Om själen knotar

Om själen knotar, att till dig jag nalkas, 

så svär du raskt blott, att din Will jag är, 

och själen själv ju viljans säte är; 

så du min kärlek hjälper, fast du skalkas. 

Will samla vill uti din själs behåll 

en mängd av viljor, en bland dem min egen. 

Vid stora räkningar - så är ju sägen - 

kan ett ibland bli räknat såsom noll. 

Så låt mig stå oräknad med i talet, 

fast i din bok jag skriven är som ett. 

Håll mig för noll - man förr en gång har sett, 

att även noll ibland ej är så galet: 

Mitt namn blott älska, och om det du vill, 

då mig du älskar, ty mitt namn är Will.

W Shakespeare:

Ifall min flicka svär att hon är sann

Ifall min flicka svär, att hon är sann, 

så tror jag henne, fast jag vet hon ljuger; 

då tror hon mig en oförsökt ung man, 

som ej bland världens falska finter duger. 

I fåvitskt hopp, att hon som ung mig ser, 

fast väl hon vet, jag spelar det förgäves. 

Till hennes falskhet jag förtröstan ger: 

så ömsesidigt sanningen förkväves. 

Dock - vi tillstår ej hon, att falsk hon är, 

och jag, att nu det är förbi med våren? 

Ack, kärlek allra helst förklädnad bär, 

och räknar, när han åldras, icke åren. 

Så lurar en den andra, bäst han kan, 

och jämt med smicker vi bedra varann.

W Shakespeare:

Du är så grym som stolta kvinnor bruka

Du är så grym som stolta kvinnor bruka, 

när de fått skönhets gåva på sin del; 

du vet att för min själ, den kärlekssjuka, 

du är den skönsta, dyraste juvel. 

Dock säger mången, som din min betraktar: 

dess makt att väcka kärlekskval är klen. 

Att säga, det är falskt, jag väl mig aktar, 

fastän jag svär det för mig själv allen'. 

Och för att visa, att ej falskt jag svurit, 

ha tusen suckar, blott jag tänkt på dig, 

en på den andra följt och vittne burit, 

att du, fast svart, är skönast dock för mig. 

Svart är du blott i vad du handlar galet;

därav, jag tänker, kommer väl förtalet.

W Shakespeare:

Livskraftens ödande i skamlig yrsel

Livskraftens ödande i skamlig yrsel 

är lusta, bragt till dåd; på förhand re'n 

är hon menedig, mordisk, utan styrsel 

vild, rå och grym, omåttlig och gemen; 

knappt smakad, strax föraktad och förbrukad;

ursinnigt åtrådd, men knappt nådd, ändå

ursinnigt hatad - lik en lockmat slukad, 

som gör den galen, vilken smakt därpå; 

vild i begär, vild, när den nått sin ände; 

i går, i dag, i morgon utan töm; 

i njutning sällhet, efter den elände; 

förut - en lockfull fröjd, förbi - en dröm. 

Det vet all världen - dock ej en, som flyktar 

från himmel, som med slikt ett helvet lyktar!

W Shakespeare:

Min flickas blick är ej lik solen alls

Min flickas blick är ej lik solen alls, 

och hennes läppar likna ej koraller; 

om snö är vit, hur mörk är hennes hals, 

och svart är håret, som kring nacken faller;

Jag sett av rosor både vit och skär, 

men deras färg på hennes kind ej blandas, 

och mången vällukt mera ljuvlig är 

än den, som hon från sina läppar andas; 

Jag lyss till hennes röst och vet ändå, 

att som musik ej just mig smeka orden: 

jag aldrig skådat en gudinna gå - 

min flicka, när hon vandrar, går på jorden: - 

Och dock, vid himlen, hon beundras tål 

som någon, prydd med falska bilders prål.

W Shakespeare:

Ej marmor eller gyllne dokument

Ej marmor eller gyllne monument 

skall överleva vad jag mäktigt diktar, 

och du skall stråla mera klart i pränt 

än sten, som dock för tidens verkan sviktar. 

Om krigets härjning ned statyer slår, 

och uppror fasta murar kan förstöra, 

ej svärdets udd, ej krigets låga rår 

ditt minnes friska telning att förgöra. 

Trots döden och fientlig glömskas art, 

skall du gå fram; det ljus, på jord du tände, 

skall för all framtids ögon lysa klart, 

tills mänskosläktet dör med världens ände. 

Ja, tills du uppstår själv på domens dag, 

du lever i min sång och i mitt jag.

W Shakespeare:

Liksom, att reta vår aptit, vi bruka

Liksom, att reta vår aptit, vi bruka 

förtära skarpa saker framför allt, 

och som, att förekomma hemlig sjuka, 

man gör sig själv till sjuk med bittert salt; 

så, av din sötma full, fast ej den äcklat, 

i bittert kryddad spis jag sökte bot; 

och därmed själv mitt onda jag utvecklat, 

av hälsa sjuk och utan verklig sot. 

Min kärlekspolitik, som ville stäcka 

ett ont som än ej fanns, har så mig stjälpt, 

och lyckats krankhet av en hälsa väcka, 

som mått för gott och vill med ont bli hjälpt.

Men ett jag lärt, och det är visst: den drogen

förgiftar den som du gjort sjuk i hågen.

W Shakespeare:

Jag är ej lik den sångmö som sig mödar

Jag är ej lik den sångmö, som sig mödar 

att nyttja sminkad skönhet i sin vers, 

där himlen själv som prydnad överflödar, 

och allting skönt påhänges härs och tvärs; 

som stolta liknelser vill sammanpara 

av måne, sol och jord och havets skatt, 

av vårens blomsterbarn och allt det rara, 

som himlen håller i sin välvning fatt. 

O, låt mig ärligt, som jag älskar, skriva, 

och tro mig, att så skön min älskling tycks, 

som någonsin en moders barn kan bliva, 

fast ej beprydd med gyllne stjärnors lyx. 

Så skryte den, som ledd av pratet väljer: 

jag ropar icke ut, vad ej jag säljer.

W Shakespeare:

Skall med en sommardag jag dig jämföra

Skall med en sommardag jag dig jämföra? 

Du är dock mera mild och älsklig än. 

Majs ljuva knoppar brukar stormen störa, 

och sommarns fröjd - vad är så kort som den? 

Ibland för häftigt himlens öga glöder, 

ibland dess guldblick är av dimmor gömd; 

ja, varje skönhet som naturen föder

på något vis är till förändring dömd. 

Men aldrig skall din sommarglans förflyta,

ej du förlora skall vad skönt du fått, 

ej i sin skuggvärld döden med dig skryta, 

då med min dikt odödlighet du nått. 

Så länge mänskor andas, ögon skåda, 

så länge lever den, med den, i båda.

W Shakespeare:

När jag på klockan ser

När jag på klockan ser, som täljer tiden, 

ser stolta dagen sjunka ned i natt, 

ser en viol, se'n våren är förliden, 

och svarta lockars flod försilvrad matt; 

när träd jag ser avlövade i lunden, 

som förr gett skygd åt hjordens ättelägg, 

och sommarns gröda, som, i kärvar bunden, 

på bår är lagd med vitt och borstigt skägg: 

då vid din skönhet fast min tanke hakar, 

att du försvinna skall i tidens hav, 

se'n skönhet och behag sig själv försakar 

och söker, blott ett nytt ses gro, sin grav. 

Ty intet finns, som tidens skador botar 

så väl som arvingar, när lien hotar.

W Shakespeare:

Men varför väljer du ej bättre värn

Men varför väljer du ej bättre värn

mot tidens tyranni i dina plikter, 

och söker mot förfallets makt ett spjärn, 

som båtar mer än mina magra dikter? 

Nu står du på din levnadslyckas höjd, 

och mången jungfrupark som än sig värjer,

nog bure dig små blommor, blyg och nöjd, 

mer lika dig än ett porträtt i färger. 

Så fick ditt liv i klara drag sin hägring, 

ty pensel ej, min unga penna ej 

till inre värde eller yttre fägring 

kan skänka mänskorna ditt konterfej. 

Vill du ur tidens våld ditt liv befria, 

så skaffa av dig själv en fin kopia!

W Shakespeare:

Fort som du vissnar även rot du slår

Fort som du vissnar även rot du slår, 

och i de dina vad du mist förstoras. 

Det friska blod som du en ann' består, 

förblir dock ditt, fast ungdomen förloras. 

Däri är visdom, skönhet, fruktsamhet, 

därutom dårskap, ålderdom, elände. 

Om alla tänkte så som du, Gud vet, 

då tog om tre tjog år väl världen ände. 

Den, som naturen ej välsigna tänkt, 

barsk, rå och ofruktsam omkomme gärna. 

Se, du fått mer än den hon mest har skänkt: 

den ädla gåvan bör du ädelt värna. 

Hon skar dig till sin stämpel, för att så 

den skulle tryckas av, men ej förgå.

W Shakespeare:

De timmar vilka konstfullt sammanväva

De timmar vilka konstfullt sammanväva 

en skönhet där vart öga har sin fröjd, 

de skola sist sig till tyranner häva 

och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 

minuter ger den vinterväder kallt, 

Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 

det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 

som flyktig fånge inom vägg av glas, 

all frukt man miste av det skönas krafter, 

det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 

i saft som pressas doftar ännu kransen.

W Shakespeare:

Av hulda väsen vi förökning önska

Av hulda väsen vi förökning önska, 

på det att aldrig skönhets ros må dö; 

men när den mognat och ej mer kan grönska, 

en älsklig telning spire ur dess frö. 

Men du, förledd av egna ögons glöd, 

med eget bränsle föder du din låga, 

gör hungersnöd, där allt är överflöd, 

din egen fiende, dig själv till plåga. 

Du, som är världens friska prydnad nu, 

och bör åt vårn en utsökt härold vara, 

din lycka i sin knopp begraver du 

och slösar vilt blott med att girigt spara. 

Tyck synd om världen, frossa icke så, 

att du och graven ta, vad hon bör få.

W Shakespeare:

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Caesar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 

Vi alla resa oss mot Caesars ande, 

och uti mänskoanden finns ej blod. 

Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 

och icke stympa Caesar! Men, o ve, 

för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 

må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 

må han tillredas som ett gudaoffer, 

ej sönderhackas som ett rov för hundar! 

Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 

till blodig bragd upphetsa sina slavar 

och efteråt för syns skull banna dem; 

då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 

och ser man saken så — då bliva vi 

ej mördare, men rensare benämnda.

W Shakespeare:

Levnadsåldrarna ur Som ni behagar

Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare: