efter en vandring därigenom, sommaren år 1837
Gröna och stilla dalar!
Blå och skyhöga berg!
Aldrig går ur mitt sinne
edert vänliga minne,
eder livliga färg.
Kyrkor, som liljor vita,
kronan lyfta mot skyn;
gårdar, som smultron röda,
titta ur åkrars gröda,
blänka från skogars bryn.
Nu det ringer, och skaror
vimla i högtidsskrud;
ilande båtar hölja
Voxnans och Ljusnans bölja,
följa det kära ljud.
Dala-älvar och ängar
skimra i söndagsprakt;
Siljans glänsande spegel
krusa vindar i segel,
klappa åror i takt.
Herrans sabbat är inne,
ljuvlig, fast den är kort,
bjuder gamla och unga,
lär dem ur hjärtat sjunga
alla bekymmer bort.
I det frälsande namnet
böjas hjässor och knän;
här sin rikedom samla
både unga och gamla,
och den följer dem hän.
Kärlek till Gud och nästan
och en Konung så god,
flit och förnöjligt sinne
och, när nöden är inne,
böner och tåligt mod.
Livet, klart eller mulet,
sedan så vänligt ler,
tacksamt bär det sin lycka
och dess sorger ej trycka
själen i stoftet ner.
Sälla herdar, som vakten
här eder Herres hjord,
och med rörelse tolken
för de lyssnande folken
Mästarens sköna ord!
Här enfaldighets visdom
Ordets mening förstod;
fåglar i högkor sjunga,
liljor med ödmjuk tunga
viskar: "Herren är god!"
Göt Han i goda tider
sin välsignelse ner,
herrligt stämden I fröjden
Honom, som bor i höjden
och till det låga ser.
Bjöd Han i hårda tider:
"Tröster, tröster mitt folk!"
ljuvligt talten I trösten,
och han kändes, den rösten,
såsom himmelens tolk.
Själva nöden då lyfte
hjärtat från jorden opp,
och var gång han besökte,
Han ock styrkte och ökte
mod, förtröstan och hopp.
Så av ålder det varit,
så skall härefter ske,
målet dock hinnes, bröder!
antingen oss här stöder
staven lust eller ve.
Vilketdera han heter,
stöde han oss och dem
vilka oss Herren givit,
genom pelegrims-livet
till vårt fädernes-hem!
Där vi stämme vårt möte.
Bröder! i världen här
aldrig råkas vi alla;
men — vi Gud oss befalla,
Han förenar oss där!
