Framåt!

Vad den ene vill, vad den andre är,
vad den tredje tänker och tror -
likgiltigt, blott deras samlade här
i siffror är möjligast stor!

Vad den ene är, vad den andre vill,
den ensamma tanken och tron -
nonsens! De tarva blott samma drill
av samma kommandoton!

Om så eller så, om här eller där -
blott samlad organisation
mot uppstudsigt Vill, mot förmätet Är,
mot den frivuxna tanken och tron!

Ej mer barbarisk knektadrill,
men politisk organisation -
mot enstörings Är och enstörings Vill
och all annan upprorston!

Om kroppen är lång, om kroppen är kort,
tilltagen i stort eller smått:
anden skall vara av samma sort
och av lika undermått!

Ty hövdingens ande allena är stor -
med vissheten av axiom! -
om ock därinne i skumrasket bor
blott en ondskefullt grinande gnom.

O Hansson:

Jag har räknat tiden i kvarter

Jag har räknat tiden i kvarter

och ändå vet jag inte vad svart är.

På färger har jag stirrat mig blind.
Det enda som är grönt är min kind.

Men sedan är allt rött, gult och gredelin
och det som lyser starkt är så fint...

Bakom mina slutna ögonlock
dansar rasande en bock.

Han har horn. Han har svans.
Och han dansar en vidrig dans.

Skall han bräka? Han skäller!
Och hans vita fradga dräller...

Han lyfter starka, hårda klövar
och blåa ängens små blommor han berövar

deras ljuvaste honung och sötaste doft
och mal deras kalkar till stoft.

Men när jag öppnar ögonen
är jag gudilov här igen.

Violinen sjunger sakta.
Jag vill sätta mig att vakta

mina sköna sommarblommors flock
för den rasande bock...

A von Krusenstjerna:

Politisk marknadsdag

Buller och bång
kring flaggor på stång.

Sången så lång
som meningen trång.

Låtar ur lungor -
krumsprång med tungor.

Stora åthävor
av stinna krävor.

Slick-karameller
och åkkaruseller.

Svindelgungor
till applåder av klungor.

Pajasminer
till dans på linor.

Bravo från baken
för partisaken.

Längs hela raden
maskeraden.

Djupast inne
trälasinne.

O Hansson:

Flyttningen

Biskop i Växjö alltså, i den stad där min fader studerat, 
stammar från Tegnaby hän, heter Tegnér därutav.
Saxos klassiska stad skall jag övergiva, där länge
tre gånger nio år lycklig jag levat och nöjd.
Där har min ungdom gått och det bästa av mandomsåren,
där har jag diktat och drömt, där har jag levat och lärt.
Grekernas heliga sång har jag tytt för unga Hellener,
Volas profetiska ord har jag begrundat för mig.
Här har min själ sitt fädernesland. Fastvuxen är här hon,
Lundagård, vid ditt valv, buret av pelarestam.
0 hur ofta jag satt din grönskande krona utöver
lockiga hår, och hur skön syntes då blånande natt.
Ynglingen svärmade där, och mannen har diktat därunder.
Frithiof blev diktad däri, Gerda begynt om ej mer.
Här är jag bildad till vad jag blivit. Fädernesland var 
du för mitt hjärta. Farväl, herrliga skuggor, farväl! 

Välven ofta Er grönskande krans kring klarare huven, 
ljusare, bättre än mitt, gömmen i barken mitt namn.
Namn som Norbergs likväl och Fremlings och Lundblads förglömmas
icke så länge ett strå grönskar på Lundagård än,
icke så länge ett bröst därinom klappar för Hellas
eller för Tullii språk eller Virgilii sång.
Eller också för Morgonens land, som rodnar i Öster 
fjärran med glödande moln, himmelens rosor i skyn.
Lidbecks namn, fast ej så berömt som deras, må även 
höras bland deras som väl ment mig, och bildat och lärt.
Länge det lever i minnet för mig, om icke för andra.
Helena lever också, Sina förbleknar ej der.

— Biskop i Växjö alltså, ej Biskop på hedna Parnassus!
Passar väl Skalden därtill? frågar jag tvekande själv.
Är jag som knappast en Präst, och skall bliva anförarn för Präster,
knappast en Herde, och skall bliva en Herde för hjord, 
hundrafaldig, hur passar sig det för hedna poeten?
Hedning är jag och blir, Febus var odöpt, han själv.
Är jag icke hans son, Bastard åtminstone är jag.
Andra Gudar jag lärt än den Treenige Gud.

Varföre tveka ändå? Tacknämlig för Gudi i all land
(läses i Bibeln likväl) är och förbliver en var,
endast det rätta han vill och vågar. Det Sköna väl också,
höra de två ej ihop, kunna de söndras engång?
Var min fader ej präst, och en utmärkt? Dundrade han ej, 
åskan från Sinai lik, när hans Församling var när?
Ty när han drog träbyxorna på (så han nämnde predikstoln)
väldigt predikade han, skogarnes höge Wallin.
Blixtar strödde han kring, de bröto ur djupet av hjärtat, 
som om Esaias du hört, hete Esaias som jag.
Blommor strödde han ock som liljor i Saron, och döpte
fjärran i Jordans flod, taggar dock suto därpå.
Ty han älskade skämt, lik Martin Lutherus, och glädje,
kvinnor och sång till sitt vin. Brås icke sonen på far?
Rörd jag lyddes ändå på hans ord, helst när han förtalte
sagan om oskuld och fall, sagan om Eden och frukt, 
skapelsens djupa myster, Försoningens hemlighet, eller
vad som är nyckeln därtill, kärlek och nåd hos Guds son.
Var ej mänskones son tillika Guds son, och varföre 
finner orimligt du det som dock för hjärtat är klart?
Skapande kraft, och helgande kraft och försonande kärlek,
anade Plato ej dem, Skalden i prosa, alltren? 
Le i ditt innersta opp. — Är Tänkandets väsen ej trefalt?
Andas de helige Tre icke i allt som är till?
Kärlekens hemlighet är den ej diktens hemlighet ävven,
outgrundlig som den, är Religionen ej sång?
Är en poet ej profet, ej profet i tanka och handling,
i uppoffring och mod, mod till att leva och dö
för vad han anser för rätt och bör våga, för skönt han vill bilda,
stamma ej bägge två utur det djupaste bröst?
Prisas bägge ej högt, men försmädas, förföljas och blöda,
ej på ett kors utav träd, men på en jord som de lyst?
Fader, förlåt dem du, ty de veta ej vad de göra,
ha de förnummit ditt ord, icke förstodo de det.
Dålig är Grekiskan där. Likmycket, meningen är dock
högpoétisk och djup. Känner ditt hjärta ej det?

Alltså, mitt Skåne, farväl! Farväl I vänner som följen
Sångarn till vägs, o farväl! Unga I ären ännu.
Årligt jag lärde Er förr vad jag själv av Hellenerna lärde,
vården den gnistan alltjämt, tagen den med Er i grav.

Lunda, farväl! Ack, hos dig har jag levat närmre Europa,
närmre till solen, farväl! aldrig förgäter jag dig.
Aldrig din Helgonahöjd, sångkullen där heliga minnen,
Absalon, Saxo och Finn, Gerda och Waldemar Kung
ännu sova i lugn som tonerna sova i harpan,
innan de väckas till liv, en gång jag väcker dem väl.

— Spändes så hästarnas kraft för den tungt hänrullande vagnen,
lastad med böcker och barn, kvinnor och bohag och kärl.
Vändes så ryggen åt Lundagård, och färdades norrut,
sol gick neder förrän härberget nåddes av oss.
Över bördiga fält, nygrönskande dalar och bäckar,
lösta ur isband nyss, vaggade resan sin gång.
Kommo till Getternas bäck, Aegopotamos, gränsen mot Småland,
sågo Linnés Stenbrohult, sågo hans minne — i träd.

Äntligen låg där för mig S. Sigfrids stad, varest Wallquist 
verkat i skönare dar. Nu är där ingen som styr.
Mötte med vänskap mig där Högvördige Domkapitlet, 
lämnade böcker och brev jämte Kapitlets signet.
Trenne huvuden synas däri. Säg huru, Herr Domprost, 
ett är oss nog. Jag vill ej dela med någon en dag.
Domprost, gammal och grå, ej syntes mig tycka om frågan,
sade betydelsen dock, tolkade sagan fullväl,
talte om Unaman, Vi- och Sunaman, talte om alla
fordna Martyrer som följt Sigfrid till bergen i Nord.
En gång hade han rest ur Värend sin kos, för att döpa
Olof Skötkonung (som kung bars han i skötet ännu).
Se, då reste sig Hedningar opp och slogo de Kristne, 
arma Martyrer, till döds. Unaman var ibland dem, 
jämte Bröderna två, men de spökade ständigt på vägen.
Blödande huvuden tre stodo på böljan alltjämt,
stodo och nickade där, en skräck för åskådarna,
och i Kapitlets sigill stå de och nicka ännu.

— Utanför staden där ligger bland berg den grönskande Tufvan,
nere vid skvalpande sjö, mitt i en dunge av björk.
Allting är vänligt, fast armt och smått i mitt trevliga Småland.
Därav har landet sitt namn. Vad som är smått, kan bli stort.
Wallquists salar ej öppnades än, de vida i trädslott,
mäktiga minnen ännu, väldiga gå där igen.
Alltså vi drogo förbi, och bodde för hyra på Tufvan,
fridens och trevnadens hem, lyckliga voro vi där.
Ligger där gent över sjön och blånar i ljusnande vårnatt
tornet på Helgonens valv, kransat av stjärnornas ring. 
Klockorna dåna därfrån som anderöster från himlen.
Trasten från Värmland var med. O hur han slog ur sin fur!
Ungdomen kom på besök ditut, och den yngsta av alla, 
Sångmön, saknades ej. Aldrig föråldras den mön.

Detta är kvädet, det första hon lärt mig i skuggan av björken.
Ofta hon komme ännu, gläde sin längtande vän.

E Tegnér:

Mig, som i dagens heta id

Mig, som i dagens heta id
vid varje klockslag var för sen,
bered nu vila, skymning utan tid,
och natt, vars visartavla är så ren,
så utan timtal, som din rymd är vid.

Till skuggan av en verklighet

Du är en av mina drömmar -

väl om ingen väcker mig! -
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma...
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

K Boye:

Mannen utan nåd

Öknen har vida riken av sand
och sällsamma källor,
döda städer och levande löv,
och ljus för en anakoret.
Där har han rest sitt läger,
sitt lätta torftiga tält -
trappist i vetenskapen,
en andens asket.

Sin ärekära sårbarhet
som hinder han spränger i striden,
hänsynslös, när det gäller, och kall
för vissling, skratt och applåd.
Omänsklig tycks han.
Som nordan isar hans patos.
Han kämpar tankens skrämmande kamp,
mannen utan nåd.


K Boye:

Lunda farväl

Lunda farväl! Ack, hos dig har jag levat närmre Europa!
närmre till solen, farväl! aldrig förgäter jag dig.