Hon andas fritt, som löst ur ångestdrömmens band.
Men Zevs i vrede flämtar och med lyftad hand:

"Förbannad du för detta!" Mot hans vrede gick
en lugn och leende, en fin förstulen blick:

"Att spela domare är djärvt, o Zevs, är djärvt
av den, åt vilken våld och stöld hans makt förvärvt."

Och om den vredgade sin slanka växt hon slingrar,
smeksam på ormars vis, och så hans vrede skingrar:

"Låt mitt, din medfördömdas, ord din vrede klandra:
en varg och en varginna lida gott varandra."

Och snärjd av hennes ord, av hennes andning varm,
står Zevs där överrumplad, blottad på sin harm.

Han gör sig lös med våld. Han söker fåfängt finna
för lust och fasa ord och flämtar: "Du - o kvinna!"

Och hon: "Men vill du ha mig annorleds än så?"
- I naken höghet såg han henne för sig stå.

Och morgonljuset, som bröt in från rosig rymd,
belyste för hans blick, av skönhetsbländning skymd,
den hela fägring, där av Genesis stod skrivet:
"Här finner samlat du, vad värde har i livet."

"Hur fåvitskt efter mening i vår värld vi treva",
skrek Zevs: "Välkommen lögn, du enda värd att leva!"

Och den av blodskuld tyngda till sin famn han slet.
Zevs´, världsallenahärskarns bröllopsnatt var det.

_ _ _

Men vid sin källa låg, av dyster vrede slagen,
Apollo. På den tredje efter
 bröllopsdagen
förnam ett buller han ur skogen fjärran från,
som om en kraftig vildsvinshona längs med ån,
eller en vildsvinsgalt, bröt fram ur lagerbrynet
och plöjde marken upp och rotade med trynet.

Apollo hotfullt då: "Vem djärvs mig störa här?
Förbannad skall du vara, vem du också är."

Då svävade ett moln på skogens toppar fram.
Den store Zevs vart synlig, mörk och allvarsam.

Apollo reste sig. Förbittrad mätte han
den som från honom ära, makt och drottning vann.

Sin Aigismantel Zevs som enda hälsning bjöd.
"Bär avund du ännu?" hans dystra fråga ljöd.

- Av blod, som levde, flöt ur mantelns veck en flod,
och utanpå ett ögonpar vidöppet stod.

Som från ett slaget barn förnams en ömklig låt,
och mantelns ögon tårades av ständig gråt.

Apollo fylld av skräck för denna anblick vek.
"Hur bär du detta kval, olycklige?" han skrek.

"Min härskarmantel här du skådar, vilken vid
min kropp skall vara naglad fast till evig tid.

Så säg, min broder, är din avund ännu kvar?" -
"Om maktens pris är detta, gärna konung var."

"Nåväl", sad´ Zevs, "förnim vad skäl som fört mig hit.
Ett furstligt fridsförbund må ända detta split.

Väl vet jag, att ej du kan någon önskan nära,
som fylls av mig. Men vi din gunst och hjälp begära.

I denna värld behövs bland brist och blod och brott
en smula själiskt skönt, en glimt av himmelsblått,

en lycklig, som eländets schakter ej fått ana,
en hjälte utan fel, som fläcklös bär sin fana.

Jag kan ej lida, att du ruvar här fientligt.
Jag fordrar delat välde och förlikning äntligt.

Själv tar jag strid och kiv och människornas nöd
och all den stränghet, som Nödvändigheten bjöd.

Men eterns skönhetsglans skall du med ingen dela
i hög och luftig rymd, där fria tankar spela.

- Ett avskilt slott bland dessa berg må bliva ditt,
att däri du må härska med de dina fritt.

Min egen spiras makt skall intet mäkta där.
Och att du finns, är all den lön som jag begär.

Må detta tal din själ, ej blott ditt öra hinna."
"Ej länge", sad´ Apollo, "skall jag mig besinna.

Ditt väsens art är stor och sann, fast ond dess rot.
Jag tar din vänskap ej, men ditt förbund emot."

När han så talat, skildes åt i frid de tvenne:
världens behärskare, och den som frigör henne.

Sommardag

 















Aldrig är daggen på lingonriset
som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

onsdag 27 juli 2022

Mogen som en frukt ligger världen i min famn

 
















Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande, rinnande,
brinnande solljusflödet.

Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som
simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.

Helgad till handling,
lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav, som begär
mina hungriga händer.


K Boye:

tisdag 26 juli 2022

Det enda














Snart är det bara ett som jag vill söka
på hela denna jord. — Vad lönar det att öka
med nya sländor de miljoner ord
som fladdra över skönhetsfestens bord,
när tiden diktar tungt om nöd och mord
och stormen går och världens grunder röka?

Vad lönar det att föra
en konstens klinga, smidd av spröda kval,
när livets bilor falla utan tal
och hatande varandra vi förgöra?

Snart finns det bara ett jag vet,
som återstår mig i det sista:
att söka dig, Rättfärdighet,
du mörka evigheters gnista.
Att bära dig i skygga händers kupa
igenom stormarna och hagelbrusen,
hur vägarna må stiga eller stupa.

Så kanske når jag fram till någon frusen.


J Hemmer:

måndag 25 juli 2022

Pilgrimsvägen



















Jag kommer från ett mörkoland, där köld och stormar bo,
och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.
Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans
och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.

Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,
som hört från harpor utav guld en helig hemlighet.
O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort
som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.

Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;
ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.
Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:
en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.

Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,
jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,
ty den är ej begråtansvärd som stupat vid sin stav,
blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg dikter

Vi prisar dej för Jakob

















Vi prisar dej för Jakob
som föll för kungens svärd,
så fick han dricka kalken
du druckit, Herre kär.
Ja, Herre, tämj vår strävan
att glänsa och stå fram,
så våra liv och döden
förhärligar ditt namn!

lördag 23 juli 2022

O Herre, kom snart och lys upp natten





O Herre,
kom snart och lys upp natten.
Såsom döende längtar,
så längtar jag efter dig.
Säg min själ att inget händer, utan att du tillstädjer det,
och att inget som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds Son,
du som stod tyst inför dem som dömde dig,
håll tillbaka min tunga,
till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.

Visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja
och farligt att gå vidare.
Så uppfyll då min längtan och visa mig vägen.

Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Giv, o Herre, mitt hjärta ro.


Birgitta Birgersdotter:

Slåttervisa

















Än blommar blå förgätmigej
i våra blomstersängar,
än grönskar gräs och timotej
på alla våra ängar.
Men liarna slå
och räfsorna gå
med raska slag och slängar.

Och blomstren falla ned och dö
i doft som stilla söver,
i doft av bär och gräs och hö,
av smultron och av klöver.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
och snart är sommarn över.

Se drängarna i skjorta röd,
se jäntors vita linnen -
det lyser grant som heta glöd
till fröjd för unga sinnen.
Men liarna slå
och räfsorna gå,
snart äro blomstren minnen.

Där föllo ibland gräs och strå
två vallmoblomster röda.
Min räfserska, ett av de två
skall vid din barm förblöda.
Och liarna slå
och räfsorna gå,
snart bli vi alla döda.


K-E Forsslund:




fredag 22 juli 2022

Til Ungdommen















Kringsatt av fiender, 
gå inn i din tid! 
Under en blodig storm 
– vi deg til strid! 

Kanskje du spør i angst, 
udekket, åpen: 
hva skal jeg kjempe med, 
hva er mitt våpen? 

Her er ditt vern mot vold, 
her er ditt sverd: 
troen på livet vårt, 
menneskets verd. 

For all vår fremtids skyld, 
søk det og dyrk det, 
dø om du må – men: 
øk det og styrk det! 

