Storstadsmånen

Fullmånen hänger så lågt att den täpper 

Västmannagatans mynning i kväll.

Ner över ljusprickig storstad den släpper

ett regn av små frostiga silverfjäll.

Månen vill vara i kväll bland oss,

ett jordiskt bloss.

Månen står stor i svart oktober

och sår sitt döda och främmande ljus.

Bland biografernas skyltar och glober

och tandpastors löpeld på sömnlösa hus,

hänger dess skinande, fullmogna bukt,

en världsrymdens frukt.

Tvärs genom jordiska småljus som svider

i våra ögon hetsigt och torrt,

där vi på fulltända gatorna glider

i sorlande forsar mot mörkret bort,

går månljusets outgrundliga ström

av silver och dröm.

Månen är nära, står tryckt mot vår ruta

utan att fläckas av jordens sot.

Vi blott är dömda att lida och njuta

och stirra mot gåtan i hägrande klot.
Mångatan glittrar genom vårt blod

med ebb och flod.

Månen ska finnas när Stockholm är blivet

en gravhög med ogräsomspunnet grus.

Månen ska skina på döden och livet

med samma kalla och sugande ljus.

Månen har stirrat på samma vis,

när Sverige var is.

E Lindorm:

När månen går ned

Liksom, i nattens tystnad -
när fält och sjö ses glittra som av silver
vid västanvindens lekar,
och skuggorna från bergen
ses trolla fram på vågen
bland villor, lövverk, kullar
de älskligaste syner
och locka oss med tusen drömgestalter -
månskivan, invid brynet
av Apenninens kammar eller nära
Tyrennerhavets yta,
syns sjunka: liksom världen mister färgen
därvid, och skuggspelslivet
kring berg och klyfta blir till idel mörker;
och i den blinda natten
en forman på sin dunkla stråt hörs hälsa
det sköna färdeljusets avskedsstråle,
som nu har svikit honom,
med någon liten sorglig melodi; -

så svinner ungdomstiden,
så svikes mänskolivet
av ungdomshoppet: skuggor,
det ljuva villoskenet,
ge sig på flykt. Vad hoppet lät oss skymta
i fjärran, vad vi gjorde
oss räkning på - det har så brått att fly oss!
Omtöcknat, övergivet,
är allt vårt liv, och vandringsmannen spanar,
förbryllad, fåfängt efter mål och mening
med denna långa väg som han har för sig.
Vad ser han? Att mot honom
vår jord är just så liknöjd,
som han är främmande för livet här.

Se, alltför sällt och lyckligt
skulle vårt usla öde
därovan synas, om vårt ungdomstillstånd -
då ändå minsta nöje är så dyrköpt! -
vidvarade så länge livet varar;
och alltför mild den lagen
som dömer alla varelser till döden:
om halva levnadsvägen
som står de arma åter
ej vore värre lott än själva döden.
Ett påfund, värdigt gudar,
det värsta kval av alla,
uppfunno dessa makter: Ålderdomen -
vars njutningslust är livlig,
fast varje hopp att kunna följa lusten
är släckt; fast nöjets alla källor sina;
fast plågan ökas, utan vederlag.

I kullar, fält och vatten!
Fast västerljusets glans för er har slocknat,
den glans som strödde nattens fåll med silver,
ej blir det edert öde
att länge sörja edert ljus: i öster
skall eder himmel ljusna
på nytt, om några väkter; gryningsdagern
skall följas av en sol, vars hulda ljuskrets
med sina starka flammor
skall bada er i floder
av mäktigt ljus, och dallra
igenom eterhavet. Ack, men livet,
vårt mänskoliv - när det en gång förlorar
sin ungdomsdag, ger ingen ljusning mera,
och ingen sol, det livets färg ger åter.
Livslångt blir mörkret efter vårens glädje:
därefter unnar Himlen
oss intet mer att bida än - en grav.

G Leopardi:


G L på dödsbädden (ännu inte 40 år!):

Nocturne

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, —
månen glider över havet
vit och öm.

E Södergran:

Månen

Vad allting som är dött är underbart

och outsägligt:

ett dött blad och en död människa

och månens skiva.

Och alla blommor veta en hemlighet

och skogen den bevarar,

det är att månens kretsgång kring vår jord

är dödens bana.

Och månen spinner sin underbara väv,

den blommor älska,

och månen spinner sitt sagolika nät

kring allt som lever.

Och månens skära mejar blommor av

i senhöstnätter,

och alla blommor vänta på månens kyss

i ändlös längtan.