Jungfrurs anständiga friareaval

föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

Rosen

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.

En näktergal plågar mig, tidigt och sent,
med sånger, där himlen blott vet vad han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,
och blint är mitt öga för sångarens tår.

Men kommer min fjäril, så grann som till dans,
då sänker min törnvakt båd sabel och lans;
på solstrålen rider han in i min borg,
och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.

I ensliga valvet av bok och av lind
han kysser skön jungfrun på glödande kind.
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin
vid brudkvällsmusiken från surrande bin.

Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart:
som vattnets och ilens är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
och fagrare lockar min fägring igen.

Gemensamt, som solens, är skönhetens sken:
en dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andra så friast som störst,
oändligt hon stillar det ändligas törst.

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag jag blott lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft,
och nektarchampagnens astraliska saft,
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

P D A Atterbom:

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

E Södergran:

Wallinska psalmboken 200 år: I mänskors barn, som alla ägen

I mänskors barn, som alla ägen
er vård av samme Faders hand,
vi kiven I ändå på vägen
till ett och samma fadersland?
I haven ej de bud i minne,
som Herren gav oss, evigt god;
I haven icke Kristi sinne,
och fåfängt flöt för er hans blod.

Hur fridsamt deras dagar välva,
som rätt förstå vad han befallt:
att älska andra som sig själva
och älska Herren över allt;
som ont med ont ej vedergälla
men övervinna ont med gott
och hämnden glömma eller ställa
uti den Högstes händer blott.

Den Helige du fåfängt prisar
med böners mängd och sångers ljud,
om ej din mänskokärlek visar
din sanna kärlek till din Gud.
För honom fåfängt du begråter
din brist vid nådens altarfot,
om du en broder ej förlåter
vad han har brutit dig emot.

Ty var din trätobror benägen
till vänskap medan än är tid!
Gör väl, då än du är på vägen,
så hinner du ditt mål med frid!
Gör väl ej blott åt den som löner,
åt den som prisar dig igen:
i samma hjärta, samma böner
hav rum för ovän och för vän!

Och föd den arma, kläd den nakna,
låt upp för nödens barn din dörr!
Du skall ej själv din nödtorft sakna
av Herrens händer mer än förr.
Då skall ock sist i Faderns rike
dig möta detta glada ljud:
det goda du bevist din like,
det har du ock bevist din Gud.

O du som gav ditt liv för fåren,
om nåd och kraft vi bedja dig
att framgent följa dig i spåren
på kärlekens och fridens stig.
Låt mer och mer en skingrad skara
förenas i din sannings ljus,
att det må vara, evigt vara
en herde och ett fårahus!
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Vaka, själ, och bed

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran,
där du minst förmodar faran:
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

Uti lustans spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar.
sig till ljusets ängel skapar.
tills dig snärd han får
uti lustans spår.

Under världens larm
vägen till din barm
som en listig orm han hittar
och med flärd och otro smittar
hjärtat i din barm
under världens larm.

Vaka, bed, min själ,
bliv ej köttets träl
och låt världen dig ej köpa;
vad dess barn så efterlöpa
är ett flyktigt väl,
Vaka, bed, min själ!

Glädjen flyr sin kos:
nöjet är en ros,
som med fagert sken dig dårar,
men dig, när hon brytes, sårar,
vissnande därhos.
Glädjen flyr sin kos.

Lyckans falskhet känn!
Bäst hon smilar än,
ditt uriebrev hon skriver;
Joabs kyssar dig hon giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn!

Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål;
dryck, som törsten icke släcker,
resekost, som icke räcker
fram till resans mål.
Vad är ärans prål?

Ack, i tidens hav
får det allt sin grav
likt Egyptens resenärer.
Men det hopp, som hjärtat närer,
skall ej gå i kvav
uti tidens hav.

Se det goda land
på den andra strand,
dit Guds folk igenom strider,
genom hav och öknar skrider
vid sin Josue hand.
Sök det goda land!

Arvet ej förspill,
som dig hörer till,
endast du vill bedja, vaka,
världen och dig själv försaka,
Jesus följa vill.
Arvet ej förspill!

Vaka, bed och strid
än en liten tid!
Snart ditt Kanaan skall hinnas,
kronan räckas, palmen vinnas
i en evig frid.
Vaka, bed och strid!
 
J O Wallin:

Skolmössan

Jag tar din mössa med den fina randen,
den första och den sista, som du fick.
Jag anar, hur det lyste i din blick,
då först du vägde din trofé i handen.
Du hade kommit in i läroverket,
och du var mönstrad i de storas led.
Långt ned i nacken och bra nog på sned
du satte mössan med det stolta märket.
Den bar du sista sommarn, du fick stanna.
Den kom att ligga undanslängd ibland,
då fotbollsspelet rök i gårdens sand
och svetten steg i pärlor på din panna.

Jag stryker sakta över silverranden,
den fina randen, som du tyckte om.
Det är din skoltid, som jag har i handen.
Jag undrar över det som aldrig kom.
Å, det som aldrig kom - all lek och möda,
all munter glädje och allt buttert knot,
och snön som skulle knarra för din fot,
då skolans rutor brunno morgonröda,
och Mälarvårarna, som skulle spira
och väcka ömhet i din målbrottsröst,
och dånet kring ditt rum i blåsig höst
och alla ferier, du skulle fira.

Jag stryker sakta över sidenkullen,
som slöt sig nyss omkring ditt mjuka hår
och tänker tyst på dina nio år
och allt vi sänkte med ditt stoft i mullen
- din späda själ, som ej fick tid att vakna
och se ett bistert allvar stiga fram,
din veka vilja, vilken skulle rakna,
din blick, som knappast hann bli undersam.
Å, det som aldrig kom - kamraters tuktan,
kamraters bifallsrop - allt det som kan
förvandla pojken till en liten man,
som möter livet utan skryt och fruktan.

Din svarta mössa göms. Och tiden rullar.
Men den skall kanske tagas fram en gång,
då staden ekar av en vårlig sång
omkring en våg av vita mössors kullar.

G M Silfverstolpe:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Ode

Nil mortalibus arduum est. Caelum ipsum petimus stultitia. (Horatius)

Fåglars kung mot ljusets flod
lyfter sig på starka vingar.
Ingen vanmakt honom tvingar.
Han har kraft som han har mod.

Fjärilns lilla veka kropp
smekande kring blomman kryssar;
darrar kär på hennes knopp,
som sig öppnar för hans kyssar.

Törst till blod hos tigern bor:
se, han fräter, se, han rasar!
Nakna kräk, du flyr och fasar -
men naturen, denna mor
skänkte honom svalg och klor.

Så, i alla väsens lott
har hon velat vist förena
drift och kraft i lika mått:
stolta mänska! du allena
har begär och svaghet fått.

Dristig nog att Snillet följa
ut på sanningarnas hav,
drunknar du uti den bölja
som du ville dricka av.

I serafisk herrlighet
dygden för ditt öga blänker:
dåre, i din barnslighet
hennes höjd du hinna tänker.
Väl: så lyft dig, stoftets son,
lyft dig gudalik - på tån.

Darrande för lyckans hot,
snål att med dess blick benådas,
kysser du som slav den fot
under vilken du skall trådas.

Himlen, jollrar du, har mig
till sin avbild velat göra.
Gack att med förundrat öra
himlarna och avgrund höra
med ett hånskratt svara dig!

C G af Leopold:

Fredmans epistel n:o 48: Solen glimmar blank och trind

N:o 48 FREDMANS EPISTEL 
Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769. 

Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind
i de fallna segel;
vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
skjuter lås och regel.

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sitt öra;
rodret vrides, skutan vänds,
gubben har at göra;
under skarpa ögonbryn
grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjärtegryn,
skall nu seglen föra.

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
lyran brummar, böljan slår,
allt med våld och yra;
skutan knarkar, bräcklig, gles,
vimpelns fläkt i toppen ses,
tuppen gol så sträv och hes.
Nu slog klockan fyra.

Movitz, stöt åt dem i lurn,
som på skutan fara.
Olle du vad kostar tjurn?
Lyssna vad de svara.
Hör var är ni hemma ni?
Ifrån Lovön komma vi
med grönsaker, silleri,
mjölk och äpplen klara.

Si, en julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin lövbrodd, mjölk och lamm
hon åt tullen syftar,
har i knä en bytta smör,
körsbärskorgar frammanför;
Marjo nu sin lovsång gör,
snyter sig och snyftar.

Ulla Winblad, skratta, sjung,
spritt vid Solens strålar,
gäspa ej, lös upp din pung,
tag fram band och nålar;
fästa din salopp igen.
Nös du? Prosit lilla vän!
Si, där har du Hessingen,
gröna trän och pålar.

Ulla, fästman på dig ser,
kom, min Norström lilla,
sätt dig bredvid mig, sitt ner,
fritt din låga stilla;
vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvilla.

Kon i vassen skylt sin kropp,
snärd i våta tågen,
bruna Oxen kastar opp
himmelsblåa vågen,
ängen står i härlighet,
kalven dansar yr och fet,
hästen tumlar stolt och het,
svinet går i rågen.

Vid ett träd uppå en slätt
syns en skytt förbida
dagens gryning klar och lätt,
fågelns sång och kvida;
bakom trädets tjocka stam
bössan syns och skymtar fram,
hunden trogen som ett lamm
står vid skyttens sida.

Morgonsupen, Movitz, går;
ljuvligt böljan svallar;
ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
där framsätter en sin fot,
klotet käglorna slår mot;
hör du dunsen av hans klot
uti bergen skallar?

I en lövsal kring ett stop
några bussar skratta,
ropa trumf, och allihop
uti stopet fatta;
somliga med sträckta ben
sova gott och snarka ren,
vila huvud mot en sten
på en blomstermatta.

På den klippan, där vid strand
själv kinesen prålar,
bildar, av en näve sand,
skönsta blomster-skålar;
uti leret brännes in
en Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur jag målar.

Såg du nu Mariæberg,
så se längre neder,
med en gul och bleknad färg
sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen I
ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder.

Fällom lodet på vårt djup,
gäspa ej och nicka,
sov ej, öppna flaskan, sup,
bjud Mamsellen dricka;
vakna Movitz, ser du ej
Lazari palats, så säg?
Akta näsan du på dej
för var vacker flicka.

Tornens spetsar blänka ren,
kors och tuppar glimma,
morgonrodnans klara sken
syns i vattnet strimma;
barnet leker glatt vid strand,
samlar stenar i sin hand,
slungar stenen dit ibland
där som gässen simma.

Lossa tågen, seglen fäll,
ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
branta berg och diken;
under små kolsvarta tak
gnälla pumpar, eld och brak,
hästen sträcker foten spak,
gnäggar, rädd för spiken.

Med sitt klappträd ner vid strand
pigan står så kåter,
knyter til sitt förkläds-band,
och sin barm upplåter;
barbent hon på bryggan står,
räknar slagen klockan slår,
flitigt sig på benet klår,
svettig, sur och våter.

Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta lät oss unna
vattukörarn med sin häst
välva om sin tunna;
kärlet glittrar, hjulet går,
sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
sjunga de som kunna.

Jeppe tutar, trumman går,
böneklockan klämtar;
sotarn svart i skorsten står,
visslar, sjunger, skämtar;
bagarn sina korgar kör,
smeden ren sin slägga rör,
ren båd' Knekt och Granadör
vid geväret flämtar.

Skyndom dit vår hydda fins,
gömmom not och flöte;
stöt uti basun, och minns
detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrtenkrans
i Neptuni sköte.

Norström stjälper sin peruk
av sin röda skalla,
och min Ulla blek och sjuk
lät sin kjortel falla,
klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
maka åt dig Norström! Frun
hör ju til oss alla.

C M Bellman:

Ur Världsföraktaren: Farväl, mitt tysta rum!

Farväl, mitt tysta rum!
Jag vill ur skuggan gå
ibland ett tanklöst folk
att nya tankar få.
Farväl, du kloka bok!
Du gagnar mig ej mera.
Välkommen, galna värld!
Nu vill jag dig studera.

G F Gyllenborg:

Ur Attis och Camilla: Första sången

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
då han sin första makt i unga hjärtan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som världens vällust gör,
kom, liva upp min vers och mina sinnen rör!

I de arkadske fält, långt från de stolta städer,
där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar,
där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar,
i denna sälla bygd Camilla livet njöt.
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt.

Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,
har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.
Behagligheten själv dess hela teckning drog.
Uti sitt gudaverk en vällust himlen tog,
och dygden ville själv Camillas skapnad söka,
att mera älskad bli och få sin dyrkan öka.

- - -

G Ph Creutz:

Ur Kungaskald: De fyra stånden uppvaktar den sörjande Svea

Så fann man klagande med nedsläppt mod och hänner
den mö av nordanskog, i det just på en tid
sågs fyra raske män, som Sveas trogne vänner
från hedendag tills nu ha varit allan tid,
i salen där hon satt inträda all´ i sänner
att trösta hennes själ med mund och tunga blid.
Men deras härkomst är också av hennes släkter;
ty ser man ock att de dra flor och sorgedräkter.

Den yppersta var han som Sveas örlog förer
och för dess välfärds mån framsätter liv och blod.
Då när utländske män en okyska lusta rörer
till hennes jungfrudom, han då med hjältemod
den otillbörlighet från hennes dörrar körer
och håller utanför med väpnade förbod.
Ty kom ha klädd i stål och guldsmitt älgshudsläder
och hjälm på huvud satt, på hjälmen flor och fjäder.

Därnäst en vördig man densamma höga trappa
uppsteg, vars år ha gett vishet och ära rom.
På bägge skuldror drog han en svart fotsid kappa,
på handan bredan hatt helt överdragen om.
Han är som med Guds lag plä´ uppå hjärtat klappa
och lära Svea rätt den rätta kristendom.
Ur uppsyn, hand och mund var man då läsa kunne
nitälskan den han drog, ity hans ögon runne.

Sen kom den tredje fram, som mest i havet speglar
sins handels vida lopp till denna frökens mån.
Ty ej fanns någon fjo´l, den han ej överseglar
att henne göra rik av all den myckna lån
som vida jorden ger, då han sin kosa reglar
och till de silkesland vid varma Ceylon.
Och fast, då han till lands är, bor i faste städer,
är dock hans vap´n ett skepp, som går för fulle väder.

Den sista, fast han nyss framgången var ur skogen
och klädd i vallmarsrock, med skallot huvudskål
dock med helt ärlig min och hakans prydnad mogen,
som bor i rolig bygd på sin enstaka gå´l,
han ställer sig ock in av andakt redobogen
att till sins vänas tröst ock höja upp sitt mål.
Han är som Svea fä på vide marker gäter.
Han är som skaffar mat när Sveas hovfolk äter.

G Dahlstierna:

Frihetsvisan

Frihet är det bästa ting
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du vara dig själver huld,
du älska frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Frihet må väl liknas vid ett torn,
där en väktar blåser av sitt horn:
du tag dig väl till vara!
När du av det tornet går,
och en annan det i händer får,
där fäller du om tåra.

Och är frihet lik den stad,'
där all ting följas väl i rad:
där är fullgott att bygga.
Varder frihet från dig villt,
då är det bästa nederspillt,
så låter jag mig bygga.

De gamla skrift och så de ny,
de bjuda frid i varjom by.
Dock kan ej frider bliva,
förutan frihet är där när,
som frid och frälse uppebär
och ofrid må fördriva.

Haver du frihet i dine hand,
du lyckt väl till och bind om band,
ty frihet liknas vid en falka,
att ho som frihet giver upp,
han skulle tagas vid sin tupp
och sättas ibland skalka.

Flyger frihet bort från dig,
hon kan väl sedan vakta sig,
evart du red eller rände.
Du kan ej giva så stort rop,
du sitter dock kvar i kappo snop,
och bort flög höker av händer.

Jag råder nu dig, hav frihet kär,
om du kan märka vad frihet är,
hon är ej god att mista.
Frid och frälse drager hon hem,
hugnad och glädje allom dem
som skyla under hennes kvistar.

Frihet är en säker hamn,
det visar frihet med sitt namn
dem som henne kunno lyda.
En hamn vär för vind och våg,
frihet beskärmar både hög och låg,
ty bör man frihet pryda.

Version bearb av E von Qvanten:

Frihet är det ädlaste ting 

sm sökas må all världen kring, 

den frihet väl kan bära. 

Vill du dig självan vara huld, 

du älske frihet mer än guld, 

Ty frihet följer ära. 

Frihet må liknas vid ett torn, 

där väktarn blåser i sitt horn: 

det klingar så klart och vida! 

Om från det tornet ut du går 

och en annan det i händer får, 

då fäller du tårar strida. 

fvver du frihet fått i hand, 

lyck väl till och bind om band, 

att ej hon dig förlåter; 

hon liknar falken, stolt och snar; 

om en gång bort han flugit har, 

du får honom icke åter. 

Nu råder jag dig: hav frihet kär, 

om grant du märker vad frihet är, 

vad trofast hon dig bringar! 

Frid och frälse drager hon hem, 

hugnad och glädje allom dem, 

som skyggas av hennes vingar.

 
Thomas Simonsson:

Dem bakvända visan

I fjol vid jul då grisa min ko,
då kalva min so,
då drunkna min märr uti solsken.
Jag sadla min stövel, jag smorde min häst,
och sporra band jag på öra.
Så red jag över solen, där skogen gick ner,
där hänk två murknade brömsar,
där hänk två präster, där sång två lik,
där satt två brokota hästar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Den döve han hörde, den dumbe han log,
den tumlöse spelte på lira.
Den blinde han skulle gå ut och bese
vad natten hon månde här lida.
Så fick han se en så'n underlig ting,
den handlöse lekte med flickan sin.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Det var två skator som bygga ett bo,
de bygga ett bo på vår loge.
Det var två hönor som spänna en hök,
de flögo med honom åt skogen.
Laxen han kliver i eketopp,
och rister ner stora lövgrenar.
Och ekorren springer på havsens bott
och välter upp stora grå stenar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Är det du, är det du, allra käraste barn

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.

H Löwenhjelm:

Markernas vind

Markernas vind, jag var ett med dig,
ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Förr och nu

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:
jag ägde intet mynt, och borta var krediten.
Nu har jag mat och mynt, och allt till överflöd,
men ingen njutning mer, och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Wallinska psalmboken 200 år: Vid en biskops inställande i ämbetet

Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar,
räkenskap du göra skall.
Vårda Kristi får och lamm,
träd med herdestaven fram,
vaksam, fridsam, lyckosam!

Skriv det konungsliga budet
tidigt i de ungas bröst;
låt av nåden utgå ljudet
till de ångerfullas tröst;
vilsefördas ledsven var,
svagas tillflykt och försvar
och de armas vän och far!

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej ljum;
låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum;
bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid!

Sök din ära i Guds ära,
i hans starkhets makt var stark;
gå att som apostel lära,
styra såsom patriark;
upphöj korsets livsbaner,
att dess inskrift världen ser:
Gud i Kristus segern ger!

Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord;
dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt ord;
give han, vars kors du bar,
dig en krona evigt klar,
när din kamp du kämpat har!
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Messias

Vänligt över jorden glänser
strålen av ett himmelskt hopp.
Stilla inom tidens gränser
evighetens sol går opp.
Ack, så stilla att mitt öga
hennes sken fördraga må
och Guds dolda råd förstå.

Ej av världens vise kändes
den oändligt Vises råd.
Kristus kom, och dagen tändes,
full av sanning och av nåd.
Sanning för de trognas blickar,
nåd för ångerfulla bröst.
Så fick jorden ljus och tröst.

I en värld, där lustar strida,
föddes brott och spriddes ve.
Kristus kom, och vid hans sida
kärlek gick och helgelse.
Helgelse blev hjärtats yrke,
kärlek slöt begärens strid.
Så fick jorden dygd och frid.

Sälla äro de som höra
vad den evigt Gode lärt,
de som älska, de som göra
vad den Helige begärt,
de som, ledda av hans Ande,
lysta av hans milda ljus,
nalka sig till Faderns hus.

Deras tro skall övervinna
tidens otro, jordens flärd.
Deras kärlek skön skall brinna
i den kärlekslösa värld.
Deras hopp i tidens skiften
och i livets aftonstund
vilar på sin klippas grund.

Milda sken av Faderns ära,
dina rena strålar sprid
kring vår jord, att hon må bära
ljus och tröst och dygd och frid,
att hon må en förgård bliva
till den himmel, dit du vill
samla dem, dig höra till.
 
J O Wallin:

Pojkarna

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

Med fyrti år på nacken
de streta med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

A M Lenngren:

Wallinska psalmboken 200 år: Huru länge

Huru länge skall mitt hjärta
sucka, söka efter friden
och med outsäglig smärta
aldrig finna den i tiden?
Huru länge skall mitt öga
efter ljus förgäves spana
i det molnbetäckta höga
och på livets dunkla bana?

Tanken sig ej reda mäktar
ur det mörker som mig höljer;
viljan vacklande försmäktar
i den vanmakt som mig följer,
och vad hjärtat eftersträvar
av mitt samvet förevites;
mellan liv och död jag svävar,
mellan jord och himmel slites.

Svåra fallen, skild från Herran,
den vid stoftet bundna anden
ser sin Faders boning fjärran
och förmår ej lösa banden.
Men han anar Faderns mening;
och den hemligt närda sorgen,
med hans trängtan i förening,
är hans återlösnings borgen.

Stilla, heligt dunkla minne
av ett Eden som försvunnit,
tysta aning i mitt sinne
om ett mål som ej är hunnet,
visen mig den väg till livet,
som oss uppenbar är vorden,
tolken ordet som är skrivet
uti himlen och på jorden!

Himlens, jordens och mitt hjärtas
profetia sig fullbordar.
Ej av tvivel skall jag smärtas;
Herrens, Herrens Ande ordar:
»Flydda äro nattens väkter,
över Sion uppgår ljuset,
och för jordens fallna släkter
öppnas åter fadershuset.»

Ner i dödligheten stiga
nåd och sanning och försoning
och det fromma hjärtat viga
till Guds Helge Andes boning.
Sig med människonaturen
Herrens härlighet förenar,
och Guds Son, av kvinna buren,
blir det offer som oss renar.

I det heligsta ingången,
han ock min förlossning funnit
och åt mig, i synder fången,
frid och frihet återvunnit,
att jag, kärleksfull och trogen,
skulle i hans fotspår sträva
och, till änden redobogen,
världen dö och Gudi leva.

Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
sannan Gud, och den du sände
att med dig oss än förena!
Jesu Kriste, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
 
J O Wallin:

På Napoleons 250-årsdag: Carl David af Wirséns dikt Kejsaren

Vad är äran? Fråga vågen,
som mot Sankt' Helena slår!
Medan kejsarn, mörk i hågen,
spejande i fönstret står!

Vad är makten? Vinden fråga,
som har rört det stora hav,
men i aftonsolens låga
tynar i en grotta av!

Vad är bragden? Spörj de döda,
som i Rysslands stäpper bo
efter frost och vedermöda!
Fråga, fråga Waterloo!

Han, som över Bernhardsfjället
mäktig skred, var är han, var?
Fråga Invalidhotellet!
Han är stoft, du får till svar.

Och hans verk — du slutligt ropar —
finns därav ej något än?
Tiden svarar: snart jag sopar
jättens alla steg igen.

C D af Wirsén:

Napoleons 250-årsdag: Napoleons grav

I anledning av frågan om förflyttningen av hans stoft.

Rör ej hans stoft: varhelst det vilar
står segerpelaren därpå.
Det är hans ära blott som ilar
till tidens gräns: låt stoftet stå.

Det var hans storhet, att han ville
förena vad dock söndras skall,
det Gamlas och det Nyas snille;
det var hans storhet — och hans fall.

De bägge böjas ej tillsamman,
de sprungo sönder i hans hand,
och snart igen upplågar flamman
av deras strid kring hav och land.

Den nya världen och den gamla
på djupet möts, där solen vänds,
och forn- och framtids andar famla
på minnenas och hoppets gräns.

E Tegnér:

Napoleons 250-årsdag: Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

E Tegnér:

Napoleons 250-årsdag: Hjälten

Varför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan märg?
Fånga fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.

Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Vad rår örnen väl därför?
Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban där solen kör.

Frågar stormen när den ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.

Icke jag har härjat fälten,
ej välvt Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som anden vill.

Uppe bland de höga stjärnor
skrevs den väldiga bedriften
för vars skull jag kom hit ner.
Icke tidens kloka hjärnor,
ej den falska lyckans skiften
hämma hennes fortgång mer.

Därför går jag trygg och lika,
huru ock mitt rykte ljudar,
vart mig ock mitt öde för.
Ej för mänskor vill jag vika,
endast för de höge gudar,
vilkas tysta röst jag hör.

Låt dem flykta, låt dem fara,
mina slavars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjärnor lysa,
innan hjälten blir en gud.

Falla kan jag. Under månen
den omväxlingsrika, bodde
ingen fri för ödets kast.
Lejontämjarn, gudasonen
föll när svekets klädning grodde
vid hans breda skuldror fast.

Men han reste sig och tände
själv sitt bål på höga Oeta
och flög dän, gudomliggjord.
Så min hjälteban ock ände.
Och vill bålets namn du veta
Söder heter det, och Nord!

E Tegnér:

Min son, hav bygden kär

(Ur Predikaren)

Min son, hav bygden kär. Var känslig för naturen.
Man hårdnar under konstens band.
Byt stadens täppta barm mot sjöar, skog och land.
Se träden utan skrank och fågeln utom buren.
Säg ofta: "Det är här naturen mänskan ställt;
här var dess hjärta rent och hennes tillstånd sällt.
Det är ej här dess dygd sin första bane funnit;
det är bland slussar, valv, kolonner, torn och slott
hon lasten pryda lärt, förtryckets boja fått,
och hennes kungars blod för upprorsbilan runnit.
Så ljuv som skördens glans, som gräsets bädd så len
är hjärtats känsla här, och vart begär den väcker.
Det hårda brottet föds bland dessa block av sten,
med vilka det till skyn en jämnhög panna sträcker."

Ehuru dröjd, min son, han kommer dock, den dag,
som skall sin vinterfrost kring dina skuldror tömma,
skall lämna tom din sol i vänners aftonlag,
och dig till sparsamt bord och enslig säng fördöma.
Förstå den svåra konst att åldras med behag.
Naturen blive här din tröst, liksom din regel.
Den sol som nedergår ännu sin skönhet har,
och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar
med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
behagar än vår syn och håller skådarn kvar.
Var tid sitt värde har, sin daning, sina seder.
Erfarenhetens dag ger vikt, om den gör tung.
En grånad filosof är mänsklighetens kung.
Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder,
när hon är barnslig nog att vilja synas ung.

Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta.
Givs en fullkomligt säll bland jordens barn? Ack nej!
Åt ingen dödlig gavs att oupphörligt njuta.
Allt lider ömsevis. Varför? Det vet jag ej.

Det givs ett sätt, likväl, att mildra livets öden:
Gör gott. I tysthet följ det gömda kvalets fjät.
Styrk här ett krossat mod, ryck där en dygd ur nöden.
Det givs ett sätt, min son, att mildra själva döden:
Gör gott. Och lit på mig, det givs ej fler än det.

C G af Leopold:

Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset
som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ack, du underbara blå afton

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest — 
sitter ändå så hårt fästat
vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt
i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Ängsönöjen

Som källan bortrinner
på blomstrande fält,
vår tid här försvinner
bland nöjen så snällt.
När riksdunder lossas,
när krigshärar slåss,
när jättarna krossas,
det rör dock ej oss.

Längst bort från de strålar
som blinda vår värld,
där stoltheten prålar
bland ängslan och flärd,
vårt sinne vi föda
med sanning och tro,
och kroppen vi möda
med rothuggnings-ro.

Att hovet betrakta
man lär av vår sjö,
som hastigt och sakta
kringvärvar vår ö:
när himlen bepryder
hans lugn och hans glas,
han snarast betyder
storm, buller och ras.

O v Dalin:

O ädla druvesaft!

(Ur Tredje dagens skapelse)



O ädla druvesaft! O druvors ljuvsta droppar!
O druvors sköna färg! O druvors blöta knoppar!
Jag är, jag är förnöjd av blotta bara lukten!
Vad må den bliva då som nyttjar själva frukten?
Jag rosar hellre vin än jag detsamma dricker,
dock skyr jag det ej så att jag av vattnet spricker;
man ser att åsnan, den där alltid lever nykter,
är ej dess klokare, men bliver illa tryckter.
De späda druvor stå väl spinkote och ranka,
men svettas likväl ut de pärletårar blanka;
de, vilka när man tar dem ej med Teutschen Massen,
så att man dränker sig uti de stora glasen
men måtteligt, som vi förstå det på vårt svenska,
då är allt hälsosamt, så spanskt som ock det rhenska.
Det väcker sinnet upp när det är lagt i dvala,
det löser tungans band, att hon kan färdigt tala;
det öppnar ögonen och gör dem mycket klara,
så de se tu för ett och svart där vitt månn vara;
det färgar kinderna och näsan så bemålar,
att man på henne kan se druvans purpurstrålar;
det väpnar händerna och gör en karl så hågad
att voret vattn och eld så vill han likväl vågat;
det lyfter fötterna att de i luften kliva
och så ståndaktiga som runda kloten bliva.
Dock, utan skämt: gott vin kan mycket gott uträtta
uti vår svaga kropp, ty det kan sinnet lätta
och luttra hjärnans slagg samt minnets kraft föröka,
ja, ådror, senor, märg och alla leder söka;
uppvärma magen när han börjar bliva kaller,
uttorka vätskan, då hon svår för kroppen faller.

Men vinets största kraft, dess allra bästa nytta
är denna, att den kan poetens anda flytta
högt upp från jordens djup till himmelresta höjder
där han i fattigdom titt gör sig tusen fröjder
och skriver stora ting om gudar och gudinner,
änskönt man honom mest bland värsta slödder finner.
Ack vin! Ack druveblod! Ack Bacchi ädla planta!
Jag har än aldrig hört poeter som dig danta,
ty du vill kraftelig ett höglärt huvud styrka,
när det ormstunget är, och hjälpa till att yrka
en nästan brödlös konst och Helicon bekläda
med verser, så man kan dem under fötter träda;
vad haver Baudius, vad Douzerne utgjutit?
Vad är av Opitz, Cats och Taubmanns penna flutit?
Vad haver Ariost, vad har Buchanan drivit?
Vad Barle, Heyns och Rist, som sämligt hava skrivit?
I sanning! Cyrrhae flod och de katalska brunnar,
änskönt de öste ut otalig tusend´ tunnor,
de dock ej hinte till, om du ej Evan store
som oftast spädde på och pennan våter gjorde;
men nu må sväljare, ölhokar, Bacchi bröder,
vinsvampar, suputsbarn, glaskämpar, Circes-söder,
herr Nimmernykter med dess torstige gesäller,
dräggläppar, fuktigt folk och vad de kallas heller
beskriva mer härom, dock kan jag än ej tiga
men vill nu närmar bort till bättre vinträ stiga:
så kallar Kristus sig, och människorna grenar,
dock den enkannerlig med samma namnet menar,
som han i döpelsen inympar och förenar.

H Spegel: 

Pilgrimsvägen

Jag kommer från ett mörkoland, där köld och stormar bo,
och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.
Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans
och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.

Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,
som hört från harpor utav guld en helig hemlighet.
O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort
som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.

Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;
ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.
Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:
en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.

Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,
jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,
ty den är ej begråtansvärd som stupat vid sin stav,
blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.

H Blomberg:

Brädstaplarna trycka närmare varandra

Brädstaplarna trycka närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden,
gärdesgårdarnas galopp
efter dikeskanterna
att den bleksotiga himlen
rodnar
om kvällarna.


H Parland:

Det lyser grönt och ångar

Det lyser grönt och ångar
från alla strån och blad,
på våta och sandiga gångar
ska en gå för att känna sig glad.

Vad det ändå finns mycket på jorden,
som en inte har aning om,
och nog minns en de gamla orden
om den glädje, som aldrig kom.

O Gud! Vad det ändå är sorgeligt,
att det aldrig blir något av,
att vårt leverne varder så borgerligt
och vi mätta vår själ med drav.

H Löwenhielm:

Skördefolket dansar på ängen

Nu låt sorgen fara,
låt bekymret rymma.
Inga moln den klara aftonsolen skymma.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken ta.
Alla fåglar sjunga,
sjunga hi hej,
alla toppar gunga,
gunga hej sej.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken springa.

Bort med liar, vevar,
bort med suck och möda.
Alla löjen leva,
alla kval är’ döda.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen skiner fin och klar.
Alla skogar dansa,
dansa hi hej,
alla ängar kransa,
kransa hej sej.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen klar på ängen skiner.

Sorgen är en tjuv, han
skall i toppen hänga.
Glädjen är så ljuv, han
skall i dansen svänga.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
hoppet och behagen bygga bo.
alla dalar grönska,
grönska hi hej,
alla hjärtan önska,
önska hej sej.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
blommar hoppet friskt och le behagen.

Kom, min vackra, trogna,
kom, min hjärtanskära!
Hoppets fält de mogna,
kom att axen skära!
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra lilla,
kom, åt hjärtats ljuva villa le!
Klara stjärnan brinner,
brinner hi hej,
och vårt liv försvinner,
svinner hej sej.
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra, lilla,
kom att le åt hjärtats ljuva villa!

(Majniemi, 7 aug)

Z Topelius:

100 år efter Edvard Evers´ död: Vår blick mot helga berget går

Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

E Evers:

Sensommar

Gulmåran doftar vid blekande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Regnbågen över Österlisa

Finnar, judar, samer, svennar, romer,
med och utan extra kromosomer,
sossar, liberaler, moderater,
kommunister, sverigedemokrater,
hetero- och homosexuella,
övernitiska och allmänt snälla -
allas lika värde måste gälla!
(Även NMR och kriminella).