Stilt går granatenes 
glidende bånd. 
Stans deres drift mot død, 
stans dem med ånd! 

Krig er forakt for liv. 
Fred er å skape. 
Kast dine krefter inn: 
døden skal tape! 

Elsk – og berik med drøm – 
alt stort som var! 
Gå mot det ukjente, 
fravrist det svar. 

Ubygde kraftverker, 
ukjente stjerner – 
skap dem, med skånet livs 
dristige hjerner! 

Edelt er mennesket,
jorden er rik! 
Finnes her nød og sult, 
skyldes det svik. 

Knus det! I livets navn 
skal urett falle. 
Solskinn og brød og ånd 
eies av alle. 

Da synker våpnene 
maktesløs ned! 
Skaper vi menneskeverd, 
skaper vi fred. 

Den som med høyre arm 
bærer en byrde, 
dyr og umistelig, 
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt 
fra bror til bror: 
vi vil bli gode mot 
menskenes jord. 

Vi vil ta vare på 
skjønnheten, varmen – 
som om vi bar et barn 
varsomt på armen!


torsdag 21 juli 2022

Trädgårdsmästaren (Yrkesvisa 13)

 















Bänken rak med snöregarn
och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.


Z Topelius:

 

Jag såg ett träd

 



















Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.
En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder.

Att dikta

 















Det är svårt att dikta,
det vet alla, som på allvar försökt.
Redan det, att man alltid skall vara inspirerad,
det tar på krafterna,
men så är det så många andra,
som varit inspirerade,
som man skall akta sig för...
Det är Tegnér och Stagnelius och Fröding,
och hur många är det inte i våra dagar
som går under på Karlfeldt och Vilhelm Ekelund?
Själve Åke Erikson, så är han i vägen...
Lättare är det då att klara sig för
Hammarskjöld, von Beskow
och Anders Österling.


 R Jändel:

onsdag 20 juli 2022

Ikaros

 



















Av lånta fjädrar fogade jag samman
ett vingepar och flög mot solen glad,
men föll, när vaxet smält för vårsolsflamman,
ej i ett hav, men på en gödselstad.

I fallet bröt jag av mig högra armen;
som minne hänger kvar en ynklig stump.
Men livet frälste jag, och svalde harmen.
Sen har jag levat på att samla lump.

Men ryktet om min smälek går framför mig
- med prat och sladder får man aldrig bukt -
och hur jag tvättar mig, hur snygg jag gör mig,
så bär jag liksom med mig gödsellukt.

Så snart jag visar mig på landsvägssanden,
så blir det liv bland ungarna i byn.
De tar om näsan med den ena handen,
och med den andra pekar de mot skyn.

Och ändå - om jag bara ser en strimma
av solen, hon som bragt mig nöd och skam,
och ser i strimman gyllne stoftkorn glimma,
så bryter all min gamla längtan fram.

Och ser jag hur det minsta flygfä stiger
upp mot det blå i solberusad dans,
så prisar jag vart väsende som viger
sitt korta liv åt sol och ljus och glans.


S Lindström (Tristan):

Ögontröst

 















Barnet kom från ängen
med gloria kring sitt hår,
det smög till dunkelt sjukrum
från sol och hagtornssnår -
och lade varligt mot mitt bröst
en knippa ögontröst.

Jag såg, i plågor bunden,
en glimt av himmelskt blått,
en flock av mörkblå stjärnor,
som nyss i daggen stått.
"Se", sade barnet, "ögontröst -
här får mor ögontröst!"

Gossebarn oskyldiga,
blå blomman är du lik,
du har förvisso glittrat
helt nyss i himmelrik...
o blåa, rena röst,
levande ögontröst!

Jag skall ej mera gråta -
fin lilja är du visst!
Jag bröt dig med Guds vilja
från ren och daggig kvist - -
du barn - i dödens bittra höst
min ögontröst - ögontröst!

Mårten Holk, av ingen känd

Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

tisdag 19 juli 2022

Nypenrosa


Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros,
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kälekshôga,
nypenrosa bål ve stôga,
dä va rosa rosa mi.

Vandraren

Jag satt i drömmar en stilla stund,
då skymningen skyggt föll på.
Då såg jag i sliten vandraredräkt
en man efter vägen gå.

Hans fötter blödde ur djupa sår,
hans kind var riven och röd,
men i hans ögon det brann en eld,
som tänd utav gudars glöd.

Jag sade: ”Vandrare, sätt dig ner
och unna dig sans och vård.”
Han sade: ”Gosse, ej stannar den,
som vandrar till Rosengård.”

”Men vandrare, natt häller mörker ner
och stigen är brant och svår.
På vägen till drömmarnas Rosengård
det hungriga ulvar går.

Men vandrarens blickar av jubel brann.
Han sade: ”Ej råd mig giv!
För blekaste ros uti Rosengård
jag offrade glad mitt liv.”



R Jändel:

Sommarmorgon

Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla

O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

Österselet
















Blåser vinden över mon
nu som förr en orgelton?
Jag vill fara hem och drömma
i den djupa sommarron!
Brusar forsen, vit och sval,
samma mörka, eviga koral?
Jag vill fara hem och glömma
i den blanka älvens dal!

Döden jagar mina år,
allt förändras, där jag går,
men mitt berg vid strömmen
än i tyst begrundan står.
Och vid bagarstugans bro
ännu kamomill och syra gro
och i lidens granskogsgömmen
trast och hämpling bo.

Sökare

Bortom bergens solrökssvepta kammar
fann min längtan älgens stig längs åsen
och den öde värld, där tranan ropar.

Över myren gick jag genom juninatten,
medan skvattram strödde dofter kring mig
och dess vita blommor snöade mot mullen.

Hedarna bar ljungblom till mig, ljungblom!
Tallarna lät sina kronor nynna sommarsånger,
medan vindarna och molnen for förbi dem.

Älven rann och blänkte under soluppgången
med en visa sorlande mot strandens stenar,
och en vildand sam på edans svarta spegel.

Vad begär du mer, mitt hjärta? Vad begär du?
Du är sökaren, som mitt i världens sommar
utan ro har letat det, som ingen äger.

Vid bäcken

















I bäcken ligger hyveln, där ett gånget släkte
för taken här i byn har hyvlat spån.
Så länge vårens starka flöde räckte,
gick vattenhjulet runt med stilla dån.

Och vattnet gled och sjöd i mossbelupen ränna,
och hjulets axel drev en hemsmidd kniv,
vars egg en kådig spånved måste känna
i vårens nätter medan marken ångade av liv.

För länge sedan har nu hjulet slutat svänga.
Dess axel rostar mot sitt murkna underlag.
Den man är död, som sist fick dammens lucka stänga,
men vattnets brus är likadant i dag.

Än dröja ekon här av röster, steg och sånger,
av ljud från människor, som sova tysta nu.
Och bäcken nynnar: jorden vänder några gånger
och sedan är du borta, tyst och stilla, även du!

Vid sommarsolståndet
















Nu blommar vår bygd på en lustgårds vis
med susande gräs och doftande ris.
Vår Herre just målar för oss en bild
av himmelens sommar, för evigt mild.

Och himmelen spänner sitt sommartält
i sol över klöverns rodnande fält.
Med molnen, som reser sin kungsväg där,
mitt hjärta en hemlig släktskap bär.

Med jorden som blommar här är jag släkt:
den är mina fäders sista dräkt.
Här sover de fjärran från allt som sker,
dem väcker ej gökarnas klocka mer.

Och vattnet som strömmar i fors och sel
med mästarehänder hanterar sitt spel.
Nu svarar mitt hjärta den brusande älv:
en flod på en tidlös färd är jag själv.

I rönnarnas doftstarka blom göms min gård,
och trasten än spelar ett sommarackord.
O, är ej vår sommar så salig och blond,
just för att dess fägring så kort har bestånd!

Mina fäder

Längesedan er vandring slutade,
lågan slocknade i er blick,
men jag vet att framåtlutade,
nedåtböjda ni alla gick.

Framåtlutade över plogarna,
över lie och nät och städ.
Mödan böjt er och härdat knogarna,
krökt er, vänt er mot mull och säd.

Framåtlutade, när om vårarna
ni åt tegarna gav svett och blod,
framåtlutade över bårarna,
där en kärlek med smärta stod.

Framåtlutade som trägna svedjare,
när ni brände och röjde mark,
framåtlutade som trogna bedjare,
himmelsvända, i längtan stark.

Framåtlutade, när ni grånade,
svalt allena, mot skörd och höst,
framåtlutade, tills döden rånade
allt ni samlat, var jordisk tröst!

Framåtlutade, tills tryggt ni stupade
efter arbetets rika år.
Livets fåra sig sist fördjupade
till den grav, där er kista står.

Sensommar i lappmarken














När soluppgångens eld på gräset faller,
blir daggens droppar blixtrande kristaller,
och forsens orgel, lövens spröda daller
om höst och svalka funnit melodier.

Svårmodiga och svala scenerier
i rost och gull har redan fräkenmyren.
På bergen blåser nordan ouvertyren
till livets sträva vintersymfonier.

Med hast mot söder sträcker vildgåsplogen,
och lingonåsen glöder röd och mogen,
och rönnen blöder löv och bär i skogen.

Ett höstgällt rop kring vidden tranan sänder.
September tänder snart sin vådelds bränder
bland fjällens ris, vid tjärnens öde stränder.

Aftonmålning

















Herren brukar sin pensel i kväll,
målar en akvarell.
Röda strimmor han lägger på
västerhimlens vattniga blå.

Brons och koppar och ärggröna stänk
älven får som en skänk.
Bergen lägger sig tungt på huk, 
fästa mörkt på Mästarens duk.

Näsets rönnar i solässjeglöd
strider mot natt och död.
Sot och rost i en sträv nyans
bryter djärvt mot kvällsmolnens glans.

Som en remsa i bleknande blont
vitnar vår horisont.
Hedens tallar med mönja stänkts,
hela natten i skymningen sänkts.

Också detta, som aldrig kan ses,
mästerligt återges:
Kvällens svårmod och tidens flykt,
allt som ordlöst vårt hjärta har tryckt!



Bortom kölden skall allting leva
















Tag dina skidor! Här vindlar spåret,
då nyårsnatten ett norrsken tänder.
Vi färdas raskt mot det stora året,
som ingen tecknat i en kalender.

Snön ligger vit, och i träden blänker
en rimfrosthälsning från det förgångna,
och Karlavagnen sitt silver stänker
på älv och tjärnar, av vintern fångna.

Men här i lä under frusna granar
mot drivan grönskar en lummerreva.
Vem vet om ej själva döden anar,
att bortom kölden skall allting leva!

Vårt spår går rent mot de kala kammar,
där vinden målar en blek kopia
av tidlöst land, varifrån vi stammar,
dit vi skall hasta en gång som fria!

På vulkanisk grund
















Vi lever alla på vulkanisk grund,
och när som helst kan marken skaka.
Vi kallas bort en outsäglig stund
och kommer aldrig mer tillbaka.

De hem vi byggt skall skonlöst sönderslås,
och tiden våra vänner skingrar,
och ingen döljer sig bak mur och lås
för Dödens mästermannafingrar.

Vi lever alla på vulkanisk jord.
Ej båtar det att gråta eller vaka.
Vi kallas bort av något okänt ord
och kommer aldrig mer tillbaka.