En vän

Har du en vän, en enda, vilken delar 

ditt hjärtas glädje, liksom dess bekymmer, 

en vän som stannar då all världen rymmer, 

ja, stannar, älskar, även då du felar; 

en vän som du kan visa dina tårar 

och säga fritt vad själen djupast ängslar, 

kan visa bojan som din ande fängslar 

och törnetaggen, vilken hjärtat sårar;  

då äger du en tröst i mörka stunder, 

ett mod, som under prövningen ej sviktar, 

en tro, som mitt i smärtan gör dig härdig; 

då skall i lidandet du ej gå under 

fast ödet sina pilar mot dig siktar; 

du segra skall och bliva vännen värdig. 

Saul

Fordom hördes konung Saul prisas utav alla munnar, 

lovet tystnat, nu man Davids ära överallt förkunnar. 

Denne unge herdegosse, som slog Goliat för pannan, 

han förstår att vinna folket för sig så som ingen annan. 

Kan det vara Davids lycka, som fördystrar mina dagar 

och de ändlöst långa nätter vilan från mitt läger jagar? 

- Nej; jag älskar denne yngling, även mig förmår han tjusa,

helst då han i kvällens stillhet låter harpans toner brusa.

Dock — jag vet att samma hjärta hat och kärlek gott kan rymma, 

i mitt bröst sig ofta röra känslor vredgade och grymma. 

Kom mig då ej nära, David, ty, vid Sauls kungakrona, 

med ditt liv det lätt kan hända du din djärvhet får försona. 

*

Fåfängt är att hejda strömmen, där han rastlös framåt ilar, 

fruktlöst är att binda tanken, han ej tröttnar eller vilar. 

Vartill tjänar dock att grubbla? Vartill kunna spörsmål båta? 

Ingen dödlig kan dock tyda livets underfulla gåta. 

I mitt hjärta tvenne väsens kamp och strid jag städs förnimmer,

av en snövit ängels vinge ser jag stundom svagt ett skimmer; 

bort det flyr, och ned jag stiger i de dolda , mörka trakter, 

där min själ i ångest brottas med de onda andemakter. 

I en sådan stund av mörker kastade jag handlöst spjutet; 

ville jag väl träffa David, ville jag hans blod se gjutet? 

Nej; jag kunde blott ej styra hatets känslor i mitt hjärta, 

sökte luft allenast giva åt min vrede och min smärta. 

Efter allt vad mig tillhörer sträcker denne yngling händer, 

Jonatan till sig han lockar och hans kärlek från mig vänder;  

nu min unga dotter Michal söker han ock från mig röva,  

till att gripa efter kronan torde han ej länge töva. 

Av min konungsliga mantel redan han en flik har skurit, 

och de tvedräktsfrön han sådde hava bittra frukter burit. 

Med var dag hans hop förstärkes , han är djärv och oförtruten,

jag är vorden svag och dådlös, innan kort min makt är bruten. 

Han skall segra, jag skall falla. Fåfängt är mot ödet spjärna; 

 hoppet mig ej längre dårar, ned hon gått, min blida stjärna.

Jakobs Gud mig övergivit, han ej ser till mina tåra, 

David nåd för honom funnit  — Gud förkastar och utkorar. 

Denne David han skall föra Israel till makt och lycka, 

skall vid folkets rop och jubel sig med segerkransen smycka; 

vad jag velat, men ej mäktat, skall han verka ocb fullborda, 

ty med nåd och kraft av höjden Herren kläda vill sin smorda. 

Underligt mig synes vara att ibland mitt hjärta längtar 

efter honom, som jag hatar, att det till försoning trängtar. 

Skall jag lyda känslans maning, honom till mig återkalla ? — 

Nej ! Nu tärningen är kastad. Må jag strida, må jag falla! 

Från det dunkla, djupa Hades hör jag röster, vilka tala: 

"Kom hit ned, här råder friden, bo bland oss i lunder svala! 

Saul, det är gott att somna för att ej på jorden vakna; 

du har intet där att vinna, intet som är värt stt sakna."

Positivspelaren

Där kommer han i sommarvärmens glöd, 

den mörke främlingen med positivet

på lutad skuldra, svettig, trött och röd, 

om han har lyckats få en slant till bröd 

i dag ännu, det är ej säkert givet. 

Följd av en intresserad liten svit, 

mest barn och gummor, till din gård han drager, 

förtörnas ej för att han kommer dit, 

låt honom spela blott en liten bit! 

Ej världen någon skada därav tager. 

»Det är blott lättja», så du svarar kallt, 

»dessutom falska toner jämt jag hörer, 

envar arbeta må, det är befallt»; 

och så du skriver i en tidningsspalt, 

om huru han din ro beständigt störer. 

Likväl — förlåt mig för min polemik — 

ej alla Mozart hört och Haydn spelas, 

må vara: du är bildad, du är rik, 

men fattigmannen älskar ock musik 

och nöjes med vad bristfullt här presteras. 

Visst är det sant: ett mera gagnfullt kall 

den unge mannen kunnat åt sig välja, 

han är bevarad dock från brott och fall, 

och människan för hårt ej döma skall; 

vem kan väl livets skilda banor tälja? 

En tid kanske ännu och sen ej mer 

den oblitt dömde skall kring landet »flacka», 

hans lyckas sol för länge se ’ n gått ner, 

om några tiotal man visst ej ser 

en skymt utav hans slitna sammetsjacka. 

Vi leva i förvärvets, nyttans tid, 

den ej är tidens son, han dukar under, 

och uti världens ävlan, kamp och id 

skall positivets ton dö utan strid; 

så låt den ljuda några korta stunder!

Hagar

Ut i öknen drives Hagar med den unge Ismael, 

tårfyllt öga skönjer fjärran ännu patriarkens tjäll. 

Arma moder! Tungt var slaget, bittert var ditt hjärtas rön! 

Skall ditt barn förgås i öknen, och du själv, än ung och skön? 

Solen glöder, marken bränner under trött och sårad fot, 

gränslös ligger ödemarken, tom och vild och full av hot. 

Pilten törstar, »vattenflaskans» innehåll är redan tömt, 

blicken söker, men vart källsprång är för vandrarena gömt. 

Hagar kastar sig till jorden, ber som modershjärta ber — 

se, då stiger hjälpens ängel från Jehovas himmel ner, 

de försmäktande han förer till en källa frisk och klar 

och på ångestfulla böner följa nåderika svar. 

Ännu över öde stigar en förskjuten Hagar går 

med ett sviket hjärtas klagan och ett aldrig helat sår; 

stig som fordom, milde ängel, tröstrik till den sorgsna ned 

och till friska vattuflöden hennes ökenvandring led!