Skön är sommaren i norden

Skön är sommaren i norden, 

då, som förr vid skaparorden,

Herren härligt smyckar jorden 

med sin godhets rikedom. 

Allting liv och glädje andas, 

och var morgon ny, som randas, 

doft och sång och färgprakt blandas 

i naturens helgedom. 

Mellan tuvans blomsterkransar 

lilla bäcken muntert dansar, 

medan björkens gröna fransar 

spegla sig i källans rand. 

Och de tusen fåglar sjunga, 

där på luftig gren de gunga: 

“Loven Herren, gamla, unga, 

loven honom, sjö och strand!” 

Tyst sig aftonsolen sänker. 

Av Guds kärleks rika skänker 

mogna skördefältet blänker 

skönt mot skogens mörka bryn. 

Hjorden vandrar hem i kvällen, 

och från höga stjärnepällen 

strålar över gömda tjällen 

aftonstjärnan för vår syn.

L Sandell:

Har du vandrat över fälten

Har du vandrat över fälten 

någon majdag klar och varm, 

har du sett den späda grönskan 

spira upp ur jordens barm, 

har du skådat lundens knoppning 

och den lösta flodens språng, 

har du lyssnat till den glada 

fågelskarans hemkomstsång? 

O, då vet du vad en vårdag 

i den höga norden är, 

och då anar du måhända 

vad det löftet innebär: 

”Ödemarken skall ock glädjas, 

blomstra som en lilja än.

Libanons och Karmels skönhet 

Herren giva skall åt den.”

L Sandell:

Herre, samla oss nu alla

Herre, samla oss nu alla
kring ditt dyra nådesord.
Likt ett vårregn låt det falla
på vårt hjärtas torra jord.
Värdes oss din Ande sända
och din eld ibland oss tända,
mätta ljuvligt de elända,
Herre, vid ditt rika bord.

Lär oss alla taga vara
på det ord, oss givet är.
Led oss i ditt ljus, det klara,
på den väg som till dig bär.
Gör vårt hjärta för dig stilla,
låt ej otron oss förvilla,
Herre, låt oss ej förspilla
nådestunden du beskär.

Må vi akta på den tiden,
då du söker oss, o Gud.
Snart är nådens dag förliden
och vi få ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
vad vår själ kan saliggöra,
upplåt du vårt hjärtas öra
och förnim vårt böneljud.

L Sandell:

Jesus för världen

Jesus för världen
givit sitt liv.
Öppnade ögon,
Herre, mig giv.
Mig att förlossa
offrar han sig,
då han på korset
dör ock för mig.

O, vilken kärlek,
underbar, sann!
Aldrig har någon
älskat som han.
Frälst genom honom,
lycklig och fri
vill jag hans egen
evigt nu bli.

Tag mig då, Herre,
upp till ditt barn,
lös mig från alla
djävulens garn.
Lär mig att leva,
leva för dig,
glad i din kärlek,
offrande mig.


L Sandell:

Bilder ur Carl Olof Rosenii liv

Tänken på edra lärare, som har talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande vad utgång deras umgängelse hade. (Heb 13:7)

I.

Vid Fyris strand, i glada ungdomsstaden,
där fosterlandets söner sig församla
till ädel tävlan inom andens rike
där vetenskapen öppnar sina salar
och konsten hägrar med sin rika tjuskraft
och sången klingar än i sena kvällen,
där återfinna vi den forne pilten
från herdetjället i den höga norden.
Han, som för syskonskaran höll sin första
för livet så betecknande predikan.
En högrest yngling med de rika lockar
kring pannans valv, och sällspord liv i blicken,
han möter oss, men icke på arenan
för lärda tävlingar, nej, i den tysta
för alla undangömda kammarn.

Där kämpar han en högre kamp än tidens
för ovisst mål och jordisk pris, vars lager
så ofta vissnar, innan sol är bärgad.
Ett obeskrivligt svårmod tryckt sin stämpel
på varje drag utav hans öppna anlet,
ej studier, ej vänners brev, ej ordet,
det gamla ordet, nyss så högt värderat,
så ljuvligt njutet uti Norrlands skogar
bland dyra nådesyskon, kunde skingra
den tunga natt, som spänt sin mörka vinge
utöver friska, ungdomsvarma hjärtat.

Det var en tid lik Luthers uti Erfurt,
då i den trånga, tysta klostercellen
han låg i stoftet, kämpande med Herren.
Så här Rosenius – vårt hemlands Luther!
Han bett om kraft, ej ljus åt honom skänktes
i samma mått, på samma tid han tänkt sig,
Ja, då den underlige Herren gjorde
vad i sitt ord han sagt sig vilja göra,
när han sin tjänare begynte leda
på vägar, vilka denne icke kände:
då vaknade uti hans unga sinne
de ”hemska tvivel”, varom själv han skrivit,
Ja, tvivel uppå Gud, som skapat världen,
på bibeln och dess evigt fasta sanning,
på en försonad, huld och nådig Fader,
som hör och bönhör sina barn i nöden
och älskar dem med evig faderskärlek.

Lik Jakob vid det trånga vadet Jabbok,
han brottades den långa, mörka natten,
till dess hans egen starkhet blev så bruten,
att den gick upp allena uti Herrens,
och han för varje dag behövde leva
av nåden blott, Guds fria nåd i Kristus.
Ej underligt om kampen räckte länge,
om degeln måste vara het, då Herren
här ville bilda sig ett utvald redskap,
i nödens skola helgat och beprövat.

Den lärare, som skulle leda andra
på salighetens väg, behövde smaka
i högre mått så nödens djup som nådens.
Den herde, som med äkta herdesinne
sig skulle vårda om den klena hjorden,
behövde själv från kulorna i öknen,
de leoparders berg och lejons boning,
bli lyftad upp på överherdens axlar
att såsom helt förlorad saligt frälsas.
Den tröstare, som skulle bringa tusen
hugsvalelse i syndanödens klyftor
och veta tala med de trötta själar
den rätta tid – han måste själv ha druckit
ur Herrens tröstebägare i nöden.
Liksom det står i allra högsta mening
om honom, som vår synd uppå sig lade:
”Därav att själv han varit pint och frestad,
han kan ock hjälpa dem, som ännu frestas.”

Så fostrades i Herrens egen skola
vid bön, anfäktning och vid bibelordet
(ett treblad, vilket enligt Luther bildar
en teolog utav det rätta slaget),
den man, vars namn i Skandien av tusen
välsignas under tack och lov till Herren.



II.

Har du vandrat över fälten någon majdag klar och varm,
har du sett den späda grönskan spira upp ur jordens barm,
har du skådat lundens knoppning och den lösta flodens språng,
har du lyssnat till den glada fågelskarans hemkomstsång?
O, då vet du vad en vårdag i den höga norden är,
och då anar du måhända vad det löftet innebär:
”Ödemarken skall ock glädjas, blomstra som en lilja än
Libanons og Karmels skönhet Herren giva skall åt den.”
Också vi en sådan knoppning skåda fått med fröjd och hopp,
löftesrik den späda brodden skjutit blyg ur jorden opp,
Andens varma sommarfläktar örtagården ljuvt berört,
turturduvans röst man åter här och där i bergen hört.
Herrens är det stora verket – vilken man med all sin kraft
giver väl åt minsta frökorn liv och växtlighet och saft?
Över allt och över alla råder ju allenast Gud,
vem han vill i nåd han väljer till sin man, sitt sändebud.
Han är rik utöver alla, rik i sina redskap ock,
o, må vi med vördnad skåda på hans dyra vittnesflock!
Varje tjänare sin gåva liksom sin mission har fått,
men vad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.

Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:
vem har Herren här bland eder brukat till sin viljas tolk?
vem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”
skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Hörom då: I låga stugan sitter där en åldrig man,
som det hårda knappa brödet blott med nöd förtjäna kan.
Men ur blicken strålar likväl frid, förnöjsamhet och hopp,
ty till en barmhärtig Fader tillitsfullt han skådar opp.
”Varav denna frid, du gamle”, spörja vi med undran stor,
”Jo, på Herren Jesus Kristus, trots all skröplighet, jag tror.
Syndabördan nu ej längre vilar på min krökta rygg,
Gud har kastat den på Kristus, därför är jag fri och trygg.
Länge nog jag gått och suckat under Moses tunga stav,
sökande med egna krafter lyfta samvetsbördan av,
men den blev blott tyngre, tyngre, tills jag i en salig stund
höra fick det dyra ordet om ett evigt fridsförbund.
Vid en sammankomst där borta uti kyrkobyn vid ån
läste man i ”Pietisten” om ”förbundet med Guds Son”
och den nya lag som gäller än för Sonens barn – och se,
bördan föll från tyngda skuldran, och jag måste saligt le.
Sedan dess, hur annorlunda har ej allt gestaltat sig,
vad som förr var tungt och bittert är nu lätt och ljuvt för mig.
Herren vare lov för gåvan av en lärare, som vet
tyda för oss höjden, djupet utav nådens hemlighet.”

Hörom ock den unge pastorn, av Guds frid delaktiggjord
i det överfulla templet fritt förkunna nådens ord
för de tusende, som komma mången gång från fjärran trakt
gripna utav ordets sanning och av evangelii makt.
Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,
djärvt predikande en lära, varav liv dock ingen fick,
talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,
men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!
Nitisk mot den nya läran stod jag där så stolt och stark,
en ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;
men vad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,
med ett blad av ”Pietisten” han mig fångat i sin not!
Några ord ur Romarbrevet med förklaringen därav
väckte mig till ny besinning av vad Gud med Sonen gav,
när det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,
allt är botat i den ene – allt är genom honom gott!
Vad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;
sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,
men den står dock fast, ty Herren själv i nåd har lagt den så,
och vad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

Hörom ock de dyra vittnen som utur vårt folk gått ut
med det fria bjudningsordet, lyssnom nu på dem till slut,
när i stilla brödrakretsen lätt den frågan springer fram:
”Broder, säg, hur fick du blicken riktad på Guds dyra lamm?”
O, hur ofta ljuder svaret på ett sådant spörsmål än:
”Länge jag rannsakat Skriften och ej funnit ljus i den,
men till slut en gyllne nyckel uti nåd mig given blev:
Gud ske lov för Pietisten och dess kära Romarbrev!”

Ja, så kunde än vi spörja och alltjämt få samma svar,
vittnande om vilken dyrbar gåva oss den skriften var,
mänskohjärtats labyrinter läggas fram i dagen där,
men än mer den nåd, som evigt väldig över synden är!

Dock, ej blott det skrivna ordet, som på duvovingar flög
och varav så månget hjärta liv och kraft och näring sög,
vittnar om Guds nåd och gåva; därom vittnar lika fullt
ock det muntligt sagda ordet, ledande och fadershult.

O, vem lever ej i minnet dessa stunder som igen,
då man samlades kring ordet inom slutna dörrar än,
eller mitt i arbetsveckan skyndade till ”Betlehem”
för att stärkas uti loppet mot ett nytt Jerusalem.

Gud ske lov för vad han givit! Gåvan står ännu oss kvar,
fastän trogne såningsmannen re`n sitt värv fullbordat har!
Luther är ej död – han lever än vid folks och troners fall,
så Rosenius i norden efter sekler leva skall.


IV.

Mognande axet
sakta sig böjer
redan för höstens
lättaste vind,
Vitnande skörden
bärgas med glädje
uti de fulla
ladorna in.

Prövande lärarn,
mognad i striden,
tröttad av öknens
brantar och djup,
lutar förtroligt
grånade hjässan
sakta mot Mästarns
trofasta bröst.

Ånnu med bruten
stämma han talar,
talar om Sions
glädje och tröst,
pekande stadigt
hän på den ende,
som för oss alla
givit sitt liv.

Ljuvlig hans svansång
ännu oss bringar
toner av lovsång,
glädje och hopp!
Etthundratredje
psalmen av David
gav åt hans hjärta
uttryck därvid.

Stilla, som solen
sjunker i väster
sjunker det trötta
huvudet ner.
Fridfullt, som vågen
somnar vid stranden
sluter i kvällen
ögat sig till,

söker sig stilla
tåren den sista
väg utför kinden
än liksom förr,
bryts dock, som droppen
brytes mot solen,
strax i en saligt
leende frid.

Icke för ovisst
mål har han kämpat,
icke på svekfull
grund har han byggt.
Vad som i livet
tröstat hans hjärta,
var ock i döden
ännu hans tröst.

Jesus allena
allt uti alla,
människan ringa,
nåden blott stor:
sådan var läran
städs han förkunnat,
Pauli och Luthers
lära det var.

Under den gröna
daggstänkta mattan
vilar den trötte
pilgrimen nu,
men de som många
undervist hava,
skola som stjärnor
lysa en gång.

O, må den ädla
säden han sådde
blomstra och mogna
härligt i frid!
Ordet var Herrens,
därför det icke
åter skall komma
utan sin frukt.

Blåse en pingstvind
kraftfull och ljuvlig
genom vårt svenska
Sion ännu!
Vile Guds Ande
städs över Norden,
samlande nya
skördar åt Gud!

L Sandell:

Blott en dag

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
så av möda som behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendim bevara,

denna omsorg har han lagt på sig.
"Som din dag, så skall din kraft och vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.


L Sandell:

Jag kan icke räkna dem alla

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt morgonens droppar de falla

och glimma likt dessa så skönt.

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal,

men stråla likt dessa så klara

jämväl i den mörkaste dal.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer!

Guds kärleks bevis må jag kalla

de under av nåd han beter.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer.


L Sandell:

Vårsol blickar

Vårsol blickar
vänligt ner,
glatt hon nickar,
skönt hon ler,
skänker sippan
liv på nytt
när från klippan
isen flytt.

Gräset spritter
upp så grönt,
fågelns kvitter
klingar skönt.
Allt sig gläder:
det är vår!
Högtidskläder
ängen får.

Bönen stige
då till Gud
och invige
med sitt ljud
glada vårens
korta stund,
under årens
snabba rund.

Må då fröjden
lyfta mig
upp mot höjden,
Gud, till dig!
Böj mitt sinne
själv därvid,
bo därinne
med din frid.

Låt min tunga
röra sig
till att sjunga
glatt om dig.
Dig jag prise
i mitt bo
och bevise
så min tro.


L Sandell:

Tryggare kan ingen vara

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han förbliver.
Och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.


L Sandell: