På 50-årsdagen av Carl XVI Gustafs tronbestigning: Giv Svea Konung Nåd

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!

Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!

De högsta Rikets män och var en själ formera,

att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,

som du till egendom av evig Nåd utkorat!

Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.

(Till Sveriges rike i gemen uppå Nyårsdagen 1767)

A C Rutström:

Välkommen åter från de döda

Välkommen åter från de döda,

fridsfurste, hjälte, evig far,

som ormens huvud krossat har!

Nog sågs din kropp i striden blöda,

ditt hjärta brast, din mun vart kall,

av sorg vi knappt ett ord förmådde,

men som en Simson du dock rådde

och segrade uti ditt fall!

Tillåt en syndig mänskotunga

lovoffer för din ögon bär´,

fast en blott stoft och aska är:

hon häpnar själv att våga sjunga

om all den nåd ditt hjärta hyst.

Men segerherrar ej misstycka,

att ringa folk dem önska lycka,

fast orden ej mot ämnet lyst.

En bister natt kring jorden sträcktes

av himlens straff och hotand´ lag:

hämnd, vrede, blixt och dunderslag

i gräslig´ syndamoln uppväcktes.

Vårt arma släkte för sig såg

en avgrund av de största plågor,

en sjö som brann av svavellågor,

och hela själen fängslad låg.

Min Gud! vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,

att ingen hjälpa kund´ varann,

en nöd som än vårt samvet klämmer.

Här kräla tusen mänskoliv,

som ingen nådens gryning sågo,

missgärningsmän, som dömda lågo

i band, i blod, i agg och kiv.

Av nöden kan om hjälpen slutas,

ju högre fara, större nåd:

o! allra högsta vishetsråd,

för dig vart hjärta bör utgjutas

i evig vördnad till ditt lov.

Vem kunde trott, för slika själar,

så genomonda syndaträlar,

du öppna vill ditt gudahov?

Allt mörkret svann, och stormen lugna´,

båd´ blixt och dunder stannad´ av;

nu åter himlen strålar gav,

som hela världen kunde hugna:

och livets sol, det största ljus,

som evigheten kunde hysa,

begynte nu så härligt lysa

kring hela världen i vart hus.

Men läser om den skapta solen,

som fyra gånger säges skett,

att den i havets botten sett,

så denna sol från nådepolen

bestrålat har vårt låga grus;

ack! att jag kund´ det rätt beskriva

och Herren själv mig täcktes giva

en stråle av sitt gudomsljus!

Då får jag se, vad härlig gryning

med denna solen först uppgått,

så snart de usla syndar´s brott

had´ undergått den högstes syning,

att döden dö i liv förbyts;

si! kvinnans säd skall ormen krossa;

förgäves då måst avgrund trotsa,

se´n jord och himmel sammanknyts.

Här gavs de första nådestrålar

på Evangelii himlavalv,

så hela mörkrets rike skalv;

här grundades de tyngsta pålar

för allt vad sällhet nämnas vill,

här kommer själv den vrede Guden,

fast han ej därom vart ombuden,

och bjuder först förlikning till!

Se´n här vår sol så kär och milder

vid pass i fyra tusen år

de allra ljuvsta klarhetsspår,

fast under dunkla skuggors bilder,

av offringar och profeti, 

på längre håll bak molnen sedder,

han gjorde dock mång´ själ beredder,

att av dess värma muntrad bli.

Hur längtad´ man dock denna tiden

att töcknen måtte skingras snart,

och solen själv få lysa klart:

hur önskades att himlafriden

med fridens furste nalkas skull´!

Ack! att dock himlen måtte rämna

och oss den dyra skatten lämna,

som gör vår själ så glädjefull.

Så ropades av helga männer,

så suckade de trogna bröst

av längtan efter Sions tröst,

men han, som allting ser och känner,

såg ut den stund i sitt behag,

då världens middag skull´ frambryta,

och solen uti glans förbyta

så lång och mulen förmiddag.

Han stiger ända ned till jorden,

omgiven med en mänskohamn,

och Jesus var dess rätta namn.

Här dukas nu de rika borden

för alla släkter, folk och land

av fröjd, av frid, av nåd och hyllest:

här kommer han, som gör tillfyllest

och lösa vill från mörkrets band.

Du store Gud! hur kan du vara

så nådig mot ett kreatur,

att kläda uti dess natur

din egen Son? Vad sku´ vi svara?

Vår tanke snärjs i häpnads garn:

vi himlakungens ankomst höra,

vi gå att vår uppvaktning göra,

men finna blott ett fattigt barn.

I änglar, som hans ankomst båden,

I Herrens stora sändebud!

Hur nöjt uppstämmen I ert ljud

och jordens frid med glädje skåden!

Ack! kunde vi er lika bli!

Att inför själva Gudasätet

få vörda detta majestätet

för all den nåd han låtit si!

Med undramd´ sommem vi nu följa

vår lilla sol, som här uppgår;

i halvt och tre och trettio år

förnedringsmolnen honom hölja:

han jagas, smädas, frestas, flyr,

hans egna honom ej anamma,

men hjälten är likväl densamma

och lika vänlig, kär och dyr.

Nog vet han ont med gott belöna,

ett obegripligt ädelmod!

För dem av ångst han svettas blod,

som honom se´n med törnen kröna.

Så plågad i varenda lem,

av avgrundsvilddjur han där lämnas:

han hade rätt, han kunde hämnas,

och likväl beder han för dem.

Kom, lustars träl! och se hur blodig,

hur sargad, matt och plågad här

din Frälsare för din skull är,

som i vällusta går så frodig

och uti högmod nöje fått.

Betrakta här vad du bort lida,

och när du ser din Jesus kvida,

så tänk på dina egna brott.

O! dyre Herre, mänskors heder,

du Faderns ängel! barnens tröst!

Månn´ du dig själver återlöst,

då du, utsträckt i alla leder,

måst´ darra under Gudahämnd?

Behövde du så sträng försoning?

Nej, blott till världenes förskoning

står du i denna våndan klämd.

Så se nu äntligt sista slutet!

Mot afton går ju solen ned.

Vår käre stridsman, som så led,

att blodet kring hans anlet´ flutit,

han skyndar nu från världen ut.

Hans själ uppgavs, hans huvud böjdes,

och av det enda han förnöjdes,

att allting nått ett lyckligt slut.

De sista ord, dem Herren talte,

var med hans stora Himlafar,

hos vilken han sin tillflykt tar

och i dess hans din själ befallte.

Så gick den sälla anden bort:

så mild och nöjder han avsomnat,

ty allting var nu väl fullkomnat,

och segern följde innan kort.

Men hör vad skräck i all naturen!

Här rämna klippor, jorden skalv,

och solen dunklats på sitt valv,

när Skapar´n dog för kreaturen.

Begravna lik ur graven gå,

då levand´ mänskor icke röras!

Ack, att vi kund´ till livet föras

och någon samvetsbävning få!

Då skulle vi med dubbel fägnad

se livets sol igen gå opp

att styrka alla trognas hopp;

då kund´ hans vinst bli oss tillägnad,

som vår förlust hans egen var.

Så blodröd denna sol gick neder,

så härligt åter han utbreder

förnyat sken om tvenne dar.

Välsignad´ stund, då han uppväcktes

av egen kraft och livet fick!

Han genast ned till helvet´ gick,

så hela mörkrets här förskräcktes,

med segertecknet i sin hand.

Han på den slagna ormen trådde

och deras otro strängt för´brådde,

som bodde i dess svarta land.

Se´n stod han upp, helt uppenbarad

för hela världens öppna syn:

som solen strålande i skyn

kom han helt härlig och förklarad.

O! alltför lycklig´ morgonstund!

Kom, sviktand´ hopp, att här få styrka,

nu kan du på din sällhet yrka,

se´n Frälsarn lagt så säker grund.

Si! Lejonet av Juda vinner,

trots dödens udd och helvet´s skott.

Nu har det sådant byte fått,

som alla världars prakt ej hinner:

var enda dyra mänskosjäl

som ulven från sin ägar´ rövat,

men fåfängt nu sin styrka prövat,

ty hjälten var Immanuel.

Upp, tungospel, upp, ärestoder,

upp, fröjdeskott från hjärtats skans!

I mänskor, fläten segerkrans

åt en så nådig vän och broder!

Lägg skrymtan bort, här blir en dag,

då han allt folk för domen ställer,

där intet jäv och konstgrepp gäller,

men allting skiljes efter lag.

A C Rutström:

A C Rutström 300 år: Välkommen, välkommen, vår salighets Gud

Till avslutning av predikan vid juldagshögmässan i Hedvig Eleonora kyrka på Ladugårdslandet 1759:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud, 

välkommen i fattiga kojor!

Välkommen att föra en fängslader brud 

ur mordiska fiendens bojor; 

välkommen inunder vårt nedriga tak,

välkommen att själver utföra vår sak 

och oss med din fader förlika; 

välkommen, du eviga glädje och tröst,

välkommen med ljuvliga läppar och röst, 

dem fattigom nåd att predika! 

Välkommen att vara ett huvud och man 

för oss som förtappade voro, 

välkommen att salighetsväg lägga an 

för dem som i villone foro. 

Välkommen vår herde, inunder din stav 

vi krypa och fatta med tröst i din glav 

och i din barmhärtighets spira. 

Välkommen vår konung med fridsfanan ned,

vi svärja med vördnad dig trohet och ed 

och dig för vår frälsare fira. 

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,

bland bröder den äldste och störste;

välkommen vår hjälte och salighetshamn, 

du fridens allrådande förste. 

Välkommen, du hyllade ärones prins, 

i råd och i anslag din like ej finns, 

du underlig är för oss alla. 

Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,

välkommen vår förstfödde goel och bror, 

vi dig för vår broder nu kalla. 

Välkommen i världen att lida och dö, 

ja, för oss att såras och slaktas. 

Du antog en kropp, som för bödlar och spö

skull´ blottas och smädefull aktas. 

En krubba först bärgar din höga person, 

och korset blir äntlig´ din kungliga tron; 

så äst du av syndare lönter. 

I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud! 

från Golgata uttåg i blodiger skrud, 

med smälek och lidande krönter. 

Vi fira nu glada din födelsestund 

och kasta för krubban oss neder. 

Vi hylla dig billigt av innersta grund, 

du syndares uppkomst och heder. 

Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid, 

vi falla till fota och tigga den frid, 

som du med din födelse värvat, 

som änglarna för oss predikat och sagt, 

och vänskapen åter med himmelen bragt, 

den Adam med synden fördärvat. 

Välsigna oss nu med din födelsenåd, 

låt oss denna salighet hända; 

låt detta ditt dyra och heliga råd 

stor fröjd i vårt hjärta upptända: 

Låt oss ej förgäta, att du är vår bror, 

vars kärlek till mänskor oändlig är stor, 

och uppstäm vårt hjärta och tunga 

att ständigt upphöja ditt herrliga lov, 

till dess att vi få i ditt himmelska hov 

med helgonen börja att sjunga. 

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;

vår Gud, som är slaktader vorden! 

All världen sig fröjde, ty Ordet är kött, 

och Herren är födder på jorden. 

Lov, vishet och heder, pris, välde och makt

ske barnet, som varit i krubbona lagt! 

Lov, salighet, ära och gamman 

ske Sonen, som människoskapnad antog, 

som föddes i stallet och sårader dog 

på korset för syndare. Amen!

A C Rutström:

A C Rutström 300 år: Kom, huldaste förbarmare

Kom, huldaste förbarmare

som herde in bland fåren,

och led oss arma syndare

till källorna och såren,

till Sions berg och Sarons bet,

där i en salig enighet

var trogen själ har trevnad.

O kärlekshav, utgjut din flod

utöver allas hjärtan.

Låt kraften av ditt helga blod

fördriva otrossmärtan.

Du, hela världens nådastol,

förvandla med din ljuva sol

vår köld i evig värma.

A C Rutström:

A C Rutström 300 år: Skall jag mitt hjärtas tro bekänna

Skall jag mitt hjärtas tro bekänna,

så är min otros jämmer all.

Min fröjd och tanke är nu denna,

att satan haver fått sitt fall.

Jag är i Lammets död och blod,

nog salig, helig, ren och god.

Om jag min syn på synden sänkte,

som sänktes ned i Jesu grav,

varpå ej Fadern mera tänkte,

sen blodet rann, det kärlekshav,

så vore Gud förgäves död,

och all hans kärleks överflöd.

Jag finge då i otro dväljas

som trälarna i Tyro sold.

till Jesu skymf och sveda kväljas

i mörksens band och satans våld.

Nej, Lammet står mig bättre an,

min högsta skatt och äkta man!

Om jag till liv är skapad vorden,

om jag är riktigt återlöst,

om jag får ta min Gud på orden,

om Anden över mig är öst,

så står förbundet fast som Gud,

han är min man och jag hans brud.

Jag nekar ej att jag har brutit

förbundet och förstört min del;

jag länge nog hans nåd förskjutit

och gjort vart ögonblick ett fel;

men är hon stor, min syndaflod,

långt större Lammets död och blod!

Si, därav räknar jag min lycka,

att Jesus är till grunden lagd. 

Skall någonting mitt hjära trycka,

ell´ jag för lagen gå försagd,

när jag är Herrans ögonsten,

för Jesu blod som himlen ren?

Att stå i gråt och tandagnisslan,

att gå bestört i mindre grad,

att plågas under samvetsgisslan

och svettas hårt i ångerbad -

det är en smitta i dens mod

som ej värderar Jesu blod.

Min själ mot Jesu vilja mörda,

det vore ju ett fasligt råd;

Guds helga blod och död vanvörda,

det är det största överdåd;

bli skulden till sin egen död,

som frälst, var har man det av nöd?

Skall jag mot nådavalet sträva?

I otro jäva Guds beslut,

vid nådastolen stå och bäva

till satans nöje en minut?

Går jag mot Jesu död och blod

med hjärta kallt och avigt mod?

Min själ då gånge evigt illa,

i tusen fantasier strödd.

Att Jesu blod och mitt förspilla,

jag vore hellre aldrig född.

Bevare Gud mig därifrån!

Till räddning är då ingen vån.

Nej, vara köpt vill mer betyda,

lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,

som nakna själen velat pryda

med helga dräkten, som hon mist:

nu är det gjort, nu står som står,

och Herren Gud är Fader vår.

Låt därför hällebergen fasa,

låt jord och himmel gå i grund,

låt mörksens rike därvid rasa;

kom, när hon vill, min sista stund!

Jag blir därvid i ljuvt och lett,

att jag och Jesus äro ett.

Ty är jag nöjd i själ och sinne:

min Jesus mer än Adam är.

Guds Ande vittnar ock därinne

och friar mig från allt besvär.

Jag gör som Luther skrev till mig:

Var man må nu väl glädja sig!

Bort därför, satan, synden, döden!

Jag ler åt allt ert tyranni.

Ligg där du själv i avgrundsglöden,

jag är i Jesus vorden fri

och vilar nöjd uti hans famn:

stryk dädan, om du kan, mitt namn!

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Vår sällhet och dygd

Vår sällhet och dygd 

är grundad och byggd 

på starkare kraft 

än himlen och jorden 

i skapelsen haft 

- som däri bestod: 

vi skaptes med orden, 

men köptes med blod. 

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: En punkt i evighetens längd

En punkt i evighetens längd,

begynnelsen av tiden

är hela kreaturens mängd,

till varelse framskriden,

då himmel, hav, natur och jord

den evige med blotta ord

i bästa ordning ställde.

Och detta Herrens storverk var

fullkomligt, gott och härligt.

Men ack! hur efter några dar

det skövlades förfärligt.

Då blev det ont, som förr var gott,

och uti första mänskans brott

har hela världen syndat.

Dock skola mänskor ej förgås,

ty Gud är mänska bliven,

och i hans död och liv för oss

är evig lösen given.

"Fullkomnat!" ropte han till slut.

Så strök han hela skulden ut.

Den detta tror är salig.

Så sjunge den, som salig är,

och kan i trone sjunga;

så sjunge hela himlens här

och alla mänskors tunga

dig, Jesu, evigt lov och pris,

att du på så fullkomligt vis

från döden oss har räddat.

Ja, salig såsom Adam själv

och lika ren som Eva,

jag tvagen är i nådens älv

och får i blodet leva.

Nu har jag en förlossad själ

till skänks av min Immanuel,

min skapare och frände.

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Ur "Om själens sanna omvändelse"

I Lammets död och smärta

består mitt nådaval;

i hans uppstungna hjärta

och i hans själakval

anser jag mig intagen,

betald, förlossad nog,

och det uppå den dagen,

då han på korset dog.

Allt sedan har jag varit

hans arv och egendom,

fast jag har vilse farit

och föga brytt mig om

den väg jag månde vandra,

om han till livet drog,

ell´ om, med många andra,

jag dödde när jag dog.

Så flöt min halva levnad 

mig som en ström förbi,

jag fann en usel trevnad

i syndens slaveri.

Jag hissnar, när jag minnes

ett så osaligt liv:

hur jag var nöjd till sinnes

i dödens tidsfördriv.

Men mitt i döden sänder

den evige mig bud;

och mitt i dödens länder

jag flydde bort från Gud.

Jag såg att jag var naken,

spetälsk, ja, dum och döv,

och gick att hjälpa saken

med Adams fikonlöv.

Först uti Moses öken,

där jag min tid förnött

och mig i otrons töcken

på bördan burit trött.

Så fort som jag där hunnit,

med många tunga fjät,

så fort har satan spunnit

ett konstigare nät.

Den usla tid, jag lydde

naturens vilda lag,

jag mig det minsta brydde

om Gud och dess behag.

Sen, väckt ifrån de döda,

tog jag gestalt av träl

och had´ med mycken möda

så när förgjort min själ.

Jag ville Gud åkalla,

till nådastolen gå,

när jag ej månde falla

en vecka eller två.

När hjärtat hade känning

av nådens kraft och ljud,

då var min lösepenning

fullgällande för Gud.

Men var min själ oriktig,

kall eller spridd omkring,

var nåden mindre viktig

och blodet ingenting.

Så for jag fram i villa,

så matter, som en träl,

och ständigt mådde illa,

med en förtvivlad själ.

Jag kände i min anda

och i mitt kötts begär

de laster allehanda

som kunna nämnas här.

Jag sökte dem att dämpa,

men livet var förkvavt.

Jag hade ej lärt kämpa

i Jesu Kristi kraft.

Mitt hjärta var en bölja,

som i ett stormigt hav

måst alla väder följa

och rädas gå i kvav.

Av allt det, som jag trodde,

var intetdera visst,

ty i min anda grodde

förtvivlan, dom och brist.

Jag talte nog om trona,

om nådens rika älv.

Jag ropte: Herre, skona!

men litte på mig själv.

När jag ej något kände,

som sargade mitt bröst,

var det i mitt elände

för mig en hemlig tröst.

Mitt hjärta höll för ringa,

att Jesus för mig dött,

mot det att kunna tvinga

till helgelse mitt kött.

Att Gud för hela världen

en härlig seger vann,

det såg jag allt i flärden

med mindre aktning an.

Men helig bli och salig

var kedjan av mitt liv,

fast under en otalig

naturens bång och kiv.

Ett "bättren eder!" hördes

igenom märg och ben,

men byggningen uppfördes

förutan hörnesten.

Jag fann för gott att mena,

det Jesu död och blod

blott var för fromma, rena

en helig reningsflod,

men ej för de gudlösa,

som voro liksom jag,

det vor´ att nåden slösa

till köttsens välbehag.

Om allt, som var fullbordat

i Jesu blod och svett,

blev även ömkligt ordat,

som vore det väl skett,

men den som ej kund´ fatta

helt riktigt denna tröst,

den vore till att skatta

som aldrig återlöst.

Jag sökte saken göra

i Herrans ögon god

och själen min framföra

med tungt och sargat mod.

Men aldrig blev det fyllest

utgråtet vid hans dörr,

och intet hopp om hyllest

gav mig till Jesum förr.

Mitt hjärta stundom kände

av nåd sig genomträngt;

strax trodde jag nu hände,

vad jag had´ länge tänkt:

nu är jag ren och riktig

samt helig överallt,

och aldrig mera pliktig

fördärvs och synds gevalt.

Knappt var en dag förliden,

jag hade ingen tro,

var strödd, från grunden vriden

och utan samvetsro,

ty frukterna ej priste

den telning, hos mig grott,

och nogsamt mig beviste

att jag ej hade trott.

Jag las vad Andan skrivit,

men tydde själv det ut,

och vad till livs var givet,

blev mig ett dödsbeslut,

ty täckelset det hängde

för mina ögons hus

och Jesum utestängde,

all världens sol och ljus.

Nu jag mig själv förvitte,

nu gick mot Gud i krig,

nu lika orätt litte

på nåden inom mig,

nu ville mig omvända,

nu gilla Guds förbund,

nu hävde över ända

den enda livsens grund.

Jag ville ej medgiva,

att Gud var re´n försont,

men att han väl skull´ bliva,

när jag ej gjorde ont,

när jag blev sönderkrossad

av lagsens dunderslag,

samt helt och hållen lossad

från syndsens våld och lag.

Att Jesus för mig dödde 

och allt däri bestod,

att nådens källa flödde

långt mer än syndsens flod

för alla syndarena,

det stötte mitt förnuft,

fastän det helga ena

bort bli på stunden ljuvt.

Så mycket jag förmådde

med tusende besvär

jag gjorde: synden rådde

och allt var lika när´. 

Sist gav jag mig förlorad

och tänkte i min nöd:

kanske jag är utkorad

av Gud till evig död.

Ack! vad för irrig lära,

det största raseri,

att, Jesum till vanära,

gå nådens tron förbi,

att hata och förkasta

hans Evangelium

och helt onödigt hasta

till mörksens pinorum.

- - -

Att tro det blodets värde

ej gäller inför Gud

för dem, som äro snärde

i syndens band och bud,

det är, ehur det klingar,

tvärt mot den Helga Skrift,

och själen mordiskt tvingar,

likt finaste förgift.

Visst gäller det för alla,

ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,

men innebär pardon

för onda och för fromma,

men den, det ej antar,

vill ej till bröllops komma,

fastän han bjuden var.

Guds Lamm blir ock beskrivet

blott såsom läkare 

och som av Fadren givet

till bara helgelse.

Helt annat lärer Paulus

i de korinters brev,

men du, ännu en Saulus,

besinna vad han skrev!

En annan Jesum målar

som Faderns kärleks pris,

blott såsom mildhets strålar

och nådenes bevis,

men Kristus är utgiven

och för oss vorden död,

ja, vreden stillad bliven

i Jesu marterflöd.

- - -

Så är då Jesu lydnad

vår enda sällhets stöd,

hans lidande vår prydnad,

som står i liv och död.

Hans kärlek ej fördränkes

av Adams syndaflod,

men den som tror försänkes

och renas i hans blod.

- - -

Märk, tron är utav nåden,

men nåden ej av tron.

Först bäras himlabåden

om nåd till var person,

men sedan följer vakna,

upplysas, böjas, ja,

all egen kraft att sakna

och blott för intet ta.

Det ena Jesus gjorde,

och det är en gång gjort,

i himlen och på jorden 

har det ock blivit sport;

det andra skall nu hända,

det gör hans Ande, märk!

det är att oss omvända,

och verka Andens verk.

Kan detta ske ell´ icke,

är nåden given dock;

om vi oss därtill skicke,

så ha vi gåvan ock.

Men om vi den förskjuta,

är gåvan likväl till.

Vill du ej livet njuta,

så dö då, som du vill.

Du dör, men ej behöver

att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,

helst du var även döpt.

Du ställer dig helt farligt

i en osäll gestalt,

sen dör du oförsvarligt,

och därmed är det allt.

Att nåden oss förvärva,

si det har Jesus gjort,

samt rättighet att ärva,

och öppnat livsens port

för hela mänskosläktet,

si, det är redan gjort,

ja, haver krossat häktet,

som visst är mer än stort.

Men vad som nu bör göras,

är taga nåden an

och nu sig låta föras,

som bruden till sin man,

att sig hans rätt ikläda,

fast fattig och ovärd´,

i tron till arvet träda,

av nåd därtill beskärd.

Här finnas tusen tröster,

den endast vill kan ha,

var själ blev återlöster

på berget Golgata.

Den detta tror, han bliver

båd salig, helig, böjd,

och går med munter iver

i liv och döden nöjd.

Ja, den som tror, han gläder

båd Gud och himlens här,

i Lamsens vita kläder

han härligt klädder är.

Men den, vars otro övar

mot Jesum avigt mod,

Guds Ande han bedrövar

och ratar Jesu blod.

Han så frivilligt skiljes

från nådavalets ord,

gör satan själv till viljes.

Det största själamord

på anden sin den dyra,

det sista syndafall

begår han i sin yra,

och evigt ångras skall.

Men den på blodet vilar,

har ständigt sol och dag,

står fri för skott och pilar,

för otro, synd och lag,

ty allt vad han bör göra,

har Jesus redan gjort,

och vill sitt verk utföra

i själen alltid fort.

Var dag nu själen röner

mer nåd, mer tro, mer kraft,

mer lust till lov och böner,

mer liv av livsens saft,

mer ljus, mer klarhet, styrka,

hon får nu tusenfalt,

samt Gud i Kristo dyrka,

ja, helgas över allt.

Dock, detta är ej grunden

som hon nu vilar på,

men som i första stunden

hon nåd av nåd månd´ få,

så vill hon nu ock njuta

förlåtelse av nåd,

samt liv och räkning sluta

i kraft av fridsens råd.

Utfattig hon sig kände

i livsens första punkt,

när Anden henne sände

ett hjärta svårt och tungt,

men ännu mer hon finner

sitt djupa syndafall,

ju närmare hon hinner

till Jesu fotapall.

Den själen står på grunden,

som på ett hälleberg,

skall ej i sista stunden

för döden skifta färg.

Hans liv är Jesum känna,

vill mer dock känna´n än.

Hans levnads lag är denna:

en Guds och mänskovän.

Si, den kan ledigt kämpa

båd´ in- och utom sig,

samt syndens gnistor dämpa

och föra andans krig

mot själve Leviatan

och hela mörkrets makt,

ty Jesus haver satan

i döden nederlagt.

Si, den kan sjunga, prisa,

tillbedja Herren Gud,

sig för hans ansikt´ visa

i Lamsens bröllopsskrud,

samt utav hela världen

var timma avsked ta,

och göra sista färden

förnöjd. Halleluja!

Guds Ande, mig bevara

från all min egen tröst

och lär mig vörda bara,

att jag är återlöst.

Det dyra ordet höra

till all min själafröjd,

si, det skall evigt göra

min ande i mig nöjd.

Är det Guds blod som strömma´

till alla själars väl,

så må vi högt berömma,

ho har ock mera skäl,

än Adams fallna släkter,

som blott för Gud bestå

i vita silkesdräkter,

dem de i blodet få?

Ack! ville var en tunga

om det som Jesus gjort

predika, tala, sjunga,

skull´ saken vinnas fort.

I herdar, troget ropen,

som fören Andens värv,

så att den arma hopen

må räddas från fördärv.

Nu kommer, mänskor alla,

till nådastolen fram.

Bland oss låt evigt skalla:

Halleluja, Guds Lamm!

Hav evigt pris och heder

av dina köpta får!

All världen, fröjdens eder:

Guds salighet är vår.

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Till Sveriges Rike i gemen uppå Nyårsdagen år 1767

Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! 

Till dig, min hulda mor, min matta tanka går.

Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden,

tillåt mig dock ett ord i detta nya år!

När förr Israels barn vid Babels älvar lågo,

de åt Jerusalem med trogna böner sågo.

Kom, mina Moders barn, att oss för honom ställa,

som eder, mig och allt har i sin allmakts hand!

Ett nådigt Herrans år, från nådens springekälla,

nu har tillflutit oss, båd' in- och utom land!

Är det väl vår förtjänst? Vad skola vi det kalla? 

Förtjänst är utelyckt: till Nåden vi må falla.

Att höra Nådens Ord, förkunna Nådens Under,

jag säger: höra det och giva det gehör,

att under Sinai, dess ljungeld, blixt och dunder,

se in uti sin nöd och död, som det sig bör,

att ropa Andans hjälp, till liv, till tro och bedja,

få nåd, fast nåd ej värd, och tro är nådens kedja.

Den kedjan har ännu långt flera helga länkar,

om han skall binda ihop ett folk, att det blir sällt:

att renas ifrån synd, dess dom, dess straff och ränker, 

och klädas i den skrud, som Jesus oss beställt,

att få av nåden kraft till kärlek, dygd och styrka,

och låta hjärtat bli beständigt Andans kyrka.

Si! detta, Svea folk! vill Herren av dig hava,

det han dig ofta sagt och säger än i år.

Gack snart den vägen fram, men akta dig att snava, 

ell' Svea! du är död, om Gud ej råda får,

om du ej kastar dig i stoftet för hans fötter,

av dem att fetma få till torra trädets rötter.

Om du ej skyndar dig, om du ej vill besinna

den tid, vari han dig här sökt till överflöd,

så kom ihåg: vad fick din syster Salem finna,

då hon I yrsel ränt? Jo, undergång och död.

Det går ej, som du tror, att välgång länge räcker.

Ack, ve! det land som Gud med tårar fåfängt väcker.

Ett sådant land är fullt av lemmar många tusen,

men ingen tror han är till Herrens vrede skuld.

Var skyller på en ann, var står sig själv i ljusen

och traktar efter lust, makt, höghet, gods och guld.

Man sätter vackert namn på det som Gud förbannat,

och påstår det är rätt, fast hjärtat säger annat.

Så rasar mänskan fram, sig själv och andra sårar,

och tror det kommer ej så noga an därpå.

Sin mantel stänker hon med andras blod och tårar,

och vill som kristen bli ansedd av Gud ändå.

Man ser, att Herrens dom på brottet ej strax följer,

ty gör man synd på synd, och synd med synden döljer.

Så även hända kan, man föga vill medgiva,

att något Andans liv på jorden finnes till,

ell' att, som Gud har sagt, en dom till slut skall bliva; 

ty gör man som man är och är liksom man vill:

man är en syndaträl och vill som syndens trälar,

som såra samvetet och dräpa sina själar.

Men säg mig: huru kan så mycket ont väl hända?

Är mänskan då så svag? Är syndens makt så stark?

Jag svarar: Den Guds nåd ej rättsligt får omvända, 

är fordna världen lik, som utom Noe ark

både syndade och sank, och bägge två tillika,

ehuru Noa dock om bättring månd' predika.

Gack därför, Svea folk! in i ditt eget hjärta,

och se, hur saken står emellan Gud och dig! 

Sök grunden där igen till Sveriges fall och smärta,

till fattigdom och våld, osäkerhet och krig.

Jag denna varning dig uppriktigt vågar skriva,

ty uppå Herrens dag skall det en sanning bliva.

Ack! milde Allmakts Gud! Ditt tålamod, din nåde

må Sverige räkna visst för all sin salighet!

Fräls, Herre! dem ännu från synd, från fall och våde,

som du med starkom arm ur mörksens bojor slet!

Det täcka Svea-land, det kostar dig för mycket,

att gå till undergång, det alltför dyra smycket.

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!

Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!

De högsta Rikets Män och var en själ formera,

att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,

som du till egendom av evig Nåd utkorat!

Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Nyårslyckönskan till Svea rike vid nyårsdagen 1766

O vilken evighet av visdom, makt och ära,

av mildhet, majestät, av dunder, storm och lugnt,

vi arma jordens kräk i dino ljuse lära,

du Makters Övermakt och alltings Medelpunkt!

Utav din Huvudkraft, du Store Allt i alla,

allt vad som skapat är måst röras, stå och falla.

Från evighetens hav och åter till detsamma

du låter dagar, år som strömmar flyta fram.

Du rikens flor och fall allsmäktigt kan berama,

befalla härar fly sin kos som rök och damm.

Monarkers härlighet och liljors fägring varar,

ja, himmel, hav och jord, så länge du dem sparar.

Du ser och känner allt, du ratar och du gillar,

du gör, och vad du gör är allt Gudomligt gjort.

Allt mörksens lismeri ditt öga aldrig villar,

det rätta bliver rätt, och sanning immerfort

du tar i ditt beskydd, men lögnen du fördriver,

den onder är för dig beståndande ej bliver.

Du mäktige Regent, så mäktigt du regerar,

så obegripligt ock ditt regemente går.

Man ser en dödlig makt, som sakerna formerar,

men blir ej varse den, osynligt ensam rår.

Och huru allting tycks bli fört av mänskohänder,

går dock allt till det mål, dit du din spira vänder.

Så hörer, mänskors barn, förnimmer, Svea länder,

den tredje bönens vikt i helga Fader vår,

ser till, att vad som sker, hans vilja enligt händer,

ty han på jorden som i himlen allt förmår.

Nog gör han vad han vill, hur vi mot honom fika,

men långt ifrån, att det kan oss bekomma lika.

Besinna, Svea land! vad du i dag har vunnit

av Herrens nådes hand: ett nådligt Herrens år.

Hur´ mellan Gud och dig det gamla året runnit,

vet, mänska, ho du äst, i boken skrivet står.

Det nya året är till din förbättring ämnat,

på annat villkor har dig Herren det ej lämnat.

Barmhärtighetens Gud! omfamna Svea Konung!

Håll om hans dyra hus din nådes vård och hand.

Gjut över Riksens Råd och Ständer fridens honung,

hav nåd och tålamod med Svea folk och land:

bevara du ditt arv och håll din hjord tillhopa,

vi för din fotapall därom ur stoftet ropa.

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Den hinden som snart

Den hinden som snart

så jagader vart,

och David beskrev

i tjugondeandra

sitt heliga brev,

en liknelse var,

att Herren skull´ vandra

landsflyktig och bar.

Vår Herre var då 

förnedrader så,

och dymedelst tolk,

att samma skull´ hända

hans egendoms folk,

sad´ även däri,

på jorden omvända

skull´ främlingar bli.

Vad under då att

i blindhet och natt

tyrannerna få

så grymma och vilda

med Sion umgå;

ty himmel och grus,

de äro så skilda

som mörker och ljus.

Till följe varav

på världenes hav

vår kullriga båt

i stormar och vågor

blir driven och våt,

när ondskan far blind

förbi våra plågor

med strykande vind.

Men stor sak i allt,

dess tvång och gevalt,

vår Gud är med oss,

och därföre kunna

vi aldrig förgås.
Vårt A och vårt O,

han låtsar som blunda,

att öva vår tro.

Den väg är nu vår,

som fordom var svår

till himmelens land,

för helga profeter

på stridande ban´,

i blodiger skrud,

med kungen som heter

vår broder och Gud.

Så tåge vi fram,

förnöjda som lamm

med allt vad som sker,

och följe allena

den hjältens banér,

som har i sin hand

det andra och ena

vårt fädernesland.

Besinna då väl,

min sårade själ,

den vägen du går,

är trampad nu över

femtusende år.

Så var nu tillfreds,

ty vad du behöver

är redan tillreds.

De föra ej krig,

tro säkert, mot dig.

Vår överstepräst,

den blodige Guden,

den hata de mest,

vars heliga ord

är greken och juden 

en villa och mord.

En jude och grek,

ell´ skrymtan och svek,

i var och en bor,

han hete en kristen,

en turk eller mor,

så länge Guds nåd

ej hävit den bristen,

otrons överdåd.

Och därför man sir,

det varit och blir

ett tyranni slikt

i alla båd´ tider 

och länder sig likt.

Det blir ock därvid,

ty ormen ej lider

den kvinnones säd.

Vi skulle man då

förundra sig på,

att Frälsarens häl

blir alltid så stungen?

Besinna, min själ,

det måste så bli:

den här varder tvungen,

han där varder fri.

Men vorde den träl,

nu hatar vårt väl,

omvändande sig,

står honom strax före

den törniga stig,

han strör nu för oss.

Som Saul vi förgöre,

som Paul vi förgås.

Men ära och makt

ske Herren, som lagt

vår salighets grund

och helgat vår anda

i nådens förbund.

Den Herren vi må

gå evigt tillhanda.

Gud låte oss gå!

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Det bästa tänkesätt jag vet bland ett friboret folk

Jag håller av min' fäders bygd,

det gamla Mannahem,

där frihet, landets ärvda dygd,

förädlar var en lem.

Jag kallar liv och frihet ett,

men dö och träla lika lett

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår svenska lag,

livsandan i vår kropp,

som utan lag är död ell' svag

och vändes ned och opp.

Jag håller lag för allas norm,

ja, Skaparens regeringsform

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår kung och råd,

vårt huvud, lagens drift,

som är för våld och överdåd

samt självsvåld ett förgift,

som utav lagens helga själ

båd' styres själv och styrer väl,

bland ett friboret folk.

Jag håller av vårt riksdagsfolk,

vårt arvs förmyndare,

de svurna helga lagars tolk

och nya stiftande,

som svurit sig till Sveriges lag

och från allt eget självbehag

bland ett friboret folk.

Jag håller av förbund och tro,

men blott med lagens band.

Bort! att parti och agg skull' gro

i ett lagbundet land, 

när lagen yrkar allas väl 

och gör ett hjärta och en själ

bland ett friboret folk.

Jag håller av en ärlig man,

det är allena den,

som aldrig sviktar av och an

för ovän eller vän, 

som vet ej av att vara hal,

som aldrig är för pengar fal

bland ett friboret folk.

Jag håller av en patriot

som är åt landet hel

och uti rikets med och mot

uppriktigt tager del.

Jag håller av en sannings vän,

som tänker, talar blott för den,

bland ett friboret folk.

Jag håller av en oförskräckt 

och då behjärtad man,

när det behövs att tala käckt,

som även tiga kan,

när det behövs, i rättan tid

är färdig så till krig som frid

bland ett friboret folk.

Jag håller av så ädel färg,

i den var svensk bör gå.

Då skall vår sak som hälleberg

i alla väder stå.

Vår lösen vare: Lag och rätt!

Vet någon bättre tänkesätt

bland ett friboret folk?

(1759)

A C Rutström:

A C Rutström 300 år: Lammets folk och Sions fränder

Lammets folk och Sions fränder,

lilla hop av köpta får,

som till himlens arveländer 

uppå törnestigar går,

Salems barn och Guds församling,

lilla skepp och klena hjord,

som i världen är en främling,

och ett mål för våld och mord,

du dig skattar dock lycksalig

och ditt öde aldrig tungt,

Frälsaren, med nåd otalig,

är din sällhets medelpunkt.

Låt ock honom detta vara,

ty han är allena värd!

Sedan har det ingen fara

med ditt liv och hädanfärd.

Detta liv skall lustigt falla

under skygd av livets trä.

Herren, Herren, allt i alla,

är vårt tempel och palais,

där har fågeln funnit näste,

svalan bo och frian stat,

skrämda flyktingen sitt fäste,

trötta trälen sin sabbat.

Tro och älska, det är saken!

Allt på kärlek kommer an.

Kärleken uppfyller lagen,

tron ej annat göra kan.
Den, som tror, skall salig bliva;

den, som älskar, livet får.

Söta Jesus, värdes giva,

att din kärlek om mig rår!

Uppå denna helga grunden,

Gud, vår Gud och själaman,

göre Anden mig förbunden

och oss alla med varann,

att som lemmar i lekamen

vi må leva, trivas väl;

Jesu, låt i alla lammen

bli ett hjärta och en själ.

(1754)

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Vallbarnens midsommarlek i Resilla

I vilda, gröna dalar

vi valla tama djur, 

där genljud med oss talar

av sång i moll och dur.

Vid foten utav fjällen

är våra fäders bygd.

Omkring de tysta ställen

ge bergen härlig skygd.

De skygder oss avbalka

från Nordens våld så täckt

och oss tillbaka svalka

med sunnanvindars fläkt.

Vår hjord i stora skockar

av väd'rar, lamm och får,

av getter och av bockar

och deras kid består.

De ledas utan klåvor

i vilda skogar kring.

Naturens rika håvor

meddela dem allting.

Vi tätt tillsammans vandra,

till allas vårt beskärm,

och kräla om varandra

som bin uti en svärm.

På täcka gröna säten

vi vallbarn vila oss,

och våra herdaläten

av kräken väl förstås.

Vi teckna med vår pipa

till får med lek och lock,

men lag för getter skipa

med våra lurars pock.

Vi ledsna ej att springa

fast hettan gör oss matt´

och vilda djur oss tvinga

att strida dag och natt.

Till skiftes man dock blundar

och roligt sova vi,

ty våra käcka hundar

oss hålla ryggen fri.

När räven fram sig smilar

ell´ vargar bryta in,

för våra snälla pilar

de sälja strax sitt skinn.

Vill björnen på oss rusa,

två bistra ta sitt tag,

de lära honom kusa

och se sin sista dag.

När denna striden varar

slå djuren sig i ring

i tvenne stora skarar,

de äldsta runt omkring.

Med hornen de formera

ett konstigt batteri,

men lamm och kiden flera

stå bakom benen fri´.

När fienden förstöres,

vart djur det genast vet.

Båd lur och pipa höres

och alla gå i bet.

Så gå vi muntra, snälla

var dag i bet och fält

och skatta oss för sälla

i våra gröna tält.

Dock får man stundom höra

att hjorden inom sig

i yran plägar föra

ett dumt inbördes krig.

Först gettren offensive,

så ha de alltid gjort,

sen fåren defensive

sig hålla immerfort.

Man skall därjämte veta

vad krigsorsaken är,

varmedelst fåren reta

på sig all gettrens här.

Det är, att får och getter

ej hava lika smak.

Naturen ock framsätter

för bägge var sin sak.

De fromma fåren äta

det söta på vår mark,

men getterna de fräta

det beska gräs och bark.

När fåren i sitt stilla

sin ljuva föda ta,

de tyda icke illa

vad geten helst vill ha.

Men getterna ogilla

de spaka fårens del,

de kalla det en villa,

en irrig smak och fel.

De fromma fåren tiga,

de gå i stilla mak,

de undfly till att kriga

men följa dock sin smak.

En bock ur hopen springer,

uppretad som en tjur,

till envigs kamp han tvingar

en oförskräckt vädur.

Från jorden han sig höjer,

så präktigt som ett torn,

och all sin vrede röjer

med tvenne grymma horn.

Han faller häftigt neder,

liksom en kastad bom,

och samvetslöst utbreder

sin bistra vredes dom.

Väduren står helt stilla,

orörlig som ett berg,

gör bocken intet illa,

ej heller skiftar färg.

Han bidar och han lider,

men håller bocken stång,

ger honom sent omsider

en stöt uti ett språng.

Dess panna hård som stenen

ansätter bocken så

att alla fyra benen,

de högt i vädret stå.

Strax glömmer bocken stångas,

allt buller, brak och lopp,

samt kriga, bultas, bångas

på stunden hörer opp.

Sen har man frid till kvällen

och hela hjorden går

på sina blomsterställen

och var sin föda får.

Men innan solen skrider

bak om vår höga ås,

och det till natten lider,

vi vallbarn roa oss.

Vi bygga oss en hydda

uppå vårt blomsterfält,

vars tak och väggar prydda

utgör det skönsta tält.

Med tusen blomsters prålning,

mer täck än Libanon,

hon trotsar Kongars målning,

ja, själve Salomon.

En bild av Härligheten

är vår Midsommars sal,

där hänga blomsterfläten

till tusen nöjens tal.

Av mjölk, av ost och grädda

samt villebråd förnämst,

ä´ våra bord beklädda,

men åkerbären främst,

sen smultron, blåbär, sava

och annan pressad must,

som vi i ryvor hava

till allas nog och lust.

Men främst vid bordet sitter

en brudgum och en brud,

av blommors glans och glitter

båd krona, krans och skrud.

Brudgummen är en Herde,

som en Herdinna tar,

varandra lika värde,

ett täckt och hyggligt par.

Vi gäster äro klädda

i Floras egen dräkt,

och våra halsband trädda

med mogna hjortron täckt.

Musiquen vi uppstämma

med pipa, sång och lur,

då kring vårt ljuva hemma

står hjorden som en mur.

Vi önska paret lycka

med glatt och redligt mod

och deras skålar dricka

i åkerbärens blod,

ett vin, ett jordens nectar,

begåvat åt vår nord,

som Croesus sig ej mäktar

på sina gyllne bord.

I lek och dans till skiftes

var sven sin kulla tar,

och önska dem som giftes

så många sälla dar,

som Abraham och Sara,

som Isak och hans fru,

som Jakob och hans skara,

sen Rakel blev hans brud.

Vi lyfta dem från jorden

så lätt som ingenting,

och sjunga dessa orden,

samt dansa lustigt kring:

TOCKA TVENNE,

HONOM, HENNE

O OCH H, A C OCH F,

VI NU ÖNSKA
ATT DE GRÖNSKA
O OCH H, A C OCH F.

HEM TILL GÅRDEN

SKYNDA, VÅRDEN

O OCH H, A C OCH F,

DENNA HJORDEN

HÄR I NORDEN

O OCH H, A C OCH F.

(1763)

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Ur stoftet blev i Herrens hand

Ur stoftet blev i Herrens hand 

en livets källa väckt,

vars ådra sig till alla land

har droppvis delt och sträckt,

och många tusen ådror sett,

ja, strömmar än båd vitt och brett,

det är vår kropp och själ.

I denna ädla purpurflod

vart liv och hjärta flöt,

till dess en dyrbar droppe blod

sig från den blicken bröt,

som utav Herren var utsedd

för var och en, att bli beredd

till mänskokropp och själ.

Ack! hade världen sig bekant

hur dyr vår kropp och själ

är räknad, och vad som förbant

Guds Son att bli en träl

i ett så gruvligt slaveri,

skull´ det en evig fägnad bli

att vara mänskosjäl.

En mänskosjäl är mera värd

än hela himlens skrud,

vartill hon evigt är beskärd

och köpt med själve Gud.

Tänk, mänska, vad det säga vill

att det vill själva Skaparn till

att lösa kropp och själ!

Jag tänker på det ögonblick,

jag tänker även väl,

då jag uti det tysta fick

en mänskokropp och själ.

Ty Gud verkställde sitt beslut,

det var för mig en stor minut,

då jag fick kropp och själ.

Så är jag nu bland barnen en

som ärva himmelen,

har mänskosjäl med kött och ben

som själva Skaparen.

Min Gud, så är du nu min bror!

Är det då ej en ära stor,

att hava kropp och själ?

Så står jag fast på all min rätt

i Jesu blod och nåd,

vartill jag på ett lagligt sätt

är dömd i fridens råd,

där jag en evig arvelott

av Skaparen till skänks har fått,

så väl som kropp och själ.

Blev stoftet mitt i Skaparns hand

förvandlat snart och väl,

hur mycket mer än stoft och sand

är nu min kropp och själ,

sen Faderns kärleks överflöd

och ende Sonens blod och död

satt värde på min själ!

Är några tusen år mitt frö

förvarat i hans vård,

är jag ej född att evigt dö,

är Herren ej så hård,

att han med nöje mig kan se

bli liggande i evigt ve,

vad skadar då min själ?

Bort otros dimma, syndens kval,

bort vredens böljor all´!

Min dyra rätt, mitt nådeval,

mitt arv, mitt rike skall

med själve Gud stå evigt fast,

som bar sig död på all min last

och frälst min kropp och själ.

Ack! store Gud, vad är dock jag

emot din kärleks mängd?

Jag drunknar i ditt välbehag,

i nådens djup och längd.

Se, det är mer än himlen vet!

Väl mig uti all evighet

att jag har kropp och själ!

Min kropp och själ var aldrig min,

du har mig skapt och köpt.

Min Jesu, vare jag då din,

så visst som jag är döpt.

Så visst som du är död för mig,

så levererar jag ock dig

min ande, kropp och själ.

Har du beslutat i din dom

att Evangelium

av mig skall bådas syndarom,

så låt mig ej bli stum,

men skänk mig, Jesus, muntert mod

för dig att offra liv och blod,

ja, offra kropp och själ.

De öden som dig själver hänt,

låt ej förskräcka mig,

om med lärjungen är förvänt,

så blir på stunden krig.

Ty vare mig ett gammalt rön,

att hat, förtryck och lögn till lön

bekommer bäst min själ.

Pris, ära, lov, halleluja

och starkhet, Gud vår Gud!

Av mun och hjärta värdes ta

ett evigt offerljud.

Jag vördar dig, min blodsförvant,

för blodet ditt och Andens pant,

och sist för kropp och själ.

A C Rutström: