Onkel Sam och den snälle gossen

 

Gossen Franco satt och grät vid grinden.

Då kom den snälle Onkel Sam förbi

och strök den lille över sammetskinden.

Käre gosse, varför gråter vi?

Jo, jag har tappat mina sju pesetas

i förrgår morse när jag slogs så bra,

och alla pojkarna i klassen retas

och ger mig inte det som jag vill ha.

Här har du pengar, säger Sam medsamma.

Vad ska du köpe dig för denna slant?

Jag tänkte hänga min gamla mamma

och rep är dyra saker, inte sant?

Förståndig gosse, snyftar Sam och skänker

den snälle pilten några dollar till.

Det är så roligt med barn som tänker

på sina mödrar. Så lycka till!

28/1 -54

S Dagerman:

Kung Karls värja

som är att beskåda i rustkammaren i Dresden

Här, mellan franskt rapière och ungersk sabel 

syns blank, kung Karl, din långa, raka pamp. 

Vann kusin August den, när han aimabel 

gav bal för dig? Han vann den ej i kamp. 

Bars den, när du, en kung ur österns fabel, 

skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp, 

när Marlborough, Europas konnetabel, 

räckt blommor till dig över scenens ramp? 

Din samtid levde krokigt och på tvären 

bland snusförnuft om kabinettsbesvären, 

spinettklink, gräl och Amors rosenband. 

Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land, 

ditt kungaord, de skyldrande gevären, 

och krigets konst och klingan i din hand.

Frans G Bengtsson

Kejsar Karls visa

 

Barbe Blumberg, min älskling, fagraste mö 

i Brabant, 

min ålderdoms åtrådda blomma. 

Din barm jag vill med smycken beströ 

med hängen av guld och demant 

och fästa på jungfrupannan den fromma 

min kejsarkronas röda rubin, 

men din gråt vill jag dricka som kosteligt vin. 

Barbe Blumberg, du bliver den grannaste brud 

i Brabant, 

se kejsaren låter dig sända 

av flöjel och mård en bröllopsskrud 

med guldsydd, pärlsirad kant. 

Så skynda från sångbok, sömnad och slända! 

Till fest dig pryd i klädkammarloft, 

men din sorg är mig kär som blomsterdoft. 

Barbe Blumberg, din fader är död. — Ej man 

i Brabant 

skall dig från mitt hjärta skilja. 

Ren nalkas i natten mitt svarta spann. 

Dovt dunkar på dörrn min drabant. 

Ej världen har skydd mot kejsarens vilja. 

Ren facklorna blänka i svalugång, 

din suck blir mig ljuv som fågelsång. 

Barbe Blumberg, förglöm både hem och mor 

i Brabant. 

Se hingstarnas hovar slå gnistor. 

Glöm svennen, som innan till kriget han for 

dig gav för sin sista slant 

din ring. Du finner i kejsarens kistor 

mång bättre klenod till bröllopsståt — 

Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.

O Levertin: