Hösten är kommen

Hösten är kommen, hör stormarna gny!
Svanen tar avsked och svalorna fly.
Blomman har bäddat i mossan sin grav;
vågorna brusa på villande hav.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

Solen är slocknad, så mörkt blir på hed,
regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
och i sin urna tar tårarna mot.
Sommarn här nere har slutat sitt lopp;
där uti stjärnorna tindrar han opp.

C F Dahlgren:

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren: