Abela Gullbransson 250 år: "Du försmädar oss med dessa orden" (Luk. 11:45)

Den som kan tagat han taget. (Matt. 19:12)

Själ! vad du ser hemsker ut,

smidig, falsk och haler,

som gör vägen upp till Gud

bred, då han är smaler.

Vem har dig lovat att Bibelen vränga?

Tvi, du må blygas och rodna och skämmas!

En enda skrymtare, den håller jag

värre än hundra av uppenbart slag.

Lördagen sitter du så spak,

läs, som du tror andäktigt.

Söndagen går du på kalas.

Passar det ej präktigt?

Lördag studeras NN:s postilla,

o, en förbannader helvetes villa!

Söndag från två till sent uppå kväll,

hålles till godo i Satans kapell.

När du hunnit hemåt då

suckas Litanien,

och si, samma dag därpå

öppnas komedien.

Då är den bruden, som klär sig till Kristi,

vackert den första, men visst ej den siste.

O, man kan sucka av nit och av harm,

ligger här vägen till Himmelens hamn?

Följ en sådan en juvel,

i sitt hus som maka,

och döm sedan, har han del

i det ordet "vaka"?

Tvärsticken, snikfull hålls nu för det rätta.

Vems överskrift och beläte är detta?

Kanske du tror Hans som löste dig ut?

Nej! på vår jord gick ej sådan en Gud.

Ingen oförrätt hålls fram,

usling! men du lider.

Sju för tu går härligt an,

och du tror du strider.

Du tror dig om till att Goliat möta,

och du kan knappt en motsägelse sköta.

Kommer en fnurra på tråden så, hopp!

då slås båd´ öron och munporten opp.

Om du då en stund, blott en

sitter där och gråter,

fast du många gånger sen

samma brott gör åter,

då tror du Gud skall din´ tårar insamla,

fast du i år som i fjol är densamma.

O, du olyckliga döda mun-tro!

Så vaggar Satan de sina till ro.

Samvetet det svider visst,

och i början bränner.

Men du låter´t svida friskt,

tills du det ej känner.

Då hör du satan i själen predika,

då heter: freden skall hållas vid lika.

Skrymtare! Ja, ja, här kommer en dag,

då ej en prick skall förgås av Guds lag.

Lappa nu emellertid

bäst du vill och gitter,

efter ingen hejdar dig,

han däruppe sitter.

Han som dig väger, han ser var du flyter

och huru skamligt i bakhåll du kryper,

skrymtare! minns du den mannen som teg?

O! på ett hår när du lekt samma lek.

Ho som bröllopskläder fått

uppför sig helt annat.

Synd i stort och synd i smått,

lika han förbannat.

Han världens nöjen för evigt avsäger

och sköter endast den pärla han äger;

han vet slätt ingenting mer vämjande,

än i sin salighet hälft-brukande!

Men nu kallas det för sunt

halva kappor bära,

och ett väsen kallt och ljumt

evangelisk lära.

Utriva ögat och avhugga handen,

det heter nu fariseiska banden.

Nu lever Adam så friskt och galant,

hos gudlösa helt och hos kristna till halvt.

Jesus allt mitt goda är

sjunges halvt till elva,

klockan fyra ungefär

hörs en annan stämma.

Sitter du vacker bland gudlösa hopen,

sjunger mer nöjd för din bål än i boken,

och detta gör du! Du gör det, men minns:

han, den Rättfärdige, vet var du finns.

Skulle sådant levnadssätt

upp till himlen bära,

då, o Gud, fick du ej rätt,

lögn blev då din lära.

Hon som var lusta så nätt intill klipper,

att ej en enda i himlen inslipper,

hon skulle lova en full utav kött

i den, som uppstod, få insomna sött?

Usling, ser du inte än

att din väg är farlig?

In med dig i vingården

om du skall bli salig.

Gud eller Satan, vem vill du dig giva?

Bliv bara helt där du tänker att bliva.

Väljer du sistnämnde, håll då friskt hus!

Men blir Gud valet, så lys med ditt ljus!

Låt då hela världen se,

vem som fått ditt hjärta.

När som ej din Frälsare,

i sin död och smärta,

kan bliva ärad och nästan uppbyggder,

där bör en kristen ej finna sig nöjder.

Lyder han under så dåligt befäl,

sätt då ett O framför Kristen med skäl.

Aldrig fasligare är

än skämt, lek och löjen.

Intet nådens liv mer tär

än tillåtna nöjen.

Där har den hetaste rent utav svalnat,

blivit först liknöjd, sen ljum och sist kallnat,

därpå görs uppsåtlig synd, kära du,

nu är han inne med alla de sju. (Luk. 11:16)

Ja! nu har du spelat klokt.

Ack! om du båd´ vakat

och höll Adam din i tukt,

bedit - stritt - försakat -

o! huru långt hade du icke varit

in i Guds kärlek och nåden erfarit;

men mänskofruktan, den gjorde dig halt,

och för en grynvälling sålde du allt.

Nåd behålla intill slut,

det vill annat säga:

ha sin lust i bara Gud!

noggrant överväga,

allt vad som leder ifrån denna stråten

på färska gärningen lämnat på båten;

detta är vägen, ho här ej står pall

göre sig flat på ett olyckligt fall.

Och du låts´ dig vara nöjd

inom dörren komma,

tror till ödmjukhet dig böjd,

men du bland de fromma

är just en plåga - ett ämne för bönen,

du aktar intet den himmelska lönen.

Du mister hellre däruppe, ja, där,

än du förlorar ett lumpet ting här.

Sår man nu utsädet ditt,

lönen skall ej fela.

Smalt för dig är tvärtom brett;

Gud skall rättvist dela.

Lönen du får strax på stund du är framme,

otrolig vällust ell´ hiskelig varme!

Märk väl att graderna i dessa bon

går efter arbetet - nitet och tron.

Allt vad vi oss företar,

tänker - talar - skämtar,

allt åt evigheten drar,

och där på oss väntar.

Gud lönen hårt intill arbetet binder,

du är ju, skrymtare! faseligt blinder,

ja, ända in i förstockelsen förd,

som ej kan se vad dig väntar för skörd.

Ljuset står ju på sitt rum,

ack, så klart det brinner!

Man det vrider, vänder om,

immerfort man hinner.

Man vill ha Gud bara tålig - barmhärtig,

men att han också är helig, rättfärdig,

det svider; ty springer syndarn och flyr,

liknar en häst som i striden är yr.

Tills han kommit mitt uti

Herrens vredes låga,

och får se sitt hyckleri

platt till intet dåga.

Gud oss bevare för skrymtarefärden,

den får ett gruveligt avsked från världen.

Skrymtare, som med din dygd blivit nöjd,

inför Guds tron blir du blottad och röjd.

A Gullbransson:

Abela Gullbransson 250 år: I hela långa fjorton dar

Han haver innemurat mig så, att jag icke utkomma kan,

och satt mig uti hårda fjättrar. (Jeremia 3:7)

I hela långa fjorton dar

Gud tycktes mig ej vara Far.

Min vandrare, bliv litet kvar,

skall du få höra vad det var.

Den stund kan komma du erfar

ett dylikt ont; ty var nu snar,

och skynda dit du lärdom tar.

En månad ungefär framskred,

jag hade sådan ro och fred,

med kött och värld så liten strid,

Gud syntes mig så god, så blid.

Jag Tabors berg stod nära vid,

ej hördes lösen: tig och lid;

men efter kom en fasans tid.

Jag föll uti ett lidande,

som glänta intill helvete,

fördjävlade var tankarne,

våldsamma voro lustarne,

omöjligt platt allt läsande,

och nästan också bedjande;

men suck på suck mitt offrande.

Så ivrigt hjärtat fordom brann,

så sattes det av köld nu an.

Av allt vad andligt nämnas kan,

det mera hat än glädje fann.

Jag ropade: min Frälserman!

Men alldel´s borta var nu Han,

ja, mitt i nöden platt försvann.

Ack! tänkte jag, vad blir nu av?

Skall trones skepp nu gå i kvav?

Skall under lustan jag bli slav

och Adam kvickna i sin grav?

Jag hörde endast krav på krav;

min Gud, på detta grymma hav,

vad litet hopp om liv det gav!

I varje enda hjärtats vrå,

det storma´, braka´, larma´ så;

den enda lust det kunde få,

bestod i bara: nå! nå! nå!

För övrigt, vart jag månde gå,

jag måtte sitta, ligga, stå, 

jag låg som uti eld ändå.

En bitter kalk var det förvisst;

bort att jag den dock skulle mist!

Jag lärde här min egen brist,

såg önskansenligt satans list

och klippans styrka - Jesus Krist,

som härdar ut båd´ först och sist

och gör ett sjukligt hjärta friskt!

Min käre Gud! när rättelig

man endast stilla blir för dig

och intet själv arbetar sig,

blir bördan kvitt, så sannerlig

otroligt skall jag rikta mig,

och liksom se påtagelig,

vad Tron blir stark och kostelig.

Det hjärtat, ack! vad det är sällt,

som kommer från ett dylikt fält,

där satan själv har sig uppställt,

och världen går med dem i fält,

då Tro och Hopp är när´ kullvält,

går hem och har dock väl beställt,

o Gud! ett mästerstycke snällt!

Ett stort bevis vad Tron förmår,

och huru satan ingen slår,

som flyr in uti Jesu sår,

änskönt allt undergång den spår,

och saken synes nog så svår.

Tron segrar och allt genomgår,

märk! blott hon som en man fast står.

Det heter: när det rent av bär

rakt emot kött och satans här,

och ingen gnista ljus är när,

då Lagens fordran hjärtat tär,

att då med all sin själs begär

hos Jesus bli och hålla där,

det är en konst, som äkta är.

Mitt hjärta då av kärlek blöd

för nådens stora överflöd,

som blev ditt hopp, din stav, ditt stöd,

när i anfäktnings heta glöd

dig satan liksom handen bjöd. -

Säg öppet, säg! ho halp din nöd?

Jo! Jesu lidande och död.

A Gullbransson:

Abela Gullbransson 250 år: Vänta icke till lägligare tid

Mitt lilla barn! vill du dig ej begiva

på samma väg jag går och salig bliva?

Jag menar: kom! ack, kom! så följs vi åt.

Du svarar: men där är blott pust och gråt.

Visst är där gråt, det kan jag icke neka,

visst får man ej med köttets lustar smeka,

ja! visst är porten trång och vägen smal,

men kommer du, du ångrar ej ditt val.

Du tror väl mig, jag vill dig ej förvilla,

Gud är mitt vittne, jag vill dig ej illa!

Jag önskar endast få dig med bland oss,

som må så väl inunder Jesu kors.

O visste du vad där är gott att ligga,

hur skönt det smakar att om nåden tigga,

då satte du dig ända ned på stund,

och översåg de tiotusen pund.

Barn! du har skuld, det måste du bekänna,

men var uppriktig, har du tänkt på denna?

Har inte världen med dess lek och kram

så fängslat dig, att provet ej gått an?

Nå, än är tid, Gud vänligt åt dig blinkar,

lyft ögat upp, se, Sonen står och vinkar,

och hela Bibeln, må du ej bli glad,

den bjur ut nåd, ack, på vartenda blad!

Min dyre vän! när vägen är så banad,

så vare du i Jesu namn förmanad,

att rycka upp, och genast falla till,

ty allt är redo, bara, barn, du vill!

Det kommer helt och hållet an på detta,

ty om du ej vill hand till plogen sätta,

då kan ej Gud, mitt lilla barn, tro mig!

med all sin kärlek saliggöra dig.

Min Herre Gud! O ägde jag förmåga,

barn! visa dig Guds hjärtas starka låga!

Ack, hade jag dig bara innerst där,

då skulle du få se vad världen är.

Hon lovar runt, men kära barn! hon ljuger,

hon ingenting till sista slutet duger,

i nöd och död vad hon på hjälp är tom,

då heter det: där må du se dig om.

Ett uselt svar! så lönar hon de sina.

Med detta pass de far till helvetspina.

O vilken färd den dyra skatten tog,

som blivit löst med idel Gudablod!

Där ligger själen som var köpt av Sonen,

som skulle stått, ja, ända inför Tronen,

där ligger hon i ett fullt raseri,

för vad hon är och vad hon kunnat bli.

En tanke, som till känsla, höjd och minne

begripes blott av plågans barn därinne,

det är i helvetet en brännhet bit:

Gud skapade mig ej att komma hit!

Fly skyndsamt! fly! spring allt vad springas hinner

från Sodoms folk; sök nåden tills du finner.

Lyd kallelsen, ty det försäkrar jag,

du har den på ditt hjärta varje dag.

Vad är det väl, som när du är allena,

så fängslar dig, att knappt du vill bli ena,

vad menar du det är inom ditt bröst,

som gör så ont mitt under glädjens röst?

Ack, lilla barn! vad är det som förskräcker

och ofta dig ju mitt på natten väcker?

Ack, jo! den klappande är herden din,

för allt vad heligt är släpp mannen in!

Slå icke bort i sus, i dus och buller

den känslan, som ibland så starkt dig håller!

Ty springer du, mitt lilla barn, från den,

då går du rätt ifrån din bäste vän.

Det är ju många Herrans år han letat,

och du har jämt emot hans kärlek stretat,

vad tycker du, gör det dig icke harm,

att du gått kall och han så hjärtans varm?

Ack barn! ack barn! låt Jesu kärlek råda,

fly i hans famn, förlikens nu I båda.

Låt honom få det han med sveda vann,

I länge nog gått främmand´ för varann.

Men ett jag spår, för det tag dig till vara:

om satan nu du tänker krig förklara,

så är hans sak, han detta helvetstroll,

att igentäppa nåd på alla håll.

Tro honom ej, ty om du levt i flärden,

och syndat mest av alla här i världen,

att dina synder röda är som blod -

Guds Son har dock betalat övernog.

Gå bara fram i Jesu namn förlägen,

han allt gått ut att möta dig på vägen.

O give Gud! ditt får du hade fått!

Han springer, han, men barn, du går så smått!

Så hjärtans smått, med tvivel, rädd och tråkot,

jag gissar, jag, du vill ha med dig något.

Du vill som flera först dig göra grann,

och då, månntro, då vill du komma fram.

Det duger ej, omöjeligt det gagnar,

det flyger för den Helige som agnar.

Kom usel, nakot, ack, kom blott och bar,

bed Gud klä på den inga kläder har.

Gå fram med arv- och verksynds hela massan,

och gör rätt för dig ur försoningskassan!

Ditt Debet, Credit, då ihopa går,

ty kassan är så rik att den förslår.

Dock, väckta själar! råd ni sällan tagen,

ni viljen huvudstupa in i lagen

och lära eder allraförst att gå,

men kan en död sin kista rymma frå?

Så lärer icke heller ni långt springa,

som viljen flyga upp med egna vingar.

Gå hellre genvägen till Jesum Krist!

Ack, gör det lika gott så först som sist.

Och då blir tid att helgelse påyrka,

sen ni fått klädning, ring och skor och styrka.

Sen ni är lossade ur satans garn,

o! flå då runt omkring er, kära barn!

Ty varje stund och dag har ni visiter

av Jebuseer och Amalekiter.

Låt dem ej leva, slå dem rent ihjäl,

ty eljest kan ni lätt bli deras träl.

Det gör visst ont mot kära lustar sträva

och döda det man ville skulle leva.

En strid, som många tusen själar bryr,

men kärleken, den klämmer ej och styr.

Den själ, som gömmer sig i Jesu sida,

som ligger där, när hon bjuds ut att strida,

låt fienden färmt rikta sina mått -

på hennes sköld lär icke bita skott.

O nej! hon står som hjälte mitt i nöden,

ty trones sköld är starkare än döden.

Den Jesus Kristus håller hårt uti,

den måste frälst och evigt salig bli.

Far väl då, barn! Jag önskar dig nu lycka.

Må Satan, kött och värld dig aldrig rycka

ifrån en väg, där vinet göms till slut.

Nå, sagt och gjort, vi följs då åt till Gud.

A Gullbransson:

Abela Gullbransson 250 år: Ömsint varning till alla väckta själar

i anledning av Es. 55:2 

("Vi läggen I ut penningar där intet bröd är, 

och edert arbete därav I icke mätte varden?")

Om väckta själar ömmar

mitt hjärta allramest,

jag känner ert bekymmer,

att lagen är er gäst.

Som dessa lidande

rätt mycket vilse fara,

jag detta vill förklara

för er, I gråtande.

Jag vill med nåden visa,

Gud hjälpe er förstå,

när Herren börjar risa,

hur galen väg I gå.

Nu syndarn blivit väckt,

nu går han jämt och grundar,

blott lagens ord åstundar

och blir alltmer förskräckt.

Nu fast han är så slagen,

att döden hart är när,

så går han dock till lagen,

av Moses lugn begär.

Och Moses svarar: tig!, 

Jag vill dig gärna hylla,

men först skall du uppfylla

allt vad jag bjuder dig.

Nu börjar själen vandra

en väg, hjälp Gud! så tung.

Hon lever ej som andra

men har ändå ej lugn.

Ack! stackars denna själ,

som Moses vill förnöja,

under hans ok sig böja:

den pinar han ihjäl.

Än stundom varm, än kaller,

hon strävar med all makt,

än står hon upp, än faller,

ty hon har ingen kraft.

Hon vill väl vara from,

gör mången ädel gärning,

att vinna själens bärgning,

men ändå lika tom.

Fridlös får hon blott höra:

uppfyll än det, än det!

Kan sådant ej förstöra

en själ? säg du som vet!

Nu vet hon intet råd.

Samvetet är så sargat,

av blodskulder så färgat.

Än flyr hon ej till nåd.

Än vill hon längre ligga

i elden, stackars barn!

Man säger hon skall tigga

sig lös ur satans garn;

men sådant tror hon ej,

hon till förnuftet skrider,

det har i alla tider

i Jesu sak sagt nej.

Nå, äntligt blir hon trötter,

oduglig till allt gott,

på alla sidor stötter,

och ökar brott på brott.

Hon får rätt på ett språk,

som lovar henne nåde,

nu gör hon i sin våde

alltsammans sig till bråk.

När Ordet ropar: kommer,

hon borde följa med.

Men än är hon för ljummer,

än fattas det, än det,

än sörjer hon ej nog,

och tusende bekymmer,

som Jesum undangömmer,

gör att det bär på tok.

Än känner hon för mycke´

begärelsernas storm.

O! ett förbannat tycke

att denna satans form

vill först bli så och så,

sen fram till Tronen komma,

där tusen, tusen fromma

som nådebarn blott stå!

Än ber hon ej nog ivrigt,

än bör hon gråta mer,

än tror hon ej nog livligt,

och vem är, som ej ser,

att hon med all sin flit

i många faror svävar,

så kom du då, som bävar,

med allt ditt onda hit!

Hit fram till avrättsplatsen,

där mörda de Guds Son.
Se! hur de spika fast´en,

på korset dig till mån.

Se! var han hänger där,

så hjärtans mild och blodig.

Själ! vad du blir frimodig,

om blott du stannar här

och noga ser på Mannen,

som hänger där så blek,

och kastar i den famnen

vartenda syndastreck

som du gjort mot Guds bud.

Kom! Jesus är ej farlig.

Kom! och du skall bli salig,

så sant som Gud är Gud.

Du svarar: jag bedrivit

med uppsåt, mod och vett

brott, som än aldrig blivit

av någon mänska sett.

Jag svarar: låt så ske,

du är den allrastörste,

bland syndare den förste,

så vet - vår Frälsare.

Han led vår avgrunds låga,

ja, Gud ske lov så visst,

vår hjälte lät sig plåga

för all vår skuld och brist.

Ack! Jesus ej blott led

för de omvändas själar,

nej! grova syndaträlar

får också räknas med.

Halleluja! till korset

få vi gå var minut.
Det heta kärleksblosset,

det kastar ingen ut,

som fattig, ond sig ser;

och ser det med stor smärta,

så röres strax hans hjärta,

och hjälpen faller ner.

Men ett jag dig förkunnar,

min ångerfulle vän!

Som satan dig missunnar

din gång till Frälsaren,

så käre! stå emot,

bed fastän svag, var vaken,

att ej den gamle draken

dig får från korsets fot!

Ditt arga hjärta akta

dig mycket noga för,

att det ej smått och sakta

dig alltför modfälld gör,

när detta ropar: ve!

och säger: du är vorden

ett avskrap här på jorden -

ack, då på Jesus se!

Den som vill salig bliva,

han får minsann se opp,

synd, värld och satan kiva,

och stark är denna tropp.

Men det har ingen nöd,

blott med allt vad dig tränger

du intill Jesus hänger,

skall grenen ej bli död.

Ack, kunde jag beskriva

min Jesu hjärtelag

mot dem som vilja bliva

saliga; men för svag,

ja! alltför svag är jag.

Gud, låt dem få erfara

vad jag ej kan förklara,

skriv sen upp denna dag!

O! sägen, hjärtans vänner,

jag frågar: Lyden I?

När nöden störst I känner,

gån Jesum ej förbi.

Nej, gån dit då som helst,

till denna hälsobrunnen,

ja: gån så gott I kunnen,

allt kött skall där bli frälst.

Jag Jesus skall berömma,

hans kärlek underlig,

och aldrig, aldrig glömma

hur han behandlat mig.

O! med vad tålamod

han mina fel fördrager,

dem avber hos sin Fader,

min Gud! vad du är god!

A Gullbransson:

Abela Maria Gullbransson 250 år: Gravskrift över Hovpredikanten Bergsten

Så ligger Bergsten stel och kall.

Min Herre Gud, det var ett fall,

men varför tog du denne?

Du svarar: Jag höll honom kär.

Men ack! han var så nyttig här

i syndares umgänge.

Tyst! Herren gav och Herren tog.

Mitt hjärta det bör vara nog.

Den allvise gjort skadan.

Dock Bergsten! Andans man var du,

ho undrar på att Sion nu

står darrande vid agan.

Glöm aldrig att jag ser dig än,

jag ser dig på predikstolen,

jag hörer där din tunga,

hur du var smord till Herrans präst,

och jag beundrar allramest

din klokhet med de unga.

Tack store Herde! tack för mig.

Jag blev en lärjunge hos dig,

fast länge, länge fjärran.

Du kände värdet på en själ,

du skötte mig så ömt, så väl.
Det säger jag för Herran.

Så vila, store Sädesman!

Nu var du trött, du snällt försvann

från världens stoj och joller,

i överherdens famn fick ro.

Jag ser ditt nit, ditt hopp, din tro

tar kronan och behåller.

O värld! varföre älska dig?

Din lycka är så vanskelig.

En herde dör för fåren.

En maka gråter sitt försvar,

och barnen: vi ha ingen far!

Vem läker dessa såren?

Jag frågar, månn en gudlös vän?

Jag frågar, månne penningen,

månn vällusten och prakten?

Nej! alla ofruktsamma trä

i nöden stå de just som fä

och ha förlorat kraften.

Men Israels Försvarare!

Du är en man i lidande,

de andra intet duger.

Ställ tvänne slagna vid varann,

en Bibelns vän och en tyrann,

och pröva om jag ljuger.

De stå väl båda blödande,

men se den förste leende,

av hoppet genomträngder,

med styrka möter farans stund.

Den andre på sin usla grund

står som han vore hängder.

Så hyllen Sonen och Hans Ord,

sen träffe oss på denna jord

än en, än annan smärta.

Låt kulor dansa, trummors sus,

låt döden härja i mitt hus,

blott Gud bebor mitt hjärta.

Snart flyger denna korta tid,

och sedan en beständig frid

där hålla kärleksbanden.

Så sov nu, Bergsten! i din grav,

knappt skall du veta ordet av

så räcker jag dig handen.

Får se om du känns mig igen

när jag går in i himmelen

och springer dig till möte.

Halleluja! en glädjedag!

Jag hoppar högt av glädje, jag!

Kom snart, o Jesu söte!

Blir något möte kärare

än en gudfruktig lärare

omfamnad utav fåren,

som minns sin samtal med varann,

och huru han av kärlek brann

att följa dem på spåren.

Vår döde vän var aldrig flat,

han skötte Varbergs pastorat

med ordning utan like.

Den minsta koja han tillsåg,

blott att en själ därinne låg.

Njut lönen i Guds rike.

A Gullbransson:

På Abela Maria Gullbranssons 250-årsdag: Grundlösa kärlek som ingen kan mäta

Grundlösa kärlek som ingen kan mäta,

hungrande syndare, Jesus är nog! 

Känn ditt behov och gå fram för att äta, 

äta och dricka hans kropp och hans blod. 

Jubla av fröjd och gå fram i hans kraft, 

som dig så kär in i döden har haft! 

Tag icke del av en måltid så härlig, 

hungrande själ, på ett tvivlande sätt.

Låt honom glädja dig här med sin kärlek, 

trygg må du äta och dricka dig mätt.

Brudgummen lämnar sig helt åt sin brud.

Saligt att så kunna umgås med Gud!

A Gullbransson: