Vak upp och se, hur präktigt morgonskynsin gullport öppnar bortom skogens bryn.
Och hör, hur lärkan, lyft på snabba vingar,
sin sång begynner, som allt högre klingar.
Så må din själ på helga andaktsljud
i tro och kärlek höja sig till Gud.
Till sommarns pris, vars dagar, festligt sköna,
bereda skörden, som skall året kröna,
allt kring oss stäms. Men hur erkänna vi
den vackra tiden, som är snart förbi?
Med dagligt knot, än över blåst från Norden,
än över solen, som förbränner jorden.
Nyss kved du över brist på regn; och nu
på överflöd från himlen klagar du.
Se lundens åbor gömma sig och tiga,
då de se moln, som båda storm, uppstiga.
Ovädersfåglar möta den med skrik.
Är du väl nöjd att nämnas dessa lik?
Nej, bida tyst, tills du kan prisa åter
den sol, som Gud ånyo skina låter.
Vår Herre själv befaller oss att se
på himlens fåglar, att vi, såsom de,
må glädas under vård ifrån det höga
av samma Faders hand och Faders öga.
Vem är den sångarn med det gula bröst?
Skön är hans klädnad, skönare hans röst.
Sällsporda gäst, du saknar namn på svenska:
Svensk är du dock. Ja, bland de fosterländska
är ingens lynne mera svenskt än ditt,
lätt, muntert, livligt, lekande och fritt.
I trädgård hellre än i skog du trives,
och flyr ej nejder, där ett nöje gives.
Gul näktergal man kunde kalla dig;
men var förtjänst må nämnas efter sig.
Som du är nämnd, vad du ej torde veta,
utav de lärde, må du allmänt heta.
Lev, Hippolais[1], lev i bättre sång
än den du hör dig ägnas denna gång!
Vad alltid ej om virtuoser gäller,
sitt lilla hus han väl i ordning ställer.
Det är av grässtrån byggt så snyggt, så nätt,
med björkens vita silkesduk beklätt.
På bädd av tagel vilar där hans maka;
och gröna kvistar henne tätt bevaka.
Fem rosenröda ägg hon lägger där:
en sådan prydnad, sång och skönhet gömma
de dyra föremål för hennes ömma
nu redan moderliga vård. Vad har
så ljuvt, min fru, er granna boudoir,
där ni er speglar, mellan det ni gläntar
på dörrn och tittar efter den ni väntar,
bekymmerslös om edra barn, vad skrock
dem deras amma lär, vad odygd ock.
Ack! Näktergalen flytt från Mälarns stränder,
där han i bur blev satt av råa händer.
I Skånes lunder sjunger dock ännu
den ena[2] av de lika nämnda tu.
Den andra blott, där myrtens krona susar,
i Söderns natt de älskande förtjusar.
Men nattlig sång förskönar ju också
vår mörka tallskog. Trastens toner gå
så ljuvligt ömma och så livligt bjärta
ej till vårt öra blott, men till vårt hjärta.
I höga Nordens ljusa midnatts stund,
vad härlig röst uppvaknar i en lund
av fjällens björk[3]! Vad sång ur högre koren!
Hur klar sopranen och hur ren tenoren!
Två sköna stämmor ljuda på en gång
med en harmonisk tävlan i hans sång.[4]
Men honom hör i öknen blott hans maka!
Av eget val, att ryktets lov försaka,
har mången upphöjd själ, i skuggan gömd,
försvunnit okänd eller snart förglömd.
Hur vansklig är ock äran! Fordom prisad,
förnekad se’n och nu igen bevisad,
är Svanens sång, som högt i luften hörs;
och hela nejden av dess samljud rörs.
Vad väldig klang! Ej sjunger en allena.
En mängd av röster korvis sig förena
till en högtidlig hälsning, då ur skyn
de sänka ner sin flykt på vikens bryn. [5]
Men vad är här för barnalek? Brushanar,
vad är som er till sådan fejd uppmanar?
Är det väl äran eller kärleken?
Ack bägge två. Som forna riddersmän,
så de om pris av sina damer strida.
Hur högt de hoppa upp från var sin sida!
Och spänd var fjäder i den buske är,
som lik en sköld det tappra bröstet bär.
Visst är det skönt att segra för de sköna,
som hjältens mod med myrt och lager kröna;
Dock mera lyckligt är det fågelpar,
som trogen kärlek tyst förenat har.
Behag och dygder i en ljuv förening!
Att dem ej hylla vore en förstening
i själ och sinne. Könet är likväl
ej skapt till herre mera än till träl.
Hos Biens drottning tro ej, stolta kvinna,
att du kan stöd för toffelväldet finna.
Hon styr ett folk som allas mor; men du
är hälften blott av ett, som blev av tu.
Där vi se bin och höra tuppar gala,
där är ej öken mer. Nu ock en svala
oss visar vägen till en trevlig bygd,
som vinkar där i höga lindars skygd.
Knappt flämtar än det första matta ljuset,
då Tuppens röst ger ljud i hela huset.
Är denna tidighet hans enda dygd?
Nej, mången annan har han till din blygd,
du självske man, som för din enda maka
ej tar ett steg, ej vill en lust försaka.
Märk, hur han öm om sina många är.
Ej framför dem han tar ett korn, ett bär.
Till sig han lockar dem, då han med möda
ur mullen krafsat upp en liten föda.
Nu vid hans anskri, då han Höken ser,
de under ladan alla krypa ner.
Men blott på avstånd hinner hon dem följa,
som har de små. Dem skydda eller dölja
med sina vingar kan hon icke nu.
Men, modersömhet! vad förmår ej du.
Med spända fjädrar och med blick, som lågar,
hon skriande mot fienden sig vågar.
Han griper en och flyr. Men ur sin strid
hon med den ära går, att hon därvid
bevist, vad du med rodnad må besinna,
du svaga, blinda mor, som, för att vinna
en fåfäng glans åt den, du har så kär,
själv för din dotter dit, där faran är.
Se där en grant befjädrad Papegoja
i höga fönstret. Märk den gyllne boja
hon bär om foten. Det förnäma liv
är blott ett slaviskt tidsfördriv.
Påfågel och Kalkontupp! vilkendera
av dem beter sin dumma högfärd mera?
Den ena med den stjärt, han breder ut,
den andra med sitt glafs, sin röda trut?
Och vilkendera, Ankan eller Skatan,
är hon mer lik, som snattrar där på gatan?
Men Gås och Kråka hålla sin person
mer värd och ta sig högre min och ton.
«Tyst, skvallergummor, med ert sliddersladder»,
utropar Staren, som lärt mänskopladder
i buren härma, utan att bli flat
för det han själv bär fram blott tanklöst prat.
Och du, som med din skrud av blå och gröna
med flera färger räknas bland de sköna;
ditt: kråk! kråk! kråk! gör dig misshaglig dock,
Blåkråka! — kråka må du heta ock.
Ej nog att vara vacker, det är mera
att vara täck. Men säg mig, vilketdera
är hon med sidensvans, som rör sig där
i rönnens krona bland de röda bär?
Men även fågelns värde det förhöjer,
att hon är kvick och har förstånd. Det röjer
hon, som sitt bo i törnebusken gör.
Hon sjunger efter all den sång, hon hör,
och har den hushållsdygd att förråd spara
för dag, som kommer. Ja, hon ses förvara
på taggar trädda larver och vad mer,
varmed hon, snäll i jakt, sitt hus förser.
Törnskata heter hon. Törn! må så vara;
men varför skata? Det må den förklara,
som vet, varför hon nämnes hon ej han,
som duvan, lärkan, ja som människan.
Men icke nöjd med det förstånd, som ställer
allt på sitt rum och skattar vad det gäller
inom sin krets, hur mången verka vill
vad han ej kan, vad honom ej hör till!
Göktytan tycks av denna oart lida,
då hon sitt huvud ävlas att omvrida.
Vad ser hon då? Ack! blott sin egen svans.
Månn något mer av sådan vishet vanns?
Vad se vi där så skönt i luften stimma?
Mot blåa skyn de vita fjädrar glimma,
då hon än uppåt som en pil är sträckt,
än tumlar om som lövet för en fläkt.
Ack! det är Vipan. Sådan mästarinna
i luftig danskonst är ej lätt att finna;
men väl i den, att sjunga eget ros,
är mången, såsom hon, en virtuos.
Hon ropar vit! vit! vit! för att förklara
att hon är vit, ehur till hälften bara.
Men danskonst, spåkonst och vad mer må bära
av konst det stolta namnet, i all ära!
Främst dock den jämna dygd värderas bör,
som vardagslifvets stilla glädje gör.
Ja, du är främst välkommen trevna Svala.
Må vi som du åt sommaren betala
med tacksam fröjd och trogen arbetsflit
vår skuld för årets frukt, som han bär hit.
Och du, som trippar, snabba Sädesärla,
då regnet stundar arla eller särla,
i plöjda fåran: du är oss ett bud
om den välsignelse, som ges av Gud.
Och skördemannen, tacksam för den gröda,
varmed han ser belönt sin trogna möda,
med nöje unnar några fallna korn
åt Kajorna, som bo i kyrkans torn.
Men föga värd är Labben, att man kastar
ur båten fisk i luften, som han hastar
att sig tillägna. Det är blott av rån
han lever. Se, då Tärnan väl ifrån
sin dykning hunnit opp med fångst i munnen,
är Labben på hans hals; och övervunnen
ser han i rövarns gap sitt släppta rov.
Väl den, som vinner, är han än en bov!
Men märk, att de, som våld i stort utöva,
som hela landskap, hela riken röva,
så icke nämnas, icke anses så.
Storherrar rör ej lagen för de små.
Storkraken är bland dem, i dåd så mäktig
som ståtlig i gestalt, i klädnad präktig.
Försänkt i vattnet jagar han med slag
av sina vingar fisk av alla slag.
De trängas i en vik tillsammans många.
Det blir för honom lätt sitt rov att fånga.
Men de, som sig förent i jaktens stund,
sen rycka bytet ur varandras mund.
Hur mänskolika! - Men att med dem dela
infinner strandbon sig och tar det hela.
I arma fiskar! vart är det I flyn!
Den falska fristad under vattnets bryn,
som han berett er, i hans våld er bringar.
Men fågeln, som förföljs av jägarn, svingar
sig ner i sjön; och, att betryggas där,
han dit på ryggen sina ungar bär.
Längst bort till nakna skär, där allt är öde,
där våren själv och sommarn synas döde,
flyr Lunnefågeln inom Polens krets.
Men även där är jägaren tillreds.
Ja, blott en flicka går på morgonstunden
till branten åtföljd av den sluga hunden,
som kryper i ett hål och drar till slut,
ehur han knips i nosen, fågeln ut.
Ej ensam kommer han. Av skräck betagen,
då han av rövarns våld sig känner dragen,
tar han sin granne fatt och denne sin.
Så fångas alla, som där stängt sig in.
Den djärva flickan deras nacke bryter
och om sitt liv av dem en gördel knyter.
Hur de förföljas, susar luften dock
och solen skyms av deras täta flock.
Ack! över allt är strid förutan ända.
Nu till en vila må vi tanken vända
på en så from, så kär, så fryntlig gäst
i mänskors boning, där han trives bäst.
Olycklig den, som vågar Storken röra
och hans på taket byggda näste störa!
Men lever icke även han av rov?
Av ormar främst. Naturen har behov
av rättare, som skick och ordning hålla
och öda ut de kräk, som skada vålla.
[1] Sylvia Hippolais. Se Skand. Fauna av Nilsson, Fåglarne.
[2] Sylvia Philomela; den andra heter Sylvia Luscinia.
[3] Sylvia Svecica.
[4] Se Nilsson, Skand. Fauna.
[5] Cygnus Muasicus. «Höst och vår, då Svanen i synnerhet träffas utanför våra kuster, hör man ej sällan dess härligt klingande, lätt igenkännliga sång. Den består väl egentligen blott av ett tvåtonigt läte; men hört ur ren klar luft, under en av vinterns första kyliga dagar eller under en skön vårdag, är den melodiskt skön, i synnerhet då man, som ofta händer, får höra den av flera på en gång av olika ålder och således av olika finhet. Mig har ofta denna sång, hörd från fjärran ur luften, förekommit som sköna toner ur jägarhornet.» Nilsson, Skand. Fauna.
