En vardagskväll

Det är en vanlig vardagskväll,

med mänskosorl och hundars skäll,

med svarta skarors täta tramp

på hemväg efter dagens kamp.

Hör spårvägstrådens melodi!

Se ljusreklamens röda skri!

Och under isvitt båglampsblink

går lasten i sitt färska smink.

Det är en vanlig vardagskväll

och livets ton är vardagsgäll.

Varför är jag så ångestfull?

Det är för människornas skull.

Hur slappt de födas, lojt de dö

och stå vid usla brunnar kö,

fast vintergatans vita släp

högt tindrar över jordens skräp.

Tung är, o mänsklighet, din färd

i smutsens och i sorlets värld.

Fast över taket till ditt hus

står milliarder solars ljus,

kan du ej hålla själen ren

i deras sekeldjupa sken.

Hör, rymden sjunger segersäll!

På jorden är det vardagskväll.

E Lindorm:

Generationerna

Allting skall dränkas i glömskans rök

och aldrig komma tillbaka.

I glömska skall sänkas hur farfar strök

min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man

blott minnas den stickiga stubben?

Det är för löjligt, men jag kan

ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full

som jag och hoppats och stretat.

I världen han skickat av barn en kull.

Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,

den är förintad, försvunnen.

Kvar bara finnes den andedräkt,

som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,

när en gång jag trött mig tumlat.

En löjlig och tummad fotografi,

som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt

med allt vad jag njutit och lidit.

En sonson kanhända skall minnas matt

hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

En modern Judas

Du gamle hederlige Judas,

som lät dig silversiklar bjudas

för att din mästare förråda,

du kunde ej hans spiksår skåda!

I skammen, grämelsen och skräcken

du gick och hängde dig på fläcken.

Jag riktigt ser hur du i gungan

som åt dig själv uträckte tungan.

Det var i tider, hedniskt skumma.

Numer vi äro ej så dumma.

Jag såg en Judas häromdagen

och blev av denna skillnad slagen.

Han gick i päls med bisamkrage

och yvdes av sin stora mage,

såg ohängd ut och fet och präktig

och skulle snart bli stadsfullmäktig.

E Lindorm:

En tolvåring

Jag stryker upp ditt förvildade hår,

som nästan dig hindrar att läsa.

Jag ger dig ett smeksamt nyp i ett lår

eller drar i din fräkniga näsa.

Ingen om dig skulle bry sig ett dugg,

ifall inte jag finge leva.

Då skulle aldrig mer i din lugg

några fingrar kelande treva.

Bland skolkamrater du springer dig röd,

du har din bänk och din nyckel.

Men om du en morgon låge död,

ej dämpades rastens gyckel.

Och den som just då ginge skolan förbi,

där som vanligt det fotboll spelas

och springes i kapp under jubelskri,

han kunde ej se att du felas.

En gänglig gosse, fräknig och ful,

med sjömanskrage på blusen.

Det är ju inte märkvärdigt ett smul,

av dem finns så många tusen.

Men därför måste envar av dem

ha någon som på sig tänker

och känna kring pannan det lampsken av hem,

som ömt som en gloria blänker.

Mig var det förmenat, och därför nu

jag hårt som i kramp dig kramar.

Du ska få dess mera värme, du

så aldrig dig kölden förlamar.

Jag ville ge dig allt varmt och gott,

som själv jag borde fått smaka.

Det är som ett under. Fast intet man fått,

så kan man ge allting tillbaka.

E Lindorm:

Gammelfar

Gammelfar i sakta mak

går och räfsar hö.

Man kan se på hans hals där bak

att han snart ska dö.

Han går begraven inom sig själv.

Han går i en tystnad stor.

Han hör ej dånet av skog och älv

eller skällklangen från sina kor.

Han kan ej se sin egen son,

som går en bit därifrån.

Snart döden ska bleka hans bruna skinn

så att det blir vitt som hans hår.

Men jorden ska skötas och höet ska in

i år som i andra år.

E Lindorm:

Ack! vad jag hatar den man

Ack! vad jag hatar den man, som i kärlekens himmelska nöjen

söker, en fåfäng narr, annat än kärleken själv,

som med den skönaste nymf ej är nöjd, om han icke får säga:

Denna - vad tycker ni väl? - denna, o Bröder, är min!

Skänker mig himlen en ung, förförisk blomstrande Flicka,

vore dess hjärta ock värdigt att älskas av mig,

litet mig angick då om dess mor sålt blommor på gatan

eller av fjädrar beprydd åkt i en skimrande vagn.

Fast dess händer ej lärt att röra klaveret och cittran,

fast hon en bokstav ej läst av Voltaire och Rousseau,

fast bekikad och kikande själv från Amfiteaterns

bänkar ej Kotzebues rörande dramer hon ser,

skulle jag stolt ändå till mitt hjärta den älskande trycka,

skulle jag ömt ändå kyssa dess rosiga mun.

Ära jag önskade mig av de värv som ära förtjäna,

men lycksaligad blott vill jag av kärleken bli.


E J Stagnelius:

Narcissus

Narcissus gick att släcka törstens brånad

i källans tysta spegelklara våg,

sin egen skuggbild han i vattnet såg

och intogs genast av en mystisk trånad.

Från glädjen skild i livets blomstermånad,

med våta kinder och förvirrad håg

vid källans spegel suckande han låg

och snart till ända löpte Parkens spånad.

Ej ärans lager blomstrat i hans hår,

han gladdes aldrig i en krets av vänner

och ingen flicka kysste bort hans tår.

Ve den vars själ sin egen gudom känner

och idealets verklighet begär!

För honom jorden inga rosor bär.


E J Stagnelius:

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Smeden

Vak upp till möda, min raska arm!

Vak upp med makt,

min trogna, dundrande slägga!

Den dagen skola vi hålla varm

i hurtig takt,

tills sent i kväll vi oss lägga.

Mig blåser ej lyckans vind på sned,

jag har ej lust

för den att springa och flåsa.

Här står jag, min egen lyckas smed,

och med min pust

jag själv långt bättre kan blåsa.

Väl har jag i elden järn så mång,

dock däribland

ej något enda jag bränner.

Jag vänder dem alla med stadig tång

och säker hand

och vad de tåla jag känner.

De människonackar att böja rätt

ej vill förslå

vad medel de stora bruka;

men mina klampar jag sköter lätt:

jag dunkar på,

till dess att de bliva mjuka.

Sen gör jag utav dem vad jag vill,

vad bonden bäst

behöver, och det blir duga.

Åt honom hamrar jag lia och bill

och skor hans häst

och låser hans kista och stuga.

Ibland, när jag torkat i mitt kall,

ett gott glas öl

kan jag behöva och tåla;

men aldrig någon mig träffa skall

i gräl och söl

bland dem, som på krogen skråla.

Med första gnistan, som far mot skyn

utur min härd,

uppsänder jag morgonbönen

och prisar om kvällen Guds försyn,

som dyrkansvärd

mig skänker vilan och lönen.

Men lördagskvällen en sotig kropp

förnöjd jag tvår,

ty då är sabbaten inne,

och glad, när morgonen träder opp,

till kyrkan går

med rent både linne och sinne.

Så gå mina veckor in och ut.

Min ringa lott

ej människors avund retat,

men om mitt arbet av Gud till slut

beprövas gott,

jag ej förgäves arbetat.

J O Wallin: