Till Gustaf Fröding på hans myndighetsdag

Du lämnar ynglingåldern. Bliv en man, 

en kraftig, dådrik, utmärkt om du kan. 

Om ej, bliv trofast, ihärdig och stilla, 

med redligt nit bliv trogen i det lilla. 

Till stora bragder ej du danad blev, 

måhända. Låt din bana ej bli skev, 

se ned i eget bröst och eftersinna

vad lott du helst i detta liv vill vinna. 

Svårt att styra ut på världens hav, 

man slukas lätt i djup och dyster grav. 

förrän man kan den höga himmel hinna, 

vari de klara stjärnor vänligt brinna.

E Fröding:

Ett socialistmöte

 

Marken är vårgrön och luften lysande blå,
och hän över fältet tigande skaror gå.
De stanna och samlas och trängas i växande ring
om talarestolen med röda fanor ikring.

I enkla söndagsdräkter, med allvarsdrag
står arbetsfolk vid sluskar i trasiga lag.
Och djupaste tystnad rår, som när folk i Guds hus
förbidar orgeln första, darrande brus.

Kring sotiga härdar, vid snabba maskiners gång
man slitit sig trött intill själen veckan lång.
Till dunkla hemmen man skaffat maten på bord,
nu trängtar man efter ett sorgbetvingande ord.

Men ute, där fältet öppet i grönska står,
bland stojande pojkar jublande leken går,
och hurtiga barnaskratt och jollrande glam
sig tumla ur lekande, glada flockarna fram.

Så höres en röst. En man på tribunen står
med falnade anletsdrag och fladdrande hår.
I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst
slår ut i hatets ord och skälver i röst.

De orden darra hän över sollyst slätt,
de tala till lyssnande mängd om folkets rätt.
De susa vida i vårluft skarpt och klart,
och snart de fånga vart öra vid växande fart.

De glöda, de taga stormande sats på sats
mot lyckan, som lever i borgarehus och palats,
mot källrar, dit vinfat rullats av armod och nöd
att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd.

Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck,
som rusar den rike och ger honom mod till förtryck.
Så bölja gnistrande orden an och av
och spegla allt armods kval från vagga till grav.

När bävande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
man spörjer, om någon kan tro på levande Gud,
man beder var kvinna, som bär ett barn under barm,
att giva det styrka att höja till slag sin arm.

Men ute från vårgrön plan, där leken går,
de sorglösa piltarnas jubel hit än når.
Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en gång
att bli över sällare tider en segersång?

Eller - skall det av smärta och hat förvandlas uti
ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri,
som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid,
så borgarehus och palats de darra därvid?

1881.

A U Bååth: