Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva

Fordom, Lesbia, blott för Catullus ville du leva,
hellre få vila i min famn än hos Jupiter själv.
Kär jag hade dig då ej blott med en älskares lystna
åtrå, nej, som en far älskar sin son och sin måg.
Numer känner jag dig. Och om även min lidelse flammar
vildare, äger du nu ringare värde för mig.
"Varför?" frågar du. Jo, när så en kvinna oss kränker,
ökas begärelsens brand, kärleken släcks därutav.

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska
och ej akta en enda vitten värdigt
allt vad knarriga gubbar därom glunka.
Solar kunna gå ned och komma åter:
vi, när dagen är slut en gång, den korta,
måste sova en enda natt för evigt.
Giv mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra.
Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda
så dem samman, att summan ej kan nämnas,
och att ingen oss avundsjuk kan skada,
sen om kyssarnas mängd han kunskap vunnit.