Yrkesvisa 24: Kusken

,Jag sitter så högt, och jag ser mig omkring, 

på vägar och gator och portar. 

Fritravare har jag i redet på spring, 

så flinka som renar och hjortar. 

Och Örn heter en 

med vingar till ben 

och Lejon den andra, som flyger i sken. 

Så, så, 

passa på! 

Hej hopp, mina fålar, för nu skall det gå! 

Ur vägen patrask, när jag kommer med gny, 

så gnistorna spraka ur stenen! 

Och pojkarna springa, gesällerna fly, 

madammerna röra på benen. 

Ptro! Ptro! Stilla! Håll! 

Där trillar ett troll, 

hundstackaren sprang för mitt hjul som ett fjoll. 

Jaså, 

kan han stå? 

Han lever! Han linkar! Nå nu kan det gå. 

Nu ut ifrån staden! Där möter en grind, 

tvi, ha vi nu tid till att vänta? 

Men vem kommer där, som en flygande vind? 

En liten, en barfota jänta. 

Nå, tack ska du ha, 

det där var nu bra, 

här trillar en slant. Sök i diket! Hurra! 

Seså, 

låt nu gå! 

Må grindarna ryka, så stickorna stå! 

Min örn och mitt lejon, dem håller jag av, 

de äro av finaste racen. 

Men nog få vi frysa som uslaste slav, 

när herrskapet dröjt på kalasen. 

Då breder jag mjuk 

ulltäcke och duk 

omkring mina fålar, så ingen blir sjuk. 

Så, så, 

mina två! 

Min örn och mitt lejon, som prinsar ni må. 

Vi ha ju ett hjärta. Guldfålen, var trygg! 

Och havre så får du för resten. 

Den borde få själv smaka pisken på rygg, 

som näns fara illa med hästen. 

Mer vett har ju han, 

än mången en man, 

som svär åt sitt kräk som en äkta tyrann. 

Så, så, 

låt nu gå! 

Varthän? Det vet Gud, men jag säger, kör på!

Z Topelius: 

Yrkesvisa 15: Stenografen

Det ord, som jag skriver, 

är fjät av en skata, 

som hoppar och kliver 

på drivornas gata. 

Det liknar en fluga, som fallit i bläck, 

men sedan så tapper 

spatserar på papper 

och ritar sin vandring i bukter och streck. 

Det forsar ur pennan 

i strida kaskader, 

det rinner ur rännan 

i slingrande rader. 

Som tonerna trilla ur frökens tangent, 

så trilla här orden 

som ärter på borden 

att färska serveras åt tryckarens pränt. 

Ty det må du veta, 

höglärde magister, 

som fåfängt vill leta 

i detta register, 

att minsta det streck, som jag slänger till vägs, 

har huvud och fötter, 

har blommor och rötter 

och skriver en mening så fort som han sägs. 

Det vore för galet, 

om skrivaren ville 

flux pränta ut talet 

vid lantdag och gille. 

Vad hinner den stackaren? Må jag ej le? 

Men se, när han sinkar, 

och pustar och blinkar, 

då är stenografen hans räddande fé! 

Och tänk, när det pratas 

i ständernas plena, 

då är ej att latas, 

när talen de skena, 

då sitter jag spikad långt inne på natt. 

Ve mig, om jag fumlar! 

Vad är det han mumlar? 

Ack, hade jag öronen då som en katt! 

En annan kan dundra 

som hagel i knuten! 

Då blixtrar det hundra- 

de ord i minuten, 

och pennan av blyerts hon kittlar min hand. 

Jag hissnar, jag blandas, 

jag törs icke andas ... 

ack, vore vart ord dock ett frö för mitt land!

Z Topelius: 

Yrkesvisa 9: Brandvakten

Jag fattige nattpalt 

skall svara för allt, allt, 

och när andra få sova gott, 

får jag frysa så kallt, kallt. 

Jag tuggar på bladen, 

räknar husen i raden; 

när jag tutar uti min lur, 

blir det brått om i staden. 

For knappen ur jackan? 

Vem hittar den hackan? 

Här är mörkt som i säcken nu. 

Brita lappar väl brackan. 

Vad blänker i knuten? 

Skall jag gripa till tuten? 

Nej, en herre har stickan tänt, 

och nu blåser han ut 'en.

Uff, allt är så fruset! 

Där är tjuv uppå ljuset: 

fröken somnat från sin roman, 

tuttar eld uppå huset. 

Här vakar studenten 

vid den grekiska pränten, 

stackars gosse, godnatt, godnatt, 

dröm vackert om jänten! 

Men se, i hotellet, 

där rumlas i stället! 

Mjuka tjänare, ett glas punsch? 

Pytt får gamla skrället.

Nå, vad skall man göra?

Är man häst, får man köra. 

Den som nu vore väl till kojs 

med en fäll över öra!

Z Topelius: 

Ångbåtseldaren (Yrkesvisa 1)

Ulivitt! Ulivitt! Hur det dunkar i däck, 

när propellern han borrar i böljan en bäck, 

när cylindrarna våndas och kipa in luft 

och pistongerna gå, som de hade förnuft! 

Men vad rör det mitt lugn, 

där jag står vid min ugn? 

De må sköta sitt värv, och så sköter jag mitt! 

Ulivitt! Ulivitt! 

Det är mörker och höst, det är storm, det är gny, 

och jag ser från min glugg huru gnistorna fly. 

Det är isande vind, det är stänkande sjö, 

det är strömmande regn, det är hagel och snö.

Men jag står vid min pust, 

jag har varmt, jag har ljust, 

jag har sommar, jag steks... Langa hit litet frost, 

ulivitt — på min post! 

Jag är kock i det kök, som bereder sin mat 

åt en hungrande slav, som ej får vara lat, 

han arbetar, han bär våra bördor i hamn, 

ty vår tid har så brått; Mekanik är hans namn. 

Lille jätte, var still, 

och ryt högt, om du vill, 

men bliv vackert i bur! Om du bryter dig ut, 

ulivitt — är det slut. 

När jag skyfflar mitt kol och det gnistrar så hett 

och jag glänser av sot och jag dryper av svett, 

då så tror jag mig stå hundra mil under jord: 

jag har tänt en vulkan, jag har ånga ombord, 

och jag driver mitt klot... 

men då gungar min fot, 

och då vaggar mitt golv, och ett flarn är jag då, 

ulivitt — på det blå. 

Och jag vet, att en våg utur djupenas däld, 

han kan bräcka min köl, han kan släcka min eld. 

Mellan döden och mig är en tumsbredd järn, 

men Allsvåldige Gud är mitt fäste och värn, 

och en plats han mig gav 

mellan eldar och hav. 

Brasa på! Min propell, nu så sjunge du fritt 

ulivitt! Ulivitt!

Z Topelius: 

Tidningssättaren vid sin stilkast (Yrkesvisa 3)

Jag är en herde, som vallar getter.

Etthundratusen i rad jag sätter 

och skickar magra och skickar feta 

på pappersängarna ut att beta; 

små svarta kräk 

med bly i käk. 

Nu låta de sig så tama fånga,

men släpp dem bara att slåss och stånga, 

så ränna de hela världen kull 

och bucka bulor i månget hull. 

Nog stänger jag dem uti min kätta. 

Men andra vilja i band dem sätta. 

Å, mina getter ha ben som vindar, 

de hoppa över staket och grindar! 

Det finns ej ort, 

ej mur, ej port, 

ej slott så högt eller tjäll så ringa, 

där de ej muntra på bete springa; 

det är knappt möjligt att säga vem 

som icke stångats en gång med dem. 

Ty mina getter ha eld i hornen, 

de blänka rätt som en fyr i tornen, 

och där de springa, där lyser strimman 

som dagens solsken, i midnattstimman. 

Beror allt på 

vad mat de få. 

De äta tankar, som snillet föder, 

men ofta nog man med drav dem göder, 

och stundom mjölka de rikedom, 

men stundom lämna de stävan tom. 

Där flödar långt i den öde ljungen 

en silverkälla, ur djupet sprungen; 

där råder Sanningens kloka flicka, 

och giver hon mina getter dricka, 

så få de märg 

att bryta berg. 

Men ack, det händer visst icke sällan, 

att lögnen blandar sitt gift i källan, 

och då så bitas de som en mops, 

och vargen äter dem till kalops. 

Nu kommer pojken, så svart som tattarn, 

med manuskriptet ifrån författarn. 

Ut, mina getter, från bås och kätta! 

Nu ha vi nyheter att berätta. 

Vad ryms ej allt 

i en tidnings spalt!... 

Bah, nu är intet, som lönar mödan! 

Det är annonser, som slåss om födan... 

En liten fröken har tappat skon, 

och en skogsskövlare gör cession. 

Det där går bakåt, liksom en hummer; 

men vänta, vänta, i nästa nummer, 

då få ni springa i kapp med tiden: 

han travar fort, han är väl beriden. 

Ut, ut, små troll! 

Läk ut, mitt såll! 

En tidning vet ju allt det som händer 

och inte händer i alla länder. 

Men kära ni, byt ej plats med å, 

och tryck ej si, när du menar så!

Z Topelius: 

Järnvägskonduktören (Yrkesvisa 2)

Brr! 

Beständigt droskor skramla! 

Väntsaln är ett marknadstorg. 

Herrar med cigarr sig samla, 

fruar med sin äppelkorg, 

jungfrur med sin kaffepanna, 

dadda med sin lilla Nanna, 

medan Calle satt sig bred 

på sin halva smörgås ned. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Upp med dörren! 

Klar maskinen! 

Var tar sin, så tar jag min; 

tjocka frun i krinolinen 

pinar sig i vagnen in. 

Alla sig mot fönstren sträcka, 

Calle mutas med en knäcka, 

Dadda sjunger lulli tuss, 

pappa får en avskedspuss. 

Klockan slår,

tiden går,

var sekund är här ett år.

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Allt är märkt, som det skall vara. 

– Åh, här sitter man galant! 

– Se om elden, kära Clara! 

– Lycklig resa, söta tant! 

– Hälsa faster! Skriv med posten! 

 Akta gurkorna för frosten! 

 – Se, där kom herr Luns för sent!

– Vänta! 

– Kan ej. 

– Sapperment!

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Piii ... Nu rörs den långa raden, 

tung liksom en Noaks ark. 

Som ett moln försvinner staden; 

där är ju vår gröna park! 

Hör, Vårt Land sjungs på balkongen, 

men i skenans dån dör sången. 

Vågor i vår glada sjö, 

vackra minnens stad, adjö! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Detta får var dag jag höra, 

arme järnvägsstyrman, ack! 

Ständigt röra, föra, köra, 

pick och pack och snick och snack. 

Tålig kliver jag på steget, 

tittar i var vagn så eget, 

som en stum och hövlig björn, 

knipsar av biljettens hörn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Och så rulla vi i världen 

ständigt bort i samma spår; 

två minuters halt på färden, 

tills en smörgåsrast man får. 

Mumsa fort! Man åt sig raffe

munnen full med kokhett kaffe. 

– Var är Calle? – Han slapp ut. 

– In med huvudet förut! 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Skogarna som getter springa, 

bergen lunka oss emot, 

åar under oss sig slinga,

sjöar bölja vid vår fot. 

Bort fly broar, gårdar, grindar, 

telegrafens tråd sig lindar, 

buktande från stolpens stam, 

i en vågig linje fram. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Nu är ett parti vid hamnen,

visselpipan ljuder halt. 

Vänner stå med öppna famnen, 

kyssar smälla överallt. 

Calle ruskas upp ur luren, 

och på mormors armar buren

vaknar Nanna, röd om hyn,

vid en pepparkakas syn. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år. 

Jag allena får ej vila, 

ingen trycker här min hand, 

ångan visslar: ila, ila 

till de obekanta land! 

Tiden tröttnar ej i vingen, 

världen väntar här på ingen, 

skenan rasslar, tendern gnyr, 

och mitt liv med röken flyr. 

Klockan slår, 

tiden går, 

var sekund är här ett år.

Z Topelius: 

Smeden (Yrkesvisa 7)

Puh! 

Bälgen pustar med suck och nöd, 

luften frustar i ässjans glöd, 

elden äter det svarta kolet, 

tången vänder det röda stålet. 

Puh! Puh! 

Gnistan springer i mörkret ut, 

syns en minut, buktar för vind, 

skämtar och brinner,

slocknar, försvinner; 

natten stirrar i rymden blind. 

Knack! 

Där står smeden med blottad arm, 

skjortan sotig och pannan varm. 

Stålet gnistrar så vitt på städet, 

sprakar stjärnor som löv från trädet. 

Knack! Snack! 

Glöden kolnar och bälgen står, 

släggan slår... 

stål i min hand, vad vill du heta? 

Kniv att arbeta? 

Svärd att värna ett älskat land?

Z Topelius: 

Stockflötaren (Yrkesvisa 11)

Den brusande älven bär skogarnas barn, 

de stupade furor, till sågar och kvarn. 

Jag vallar de villa, 

förskingrade stockar, 

jag måste dem drilla 

i kedjade flockar, 

och gossen gör båtar av strändernas flarn. 

Ut måste jag springa på sviktande bro; 

den rullande stocken är icke att tro; 

han sjunker, han svänger, 

han dränker den bäste. 

Jag hoppar och klänger 

från fäste till fäste 

och väter min byxa och tappar min sko. 

Den mäktiga floden förtörnas ibland, 

han tycker ej om mina kedjor och band, 

han sliter sin boja, 

han skingrar min flotta, 

och spillrorna skoja 

förutan all måtta, 

och där står jag redlös med staken i hand.

Men när jag munsjörerna stadigt har fäst, 

bär floden sin börda som starkaste häst 

och skjutsar mig gratis, 

till dess jag på stranden 

får koka potatis 

och sova i sanden 

och glömma min möda och må som en präst.

Z Topelius: 

Mjölnaren (Yrkesvisa 10)

 

Mats, langa hit säcken 

att fylla i tratten! 

Den tokiga bäcken 

han forsar av vatten, 

han supit sig fuller 

ur molnens kastruller, 

och stenarna spraka 

och kuggarna knaka. 

Det här bär till skogen! Om vi ej få mäld, 

skall kvarnen ta eld. 

Det har jag för sölet, 

när pojkarna sinka. 

Vid tratten och mjölet 

så får man ej blinka, 

fast ögonen klistras, 

humöret förbistras 

och vit som en duva 

man snyter sin snuva, 

när herregårdsfogden, så arg som en frass, 

står där med sitt lass. 

Min granne, kantänka, 

han malar med väder! 

Kvarnvingarna blänka 

och snurra som fjäder; 

men blåser sydvästen, 

så händer för resten, 

att han mitt i trallen 

får vingen i skallen. 

Nej, tackar för äran, jag tycker så mest, 

att vattnet är bäst. 

Visst sägs, att om natten 

det spökar i kvarnen. 

Det vore väl katten, 

men säg ej åt barnen! 

Om det ej är råttor 

i säckarns grottor, 

så är det väl hjulet, 

som plaskar i skjulet. 

Det kvittar mig lika; jag tager min tull. 

Mats, säcken är full!

Z Topelius: 

Gatsoperskan (Yrkesvisa 22)

Nej, det är då riktigt skam 

hur man sopar dammet! 

Skäms hon inte där, madam! 

när jag går i sammet? 

Ser hon ej, hon sopar smolk 

mitt i syn på bättre folk? 

Låt nu kvasten bida, 

tills jag är på sida! 

— Kära fru, går ni förbi, 

komma sjutton andra. 

Hur skall jag få gatan fri, 

där sjuhundra vandra? 

Bättre folk? Naturligtvis, 

när en fattig stadspolis 

gör åt de förnäma 

gatorna bekväma. 

Men vad blir av gatan, säg, 

om jag inte putsar? 

Slaskeputt och traskeväg, 

sopehög och smutsar. 

Undrar just hur ni ser ut 

med er sko och silkesklut 

här på språng i hasten 

utan mig och kvasten! 

Det är så, min fru, ni ser, 

med oss världens myror: 

bygga vi ej stack åt er,

få ni höga hyror,

Jämna vi ej utan knot 

vägen för er fina fot, 

få ni vackert trippa 

här med skor, som kippa. 

Åk i vagn! Ja, kör för det! 

Vem gör ekipaget? 

Snickaren, han hyvlar trä’t, 

smeden gör taklaget. 

Smått folk blir ni aldrig kvitt; 

sköt ert kall, jag sköter mitt. 

Sen må Herren veta 

vem skall bättre heta. 

Sopa, sopa, du min kvast, 

sopa rent i världen! 

Sopa bort all synd och last,

som förhindrar färden! 

Sopa ren mig själv!... O, ve! 

Nu kom en isvoschkare

och kör sönder kvasten... 

Po... polis, tag fast ’en!

Z Topelius: 

Fiskaren (Yrkesvisa 25)

Hej, Anders och Mårten och Stina och Maj, 

nu gå vi till noten. Lang’ hit min kavaj! 

Stor sak, om det regnar och blåser ett grand! 

Nu vid Mikaeli går siken i land. 

Om sjön litet vräker 

och storbåten läker, 

så glöm inte öskaret, pojkar, på strand! 

Seså, nu är varpet så runt i sin våg, 

nu gäller att hala på telar och tåg. 

Stopp, vast litet, ruska där borta på flarn, 

för siken vill lista sig ut ur vårt garn! 

Stå inte och grina, 

för slaskvattnet, Stina! 

Uppskörta din kjol, och sjung gladelig, barn! 

Jag minns hur i somras du sjöng där vid ön, 

när hurtigt du halade skötan ur sjön 

och strömmingen blänkte, var maska var stinn

och blankaste silver vi kapade in. 

Vad, skall du nu lipa 

för Kalle, din snipa? 

Han snyter Amerikan bort och är din.

Och vore Amerikan aldrig så rik 

på lax och på strömming, och flundror och sik,

så öser jag hellre min fattiga gröt 

ur egen sjös gryta med notar och sköt

och skrattar åt feta 

småherrar, som meta 

sin mört och sin abborr, där gyttjan är blöt. 

Nej, jag är en sjöman på fräsande våg, 

min drake är ständigt på vikingatåg. 

Min åker är havet, där sår jag mitt bröd, 

där gungar min planka på liv och på död. 

Och kantrar min julle 

på vågornas kulle, 

är hamnen hos Gud, och där är ingen nöd.

Z Topelius: 

Bokbindaren (Yrkesvisa 20)

Vad är en människa utan kläder?

Ett värnlöst byte för himlens väder, 

en plockad höna, som mist sin fjäder, 

ett simhusspöke, ett bastutroll. 

Vad är en bok utan rygg och pärmar?

En krigsman, som ej hans sköld beskärmar, 

en trasig tröja förutan ärmar, 

en skatt för tjuvar, ett öppet såll. 

Si, därför är jag nu av naturen, 

en mästerskräddare, klippt och skuren 

att sy en rock åt litteraturen 

och stänga lås för en oläst port. 

Jag är författarens yrkesbroder, 

som kläder honom med nya moder 

I läderbyxor med spräckligt foder, 

och guld på rygg och visitekort. 

Där jag nu står vid mitt bord och klistrar 

och skär och falsar, så pressen gnistrar, 

gör jag grammatikor åt magistrar 

och målar tuppar i abc. 

Och stundom händer, att riset smäller — 

grammatikan är ej god, hon heller! — 

så värper tuppen ju karameller; 

det gav jag honom till ämbete. 

Nu säg, vad får jag för lön och heder? 

Här stå ju böcker båd’ upp och neder 

rätt som soldater i långa leder, 

och vem har gjort dem, om icke jagi 

Men tror man någon för det mig tackar? 

Fastän jag falsar, så svetten lackar, 

hör jag hur folk om författarn snackar. 

Tvi, sådan otack ger jag goddag! 

Om nu bokbindaren strejka ville, 

vad bleve lärdom, talang och snille, 

vad bleve skolan — ja, säg, du lille! — 

om du kom dit med en trasig bok? 

Men si, så är det nu här i världen, 

att den får äran, som ej begär den, 

och den, som bör få för sitt besvär, den, 

han står i klistret... — Det är på tok!

Z Topelius: 

Bokhandlaren (Yrkesvisa 19)

 

Nej, aldrig så finns där en myra i stack 

så trägen som vi, stackars folk, i vårt fack, 

när mammor och pappor 

i dörrar och trappor

oss hänga om julen i häl och i hack.

 — Herr Hyllberg, var god, välj en bok åt vår Frans! 

 — Herr Hyllberg, åt Lotta små bilder i glans! 

 — Herr Hyllberg, soldater! 

 — Herr Hyllberg, teater! 

 — Herr Hyllberg, ett julkort med bilder och krans! 

 — Men säg mig, vad önskar då frun för en bok?

 — Naturligtvis en, som är rolig och klok,

moralisk för resten .. . 

den sista med hästen 

och jägarn och tigern, den var då på tok. 

Så kommer en fröken, läskunnig och van. 

 — Jag skulle få byta min sista roman ... 

 — Men den är ju bläckad 

och riven och fläckad, 

den har nu visst redan gjort rund genom stan!

Mankerad går fröken sin kos, när en svärm 

av skolbarn de knuffas vid diskar och skärm. 

 — En griffel! Ett gummi! 

Pennaler med rum i!

Presentkort pä sländan och skrivbok med pärm!

En gubbe vill pruta fem penni precis 

på nästa års almanack, tjugu i pris. 

 — Men solen skall skina 

och vädret stå i’na, 

för annars så duger hon ej åt vår gris. 

 — Nej, käraste, säger hans gumma, låt se 

en psalmbok, den nya; vad står där måske? 

Nej, skall det nu vara 

Guds ord att förklara? 

Här står ju ej ens margelunda, o, ve!

Sist kommer en liten en pilt och begär 

en bok, som skall vara den vackraste här. 

 — Nå, vad kan den heta? 

 — Ja, hur skall jag veta? 

Men Robinson, tror jag, och Fredag det är. 

Och hönorna värpa, och tupparna slåss, 

och böckerna spraka som gnistor och bloss, 

och boklådan härmar 

allt grannare pärmar, 

men om vi bli klokare, fråga ej oss! 

Det bästa i går är i dag mer ej känt, 

och råttorna gnaga författarens pränt, 

men offrad och svuren 

åt litteraturen, 

herr Hyllberg står kvar som en evig student.

Z Topelius: 

Bagargossen (Yrkesvisa 21)

Snålmåns snaskar på sin bulle; 

den skall vara färsk och rar. 

Smöret bredes som en kulle, 

ej ens kanten lämnas kvar, 

och när Lena, flink i stöket, 

bakar skorporna i köket, 

vill ju Måns få baka med 

för att grundligt mjölas ned. 

Vad en stackars bagargosse 

sliter, det vet Månsen ej. 

Mästarn ropar: Lata tosse, 

degen jäser, upp med dej! 

Ack, jag sov så gott i fällen, 

och så måste jag till spjällen, 

för att Måns, kantänka, nu 

vill ha färskt bröd klockan sju. 

O, man kan ihjäl sig svetta, 

om man ej blir stekt i os; 

ugnen spricker snart av hetta, 

luften är som äppelmos. 

Sömniga gesäller vingla, 

knåda, kavla, trilla kringla, 

vika skjortans ärmar opp, 

gäspa — och få en sittopp. 

Skada, när nu bullen ångar 

färdig, fet och gul och rund, 

att min näsa doften fångar, 

så att jag blir mätt på stund. 

Ack, om jag en snålmåns vore, 

och min kniv i smöret fore, 

då så vore jag till mod 

som en prins i bagarbod! 

Det är jag, som matar staden. 

Tänk blott: vore icke jag, 

var skall hela långa raden 

få sig en bit bröd i dag? 

Annat allt kan man förgäta, 

men si, äta, äta, äta, 

det vill stort folk, som de små. 

Sådan karl är jag ändå! 

Jag är högsta potentaten 

här i världens hungersnöd. 

Vad är livet utan maten? 

Vad är maten utan bröd? 

Bakar jag ej bröd för dagen, 

får ju kungen knip i magen; 

gräddar jag ej kakan snällt, 

dör ju hjälten rakt av svält. 

Bagarn, han styr hela tåget, 

bagarn, han är klok och van. 

Men... vad kryper där i tråget? 

Ve, en mångbent torrakan! 

Snålmåns, tag min tjänst! Här är den, 

du skall få regera världen, 

bara jag får, mätt som du, 

sova lugn till klockan sju.

Z Topelius: 

Sockerbagaren (Yrkesvisa 12)

Vispa smeten! Knacka äggen!
Mycket mjöl och litet smör!
Nej, det där går uppåt väggen:
vad är det Lovisa rör?
Mera krita, mera krita,
att konfekten håller bita!
Han förgylls naturligtvis
och förses med dum devis.

Låt mig se, vad man beställer!
Åtta snöberg, en krokan.
Bröllop först hos baron Heller,
sen supé hos rådman Svahn.
Namnsdagskakor för Sofia,
Lotta, Flora, Emilia
och för nästa lotteri
fin bisquit till dopperi.

Kristning sen hos konsul Berger
och begravning hos fru Smith:
en konfekt i röda färger
och en ann´ i svart och vitt.
En konditor måste pensla
noga ut var mänsklig känsla:
sorg och glädje lika käckt
ätas upp med hans konfekt.

Nej, men se! Kalendern visar
fridag snart i skolorna.
Jo, jag känner mina grisar,
sade mor om pojkarna.
Snart så tömmas alla brickor,
berg av tårtor gå som stickor,
tills av allt som ätbart var
sten på sten ej finnes kvar.

Den konditorn vet att leva,
tänka barnen. Han är säll!
Alla dagar får han sleva
sylt till frukost, middag, kväll...
Vad befalls? Giv mig att smaka
spickesill och hålbrödskaka,
eller gör mig, om det går,
till en pilt om tio år!

Z Topelius:

Vallflickan (Yrkesvisa 14)

Jag gick mig ut en morgon klar,
när solen rann ur viken.
Min kjol var tunn, min fot var bar,
och blåsten höll musiken.
Men vägen sprang förbi min fot,
och skogen kom så grön emot.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Jag hade bröd och hurtigt sinn,
men ingen sorg i påsen.
Så kommo vi i skogen in,
och krittret gick vid åsen.
Den höga granen såg på mig,
och bäcken sjöng så gladelig:
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

På ljungen satt jag mol allen
och hade garn att sticka.
Jag undrade om det fanns en,
som minns en fattig flicka.
Så tänkte jag på salig mor
och vem nu i vår stuga bor...
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Nu blev det varmt på ljungahed
där bröms och fluga pipa.
Skällkossan sjönk i kärret ned,
då var ej tid att lipa.
För hej, jag grep i kossans horn,
hon var så tung som kyrketorn...
Sio tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

När kossan stod på torra mon,
sågs nalle björn på vägen.
Jag slog emot, han tog reson,
han syntes smått förlägen.
Han luffade i snåret in;
vad skulle han med kossan min?
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Och hi och hej för litet regn
och litet svält och möda!
Den mjuka ladan är mitt hägn,
och bären växa röda,
och bäcken är min kaffekvarn;
nog minnes Gud sitt stackars barn.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Z Topelius:

Trädgårdsmästaren (Yrkesvisa 13)

Bänken rak med snöregarn

och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.

Z Topelius:

 

Fabriksarbeterskan (Yrkesvisa 6)

Så fattiga, fattiga voro vi små,
fast mor hon arbetade trogen;
men ack, huru rika vi voro ändå,
när fria vi sprungo i skogen!
Vi voro som fjärlar i rosornas knopp,
vi hade ju sol,
hög himmel och grönska,
blå sjö och musik i var gungande topp.

Nu stå vi som fattiga fångar i band,
fastkedjade vid mekaniken;
vi våga ej röra vår fot eller hand
ett steg från vår plats i fabriken.
En ånga av klister förtynger vårt bröst;
vårt tak är så lågt,
grå murar oss stänga,
det dövande larmet förtager vår röst.

Och spindlarna surra så trolska omkring,
och tråden i rader sig silar,
och rullarna linda sin vitnande ring,
och spolarna flyga som pilar.
Men stumma, orörliga, bleka vi stå,
som mitt i en fors,
och vakta vår rulle
och knyta dess tråd, när den brister ändå.

Maskinen av järn, han besörjer om allt,
som stormen om hösten han viner;
han tänker: vi lyda vad han oss befallt,
och mänskorna äro maskiner.
Osynliga krafter behärska hans gång;
han sliter oss ut,
han spinner vår livstråd,
den löper med rullen och blir icke lång.

Men inom oss lever en böljande värld
av mänskliga känslor och minnen:
den kan icke kuvas, i kedjorna snärd,
den följer ej med våra sinnen;
och tankarna ila som vingade bud
till grönskande skog,
till barndom och frihet,
blå himmel och ovanom himmelen - Gud!

Z Topelius: 

Spågumman (Yrkesvisa 26)

Om jag vet vad som sker
i en kommande dag?
Jo, jo, men, det tror jag,
och jag vet mycket mer.
Jag kan spå excellent
det, som aldrig har hänt,
som man aldrig får se
och som aldrig kan ske.

Allt beror, om ni då
vilja tro på mitt ord,
som om himmel och jord
skulle svärja därpå.
Men om icke ni tro,
om ni skratta, jo, jo,
si då händer, att allt
är som purrat i palt.

Lilla fröken, kom hit,
giv mig tassen, så där,
låt mig se vad där är!
Aj, så fin och så vit!
Där gå linjer och streck - - -
jag ser tydligt en käck
ung student... det är han,
som en gång blir er man.

Nej... här är en kadett,
han är fattig och kär...
En kapten kommer här
med förgylld epålett...
Men vad nu? En rival,
en tjock, gammal genral!
Snart ett dussin komplett...
stackars lilla kadett!

Ta vi korten härnäst?
Eller koka vi snart
en kopp kaffe med fart?
Jag tror kaffe är bäst,
för då smälter som smör
lilla frökens humör.
Jo, hurra! I gevär!
Si, kadetten är där!

Z Topelius: