Folk som ritar på armar och ben

 

Folk som ritar på armar och ben 

är sällan soldater i Frälsningarmén.

Förr var det sjömän och fängelsekunder

som lät sej gaddas i onyktra stunder.

Nu heter de Karin och Bettan och Ulla.

De låter det ske fast de inte är fulla.

På badstranden sen kan man känna sig fin i

en fullklottrad kropp och en liten bikini.

Själv är jag nöjd med vad åren har gett

av åderbråck, skrynklor och dallrande fett.

Förunderlig är väl livets skiftning

Förunderlig är väl livets skiftning:

min fader dog uti blodförgiftning.

Han fick en vårta, den bet han av -

den satt på näsan, den blev hans grav.

När jag var liten

När jag var liten, då var jag elak, det vet jag,

för när dom sa att jag skulle pissa, då sket jag.

Och när dom sa att jag skulle skita, så gissa

om jag då började skita snällt eller pissa!

Se, nu börjar vintren ifrån oss skrida

Se, nu börjar vintren ifrån oss skrida,
sommaren kommer igen, den blida,
se, nu komma fröjd och lust igen.
Älskogen kommer och låter sig skina,
uppfriska jorden med gåvorna sina,
se, nu söker var och en till sin vän,
all ting gläder och fröjdar sig,
men jag allena är eländelig,
lever platt utan all fröjd.

Marken blomstrar och fåglarna sjunga,
sig fröjda nu både gamla och unga
i denna lustiga sommars tid.
Ja, skogar, vallar, stockar och stenar,
därtill både kvistar och grenar
synas nu alla fått nytt liv.
Allena jag på jorden är,
som ett sorgfullt sinne bär
för en skön jungfru jag haver kär.

Hör göken han gal och täcklingen springer,
steglitsan kvittrar och ljuvliga klingar,
små fåglar flyga och bygga bo.
Lärkan, svalan och duvorna bygga,
älgarna ligga i skogen så trygga,
men jag är allena, haver ingen ro!
Ack, ve, den som så eländig är
och av sin jungfru ej hålles kär!
Hjälp, Gud, vad det är för besvär!

Se, vart och ett djur söker sin maka,
de älska varannan och leva så spaka.
De leka tillsamman och fröjda sig.
Ja, ormar, drakar, ugglor och örnar,
lejon, därtill de grymma björnar,
de älskas av sina så hjärtelig.
Intet djur är i världen till,
som icke glädjas och älskas vill,
förutom min jungfru, som är så omild.

Gamle man

Gamle man han liknas
vid barkelösa ek,
alle sine grenar
fäller hon från sig.
Hon rottner i röter,
hon faller neder i topp.
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.

Fattigdom och sjukdom,
de gingo sig om by;
mötte dem sorg åt kvälle,
så vore de systrar try.
De lade sin stämna
vid gamle mannens dörr;
Herre Gud nåde den gamle man,
som bor där innanför!

Gamle mannen stryker
gråskallan sin,
ålderdomen frester
fränderna sin.
Fränder haver han månge,
och vänner haver han få;
nåde honom Gud Fader i himmelrik,
som där skall lita oppå!

Gamle mannens näsa
böjes ned som kvist till jord;
världen är så svikfull,
som isen ligger på flod.
Han bräker och brakar,
han brister och sjunker i grund;
så går enom gamle man,
som lever en långan stund.

Döden han liknas
vid jägare trå;
han släpper ut sine racker,
beter han en rå.
Han beter väl ene,
han beter väl två,
han beter väl alle de djur,
som äre både store och små.

Gud, vi ber för Vattenfall

Gud, vi ber för Vattenfall och jordbruksministern

att du för dem tillrätta.
Var var de, när du lade jordens grund och lät vattnen strömma?
Vet de tiden för renkorna att föda?
Vet de var renbetena finns?
Var det de, som gav sångsvanen dess häckningsplatser?
Herre, hjälp samerna till deras rättigheter.
O Kaitum, o Sjaunja, denna stillhet, detta rena vatten,
denna rena luft kan inte mätas i pengar.
De tillhör dig.
Det vet Anders Eriksson-Sjaunja och därför
litar han på dig.
Gud, tala, som när du talade till Job,
tala och rädda din skapelse.

Gamle man

Gamle man han liknas
vid barkelösa ek:
alle sine grenar
fäller hon från sig,
hon rottnar i rötter,
hon faller neder i topp.
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.

Fattigdom och Sjukdom,
de gingo sig om by,
mötte dem Sorg åt kvälle,
så voro de systrar tre.
De lade sin stämma
vid gamle mannens dörr;
Herre Gud nåde den gamle man
som där bor innan före.

Gamle mannen stryker
gråskallan sin,
ålderdomen frestar
fränderna sin.
Fränder haver han månge,
och vänner haver han få;
nåde honom Gud i himmelrik,
som där skall lita uppå.

Gamle mansens näsa
böjes ned som kvist till jord.
Världen är så svikfull
som isen ligger på flod:
han bräcker och brakar,
han brister och sjunker i grund;
så går enom gamle man
som lever en långan stund.

Döden han liknas
vid jägare trå:
han släpper ut sine racker,
beter han en rå,
han beter väl ene,
han beter väl två,
han beter väl alle de djur som äre,
både store och små.

Sorgen

O lönnlig sorg, vad du är tung,
vad du är tung att bära!
Ty görs mig tiden och stunden så lång;
för Gud skall jag mig klaga.

Mitt hjärta haver sig en vän utvalt
i världen var hon kan vara,
i ord och tal så är hon from;
till henne står min begäran.

De falske klaffare gå där om,
de vilja oss båda åtskilja;
jag hoppas till Gud i himmelrik
det sker allt efter hans vilja.

Ty världen är full med falskhet och svek,
det haver jag ofta förnummit,
så väl ibland fattig som ibland rik.
Var skall man en trogen vän finna?

Ty det är ingen i världen till,
som vet varav sorgen klagar,
förutan den som henne bär;
hon tvingar honom nätter och dagar.

Jag är allt som en liten fågel
som sitter på liljekviste,
så långt ifrån by, så högt under sky;
Gud nåde den sin maka bortmister!

Jag är allt som en liten fisk,
som simmar på havsens grunde,
när andra små fiskar gå till leks,
då yppas min sorg margelunde.