Klagan och tröst emot avundsagget

 

Så får du ej i fred för avundstungan ligga,

i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:

du som i världen här, för ditt beröm och namn,

ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.

Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?

Du har ju redan gått från deras samfund ut:

ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;

och lastaren är dock att lasta än benägen.

Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka

den rena låga, som ditt rykte med sig för;

men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;

hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.

Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.

Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,

skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,

i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.

H C Nordenflycht:

Jag såg ett hav av blod

Jag såg ett hav 

av blod,

dykvalmiga vindpuster

piska dess yta

till tungt, rött skum.

Lik

trasigt stympade

kring en gäll affisch,

skriker ut över världen:

här

har paradiset legat!

H Parland:

Myrornas enfald

Myrornas liv är en brottning.

De sliter och släpar och drar.

Dessutom har myrorna drottning,

precis som vi människor har.

Men därmed, och detta är illa,

är likheten faktiskt förbi,

ty myrorna är imbecilla,

mens människan är ett geni.

Exempel: Den fåniga myran

som stretar tills benen går av

har knappast ett tallbarr till hyran

och knappast en grop till sin grav.

Men säckar hon hop några timmar

av bördor och felförd diet

hon vrålar medan hon svimmar:

Hurra, vad vår drottning är fet!

Av myror är intet att vänta.

Må de alltså förgås i sin ljung.

Men vore de intelligenta

så skaffade de sig en kung!

11/11 -52

S Dagerman:

Mårten Holk, av ingen känd

Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!

A M Lenngren:

Var finns den hand som mer kan styra

Vid budet om Haqvin Bagers död den 10 februari 1782

Var finns den hand, som mer kan styra 

hans fordom alltid stämda lyra, 

som lika lyckligt kvad om allt, 

om kvarnar, skutor, sill och malt, 

om avund och partiers yra? 

Den ödet nu till hemvist spar 

åt mal och damm och spindelvävar, 

som dock i salig Haqvins nävar 

ett underverk i Sverge var.

Jfr Bagers dikt Högtravande skenfagert blänkande

J H Kellgren:

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt,

jag intet vårdat uppå eller aktat eller lärt. 

Men Sverge till nytta jag brukar min styrka, 

att Rikets goda vän, 

säger jag, är den, 

som likt mina avsomnade fäder

till det allmännas välmåga kväder. 

Haqvin Bager 4/4 1751

 

Gud vare lovad - en 500 år gammal psalm

Gud vare lovad, som i kraft av ordet

ger oss liv vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

Offret, för oss utgjutet och utgivet,
i sin död ger världen livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
öppen står nu himlens port!
Herre, förbarma dej!

Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din arma kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!

M Luther:

Bönen

 

En gång, när i fromma, glada samtal 

vid sitt middagsbord den gamle Luther

satt som vanligt bland förtrogna vänner, 

talte en av dessa så med klagan: 

»Svår och ond att leva i är världen, 

full av vansklig id och jordisk omsorg;

intet under därför, att så mången 

sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.

Även mig de plåga, dessa oljud 

av en outtröttlig världslig strävan. 

I mitt grannskap, bultas, smids och hamras 

oupphörligt hela dagen genom, 

och hur tidigt än jag vaknar, störa 

dån och hammarslag min morgonandakt.»

Luther log och sade: »Varför störas? 

Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge. 

Hör min fromme granne, hur han redan

hunnit stiga upp och börja bönen'; 

ty en bön, min vän, är flit och arbet.

Sannerligen, när den svarte smeden 

vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig

åter dag och krafter att arbeta', 

och med hurtigt mod begynner smidet, 

är hans trötta flämtning för vår Herre 

icke mindre kär än dina suckar, 

och på himlens portar slår hans slägga

kanske starkare än dina böner.»

Johan Ludvig Runeberg:

Far och son

 

De hade grälat som så ofta förr,

och sonen hade gått och låst sin dörr.

De hade brusat ut som man mot man,

och fadern kände ännu hur det brann

och bultade och sprängde i hans blod.

Det mörknade i rummet, där han stod.

Oktoberkvällen skymde hastigt på,

oändligt svårmodstyngd och hjälplöst grå.

Han skälvde som av köld, och så med ens

vek vreden för en ömhet utan gräns:

"Jag vet det där om frihet och om tvång;

jag själv har också sagt det så en gång.

Långt bortom år av tröghet känner jag

den första orons vita vingeslag.

Ditt otacksamma hån mot allt du fick,

ditt bittra trots, som isade din blick,

din sjuka längtan, som slog ut i brand

- jag borde svarat med att ge min hand.

Men varför vredgas jag och vill slå ner

ditt gosseraka trots och varför ger

jag någonting, som nästan liknar hat,

då hjärtat ville viska skyggt: kamrat?

Jag minns den tiden, då du än var min,

barfotalassen, vilken smög sig in

och gömde pannan i mitt knä och grät

- jag strök ditt huvud sakta och förlät..."

Han hörde tysta steg därutifrån,

helt nära dörren - stegen av hans son.

Den unge tvekade ett ögonblick

som om han ville stiga på - och gick.

G M Silfverstolpe:

Post-scriptum

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén:

I trädgården gingo med ömklig min

I trädgården gingo med ömklig min

två solbrända unga fröknar

och sände i tanken sin herr kusin

långt bort till Saharas öknar.

Han gick där så lärd, så spotsk och hög

och tycktes dem rent förkrossa.

Och konversationen var matt och trög -

vad kunde den väl förlossa?

Han kunde ej plundra ett körsbärsträd,

ej föra en krocketklubba,

ej svänga en lie i gulnad säd

av fruktan att dräkten rubba.

För gammal att meta, för lat att ro...

S Lagerlöf:

Vitt över världen vaken tystnad står

Vitt över världen vaken tystnad står,

besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;

och skymning faller tungt på gångna, bleka år,

och vandrarn lyssnar till de egna stegen.

Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,

ej läpp och blick, ej knotorna och benen,

blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,

som blir till mull igen inunder stenen.

Långt mer där dog - så mången inre värld,

så månget osett, aldrig anat rike:

till intets botten på sin tida gryningsfärd

sjönk och ett något som ej hade like.

Oändligheten tiger; tyst står allt;

och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.

Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt

på skapareld, som släckts och är förgäten.

 
O Hansson:

Visa (Sju rosor och sju eldar)

Sju rosor och sju eldar

dem såg jag i en dröm

lapp lapp och ingen söm -

med hat du kärlek gäldar.

Sju eldar och sju rosor

med fyra ax i kors

est: nemo nisi mors -

för känslor ger du glosor.

Från eldarne en duva

på vita vingar for

flyktig som de du svor -

i rosors regn du ljuva.

A Strindberg:

"La religion à la mode"

Markus följde folket åt,

som i kyrkan sig inställte,

där blev skräcklig låt och gråt,

ty den prästen var en hjälte,

lagsbasun och straffprofet;

folket tjöt. Vem kunde annat?

Ja, herr Pär skall ha förbannat

var och en som intet grät.

Markus var allena den,

som sitt öga intet blötte,

därför sad' en helig vän,

som i sidan honom stötte:

"Dyrka Gud och gråt, min son!"

"Ja", sad' han, "nog vill jag dyrka'n,

men jag hör ej hit till kyrkan -

far min bor en mil härfrån."

O v Dalin:

En 100-årig dikt: Aeroplanet

 

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

i morgonrymd med orgelstarka toner!

Stig glimmande i fågelvida ringar,

mitt flygskepp, under glada explosioner!

Framåt, framåt, jag har ett bud att bära,

ett fältrop för jag och en sång att sjunga,

det är en sång till mänskoandens ära,

vars ord jag över blodig värld vill slunga.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

från jorden, att jag klarare må se den,

följ med, du sol, som mördarnatt betvingar

och siar sabbatsdag, på segelleden!

Nu spela vindarna i spända stagen,

nu blixtra roder, ratt och karborator

och solen virvlar i propellerslagen

och djupt i djupet sjunka stadens gator.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

konungsligt i den silverklara eter,

tills glimmande i fågelvisa ringar

I sväven susande på tusen meter!

Därnere som en jättefilm du ilar,

mitt land, mitt stora land, i morgontimman,

och glorielikt på dina sjöar vilar

den alabastervita, lätta dimman.

I djupet under mina vingar skrider

du skönt förbi med slätter, berg och ängar

och aeroplanet som en stråke glider

på dina sommarfloders blåa strängar.

Som mastodonter med granitbergsbogar

och strida fällar, glimmande av daggen,

tungt vila dina tiomilaskogar 

med klara tjärnar lysande i raggen.

Mitt land, mitt land! Skönt stråla dina städer

vid vida vikar och små åars krökar

och festligt vaja i det ljusa väder

som långa vimplar dina skorstensrökar.

Som snabba skyttlar genom vattenväven

och akterstrimma som en tråd av siden

gå dina båtar fram med skum om stäven

och dräktiga som kor av gods och smiden.

Se, tåg gå brådskande som trägna myror

med strån till dina spridda samhällsstackar,

kraftledningar stå strängade som lyror

på dina höjders ödmjukt böjda nackar.

Igenom motorns brakande orkester,

mitt land, din brusande koral jag fångar;

det är en hymn om hårda arbetsfester

som väller fram i manligt starka gångar!

Hör borren klinga nordast ifrån fjällen

och tippvagnsrasslet följer lydigt tonen,

men som ett pukslag dånar plötsligt skrällen

ifrån den vreda dynamitpatronen.

Hör bruset av de piskande turbiner

i Luleälvens rasande kaskader

och gälla timmerklingors klang, som viner

från Bottenkustens vita stapelrader.

Hör bergslagsverkens tegelmurar runga

av stångjärnshammarns dån, när tungt han faller

och hundra hyttors elektroder sjunga

sin segersång mot smältande metaller.

Men glättigt spela tusen sinom tusen

maskiner flöjtlikt i ASEA:s salar,

och sorlet surrar ifrån varuhusen

och hamnupplagens vittberesta balar.

Jag kan ett svagt, men mäktigt pappersprassel

från gallerklädda bankfasader höra,

och telegrafers hårda knack och rassel,

när tusenmila bud de ilsnabbt föra.

Mitt land, mitt land, jag ser dig första gången!

För första gången jag din själ förnimmer.

Du är ej mer i dunkla drömmar fången.

Stolt står du mitt i dagens klara skimmer.

För högt jag far att mänskor varsebliva,

som sitta suckande i blåsippsnejder,

jag ser allena Verken, vilka skriva

vårt namn i världens bok, så full av fejder.

Jag anar hinder, modigt övervunna,

och murar, vilka fåfängt sökt oss skilja,

jag ser det stora vi gemensamt kunna

om blott det stora vi gemensamt vilja. -

Se, högre, högre, stiger du mot solen,

min starka örn, och horisonten växer,

jag ser ej blott vår lilla vrå vid polen -

nej, hela klotet slungar ljusreflexer!

I en vision jag hela jorden skådar

i solbeglänsta eterhavet vandra,

och järnhårt binda spindelfina trådar

de skilda kontinenter till varandra.

Men högt i rymden mina vingars siden

mig bära mjukt framåt, och under färden

med jättestil mitt flygskepp skriver i den:

Allenast arbete kan frälsa världen.

H Blomberg:

Sjömans hälsning

 

till skaldebrodern Fogel, 

då denne sorgsen diktade och drömde 

å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.

Hej skaldebror, jag tror du glor

för trist igenom glasen,

och pennan över arket snor

som om du redan vore stor

och skrev för populasen.

Du diktar sorgna visor, karl.

Vi klagar du väl så?

Si, än du har buteljen kvar

och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!

Du stirrar matt som en besatt

på dina sköna strofer,

allvarligt som du redan satt

blasé på kvinns och trött på skratt

bland murkna filosofer.

Du rister pennan i din hand

och tar en klunk och svär.

Det tycks dej kvistigt nog ibland

att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.

Men tiden går. Jag spår dej år

när jubelklockor klinga

för dej där du på Börsen står

bland sjutton andra lärda får

med ordnar på din bringa.

Och lite slappt förnäm och blek

du läser upp ditt tal,

när jag - en bitter ödets lek -

får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.

Ty är det en bedrövlig glans

på denna unkna Stjärnan.

Jag dansade i världens dans,

jag sökte i all synd som fanns

och underst fann jag kärnan.

Flyg gärna, Fogel, med butelj

på pruttande pegas.

Jag njuter livets högsta helg

och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.

Men ve, ack, dubbelt ve att se

dej som i afton pusta

på detta ömkliga kafé

och mot serveringsflickan le,

besatt av djurisk lusta.

O skaldebror, fåfänglighet

och fyllt av skam och nöd

är livet för en svensk poet

som inte har förmögen far och inte ens är död.

H Blomberg:

Sittande skitande

 

Sittjande skitande fick jag ditt brev; 

ju mera jag läste, ju mera det drev. 

Marken var bar och det fanns intet löv. 

Därför tog jag ditt brev och torkade min röv.

78-årige svenske generalen Harald Stake till danske Gyldenlöwe som 1676 begärde Bohus fästnings ovillkorliga kapitulation. Stake höll fästningen.

H Stake:

Drömbiträden

En export av svenska hembiträden till stjärnhemmen 

i Hollywood planeras till nyåret.

Man sitter på en bio.

Tyvärr tar filmen slut.

Man uppstår klockan nio

och går i regnet ut.

Och snart står man och steker

i tankar i sitt kök.

Vad verkligheten bleker!

Hur Ladd går upp i rök!

Kallvattenskranen droppar.

Hör gasens milda sång:

Tänk att få diska koppar

åt Cary Grant en gång.

Bort dessa gråa lumpor

i denna plåtkastrull!

Hit Gary Coopers strumpor,

för all vår längtans skull!

Hör gasens sköna sånger.

Se rosens ljuva grodd.

Giv oss de drömkalsonger

som bärs i Hollywood!

7/11 1952

S Dagerman:

Till minne av Stockholms blodbad

  

Först kom Gustav Trolle

och sket som en stolle,

sen Kristian Tyrann

och pissa´ så det rann,

sist kom Gustav Vasa

och torka´ med en trasa.

Kåtan vid Kungsleden

Vindnötta mark vid Kungsledens rand,

blommande ris vid min kåta,

sången I sjungen på fjällvattnets strand

smider mitt hjärta vid lav-viddens gåta.

Jokkarnas jojkning i tigande land

månde till sorgebot båta!

Vindnötta mark, där piparens skri

tidlöst och tröstlöst förklingar,

lär mig din sommars hjärtmelodi

sakta vid suset av vildandens vingar!

Molnet som reser förteget förbi

hälsning från fjärrfjällen bringar!

Vindnötta mark, dina hukade ris

ödmjukt Guds under förkunna.

Ekolöst dagen i ditt paradis

flyr för att gästa det svunna.

Gäst är jag ock, och på färdemäns vis

vill jag på undret här grunna.

Kåtan som skänker på vallfärden lä

hägnad av vågskvalpet talar

milt med sitt rödsvarta doftande trä

vänskapens språk, som hugsvalar.

Trygg som ett barn på sin moders knä

bor jag i fjällfredens dalar.

T Nilsson:

Upphöjelse

                            Något om den bristande överensstämmelsen 

                            mellan Systemets vinpriser och restaurangernas.

När kronor släcks och portar går och kyrkorna slår ett

och natten är ett dimmigt äventyr,

så viskar fru Madeira till fröken Anisette:

"Det var som fan vad jag har blivit dyr.

Jag bodde på systemet, ett enklare hotell,

och blev behandlad som en halvfull öl.

Herr Kron slog mej i ryggen och vrålade: Putäll!

Med ett ord sagt, en högprocentig knöl."

Så lyfter fru Madeira sin röda lilla hand

och det blir dödstyst ända till Bordeaux.

"Det blev så annorlunda sen jag kom hit till Grand.

Här tar man mej för änkefru Cliquot."

Då talar en borugognska: "Ma chère, så ni tar i!

Det vet väl alla flaskor, lilla vän,

att varje liten ölkarl från Münchens bryggeri

upphöjs i grevligt stånd på räkningen.

Men vin är vin, som alla vet, och mund är alltid mund.

Det är milieun, ma chère, som kostar criche.

En skopa måndagsvatten ur en pump i Hagalund

blir lördag afton dyr likör på Riche."

7/11 1952

S Dagerman:

Mitt konterfej

 W v Braun:

Se ej på de ögons himmel; 
se ej på de lockars gull. 
(Tegner)

Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne "gubbe", så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det "ekivoka"?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?

Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och "manligt skön".
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös - och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt - och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker ...
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.

Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.

I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara...

Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen! -

Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? ...
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"

Men vad är detta? I skriken "fy!"
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
"Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas."

Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.

Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och - det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde...

Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd ...
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott "rolig" är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.

Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet - blott fyra bräder.

Tre gubbar

Tre gubbar, tre gubbar från norra Hälsingland,

i Sundsvall, i Sundsvall man satte dem i brand.

I urnor, i urnor de hälldes alla tre

och grävdes ner i jorden där ingen dem kan se.

Tre gubbar, tre gubbar från Norra Hälsingland,

på vägen, på vägen man såg dem hand i hand.

Den ene var tomten, den andre bocken var,

den tredje lilla gubben var min gamle farfarsfar.

A Holmberg:

Shaw

G.B.S.

tre bokstäver och ett skägg

i en liten by på jorden

en skrift i alla vatten

ett salt i alla sår

och ett hopp om frihet

vi har mist ditt salt

saltare än tårar

vi har mist ditt ljus

satt under universums skäppa

en sorg lättare än luften

vilar i oss

en skugga ljusare än ljuset

flyger ditt minne över jorden

när de odödliga dö

gå flaggorna i topp

för första gången 

6/11 1950

S Dagerman:

Månens hav

Lunae aquae: 

Lacus somniorum 

Mare frigoris 

Mare sernitatis 

Mare tranquillitatis 

Oceanus procellarum 

Mare humorum 

            et cetera

Månens hav!

Du kyliga värld med stela vatten,

köldens och drömmarnas och klarhetens!

Avbild av evighetens ro!

Lugnets hav och stormarnas,

runt omkring dig omätliga djup,

vintergatornas fors och

mitt darrande hjärta!

T Nilsson:

Lützen

 

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky: