Trettondag

Tidigt kliva vi ur säng, 

och i skjortor långa 

vandra vi, som vise män 

gingo förr till Betlehem, 

sjungande vi gånga: 

»Ingen dager synes än, 

stjärnorna på himmelen 

de blänka.» 

Årets saga: December

Nu är det jul igen,

ja, snart är det jul igen,

och då får ingen vara mulen.

Se, flingors vita fall

på gran och björk och tall,

de hjälpa oss få fint till julen.

Nu drages kälken fram

och torkas ren från damm,

och skidan spännes stramt om foten.

Nig var väl sommarn bra,

men snön är bra att ha,

kom ut och hjälp oss ta emot den!

Vi stiga tidigt opp

och bjuda saffransdopp

med ljus i håret på Lucia.

Sen rustas i vart kök

och överallt är stök,

från kungens slott till grisens stia.

Och allesammans ska

så många klappar ha,

och därför är det ryslig brådska.

För nu är det jul igen,

ja, nu är det jul igen,

och julen varar väl till påska!

E Beskow:

Årets saga: November

Nu rister stormen trädens nakna grenar . 

Uhi uho — - - - - - - - 

De sista skrumpna bladen han förmenar 

bli kvar i ro. 

Med vadd vi klistrat våra innanfönster 

och remsor på. 

Snart målas de i granna isblomsmönster 

så isigt grå. 

Fast frosten bitit allt på åkerrenen, 

är ännu tö, 

men mormor säger, att det känns i benen, 

att snart blir snö. 

Nu ska vi strax en duktig brasa göra, 

och sen jag tror, 

vi får en lång och rolig saga höra, 

säj, snälla mor? 

E Beskow:

Årets saga: Oktober

 

Vad du är gul, Oktober,

vad du är gul och grann!

I rödaste cinnober

din pensel måla kan.

I guld och rött du frossar

att göra hösten glad.

Se lönnen, hur den blossar

med sina röda blad!

Bliv kvar, allt guld som lyser,

och fall ej alltför snart!

När du gått bort, man fryser

och allt är mörkt och bart.

Fall långsamt, gula slantar,

på gärde, sten och stock!

Än vill vi slippa vantar

och ullig vinterrock.

E Beskow:

Årets saga: september

Kära äpple på äppelkvist, 

ingen möda du har förvisst, 

hänger bara och mognar glad 

högt däruppe bland gröna blad, 

måste aldrig till skolan vandra 

som vi andra. 

Kanske glädjen ej blir så lång! 

Kanske slår du mot trädgårdsgång, 

eller knuffas du till din sorg 

plötsligt ner i en äppelkorg! 

Stötta kastas ni om varandra, 

du och andra. 

Äpple, hör vad jag säjer dej! 

Hoppa ner du så lätt till mej! 

Varligt tar jag dig mot minsann, 

trygg i fickan du sedan kan 

utan stötar till skolan vandra 

med oss andra.

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - augusti

Nu gulnar skörden på fält och äng 

och längtar bärgas på logen.

Nu vitnar gurkan i trädgårdssäng, 

och bären mogna i skogen. 

Fru Rönnbär skyndar så röd och glad 

att hänga pärlband om halsen, 

små enbär trilla så piggt åstad 

att hinna tidigt till valsen. 

Fru Vinbär sänder med trasten bud 

till skördefest i sin stuga, 

och budet bäres i klara ljud 

som drilla vackert och truga. 

Och gäster komma i tusental,

miljon-, biljontals och mera. 

»O ve, de ryms inte i min sal 

och ännu kommer här flera!» 

När trastens drillar till skogen nå, 

då blir där brått i var tuva 

bland hjortron, blåbär och lingon små 

och hallon söta och ljuva.

»Vad ska jag göra, jag arma fru 

som fått miljontal av gäster?» — 

»Jo jo», sa skatan, »så går det, du, 

när skogsbär bjudas till fester! 

Melonen brast i ett våldsamt skratt. 

Han sprack, och ingen kan laga’n. 

Men bären togo i långdans fatt, 

och det är slutet på sagan.

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - juli

Solen bränner spenat och persilja, 

bladen sloka på vallmo och lilja, 

jorden krasar så torr i rabatten, 

alla blommorna ropa på vatten. 

Brita stretar så ivrigt med kannan. 

Kom och hjälp henne då, någon annan! 

Nej, de andra med slåttern ha brådska. 

Lyssna! Hördes där inte som åska? 

Mullra på och låt blixtarna knalla! 

Snart ska regnet i störtskurar falla! 

Brita skrattar: "Nu blir de allt glada, 

alla plantorna, när de får bada!"

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - juni

Doft av vildros och nattviol

fyller ängar och hagar.

Högt på fästet står sommarens sol,

lyser nätter och dagar.

Bina, bjudna på lindblomsfest,

surra yra och glada.

Mormor sagt, att just då är bäst

tid att börja och bada.

Låt oss ro ut till holmen, mor,

med den finaste sanden!

Mor kan styra, och Olle ror

till den långgrunda stranden.

Vassen rasslar mot båtens för,

sätter krokben och stoppar.

Äntligen kom vi då utanför

vassens bugande toppar.

Sjön är stilla som spegelglas,

speglar måsarnas vingar.

Se, nu rodde vi den i kras

i månghundrade ringar.

Brita ligger så lat i förn,

sträcker makligt på benen.

Vakna, Brita, pass på, ta törn!

Båten skrapar mot stenen.

Å, vad vattnet är härligt, säg,

bättre kan man ej tänka!

Lillan, skynda att doppa dej,

annars måste vi stänka!

Nej, men titta! En mast så stor

lätt på vågorna dansar!

Den blir präktig till majstång, mor,

klädd med blommor och kransar!

Kom så binder vi fast vår stång,

tar den med hem till hagen.

Ack, om sommarn var dubbelt lång!

Nu blir fest hela dagen!

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - maj

 

"Kära fru Björk, 

stå inte mörk, 

slå ut dina ljusgröna lockar!

Se hasselhängen och gullvivegull,

se hela marken av vitsippor full

och pilar som artigt bockar!

Slå ut dina tusende ljusgröna blad,

då först kan all världen bli glittrande glad."

Bedjande stå

gullvivor små,

violer med hatten i nacken.

Nu skrattar björken, då brister var knopp,

Seså, nu lyser hon grön i sin topp,

då blir det en glädje i backen!

Se gökärt med gullvivor ta sig en sväng,

snart ringer konvaljer med klockor på sträng.

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - april

April, april! 

"Kära sippor, sitt inte still!

Solen lyser på ris och snår, 

ut på backen, det är ju vår!"

- Aj, en störtskur! - "April, april! 

Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!

Lärkan slår högt i skyn sin drill.

"Sitt ej längre och läs, din tok!

Ut ur skolan och släng din bok!"

- Oj, magistern! - April, april!

Du kan narra oss vart du vill!

April, april,

fy, så tokigt du ställer till!

Skratta inte, vi kanske får

lugg och bannor och våta tår.

Ditt fel är det, April, April,

som kan narra oss vad du vill!

April, April!

Snart en lusteld vi ställer till!

Där skall spraka till vårens pris

skräp och bråte och gammalt ris.

När den slocknat, April, April,

får du gå, fast du inte vill!

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - mars

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - januari

Gott nytt år! 

Kläppen tungt i klockan slår:

»Nu är nyår inne»! 

Tack du kära gamla år, 

som så trött på tröskeln står 

och är snart ett minne! 

Nya år, 

kom med fröjd och sol och vår 

och ett tacksamt sinne! 

Trettondag: 

Tidigt kliva vi ur säng, 

och i skjortor långa 

vandra vi, som vise män 

gingo förr till Betlehem, 

sjungande vi gånga: 

»Ingen dager synes än, 

stjärnorna på himmelen 

de blänka.» 

Tjugondag: 

Då tar julen riktigt slut 

för oss allesamman, 

ty på tjugondagens Knut 

ska vi dansa julen ut, 

plundra granen samman. 

Lilla gran, sörj ej då, 

kanske får i vår du stå 

mitt i valborgsflamman!

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - februari

 

Än ligger viken blank av is,

men veckorna de hasta. 

Vi måste skaffa fastlagsris, 

för snart så är det fasta. 

Vi gömma risen i vår säng, 

av dem ni sen bli väckta, 

och ni ska få så mycket däng, 

att ni bli rent förskräckta. 

I köket står vi sen kring mor, 

hon knådar och hon rullar. 

»Ack kära mor, gör degen stor, 

så vi får många bullar! 

Gör varje semla stor som så 

med mycket mandelmassa. 

Hör mor, vi får väl mer än två? 

Tre, fyra kunde passa!» 

Därutanför står solen glad 

och lyser oss i nacken, 

när vi tar kälkarna i rad 

och åka utför backen. 

Ty än är vintern inte slut, 

än har den frost i håren. 

När våra björkris slagit ut, 

då kan vi vänta våren.

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Ocke, Nutta och Pillerill

Fru Ollon med sin Ocke och lilla Pillerill, 

de bodde i en stuga som sällan höll sig still, 

för stugan satt och svängde i ekens höga topp,

och det tog minst en timme att klättra ända opp. 

En höststorm kom och ryckte och slet i ekens blad. 

”Hurra, nu får vi flyga!” skrek Pillerill så glad.

Han slängde sig på magen på närmsta blad i hast, 

och Ocke följde efter och höll sig stadigt fast. 

Men stormen förde bladet så hastigt upp i skyn.

Det snurrade och krängde högt över skogens bryn. 

Långt över äng och gärden det flög med häftig fart, 

tills barnen börja önska, att de var framme snart. 

Då miste stormen lusten att leka med dem mer.

Han slängde flygmaskinen, och den sjönk hastigt ner 

och föll pladask i granen mitt i en tomtetvätt,

där fyra gummor skrek: ”Vad är det här för sätt!” 

”Säj, har ni inget folkvett, som dimper ner så där 

och smutsar ner alltsammans, när vi haft sånt besvär 

att byka och att tvätta minst hundra tomteskägg

och hänga dem att torka på granens södervägg!” 

Men Pillerill och Ocke, de var så yra så, 

de kunde knappast sitta och inte heller stå, 

de tyckte att de ännu i luften for omkring 

och sa: ”Låt bli att gräla, vi gör ju ingenting!” 

Då sa den yngsta gumman, som var en smula lat:

”De kan få springa ärnden mot husrum och mot mat. 

När de har vilat upp sej, så kan vi skicka dem

med rena tomtetvättar till skogens alla hem!” 

”Så bra då”, skrek de andra, ”så bra du hittar på!

De får dra tvätten åt oss, så slipper vi att gå.”

Och Pillerill och Ocke fick gno åt alla håll 

med rena skägg till tomtar och vresiga små troll. 

Därhemma stod fru Ollon och skrek: ”Hallå, hallå! 

Kom Pillerill och Ocke, kom genast, båda två!

Vart har ni tagit vägen? Kom genast hem igen!

Om ni ej lyder mamma, så blir det ledsamt sen!” 

Fru Hassel kom så vänligt och skulle hälsa på:

”Vad har väl hänt, Ollina? Hur kan du ropa så?

Du blir ju hes i blåsten och skrovlig i din hals.

Jag tror att ollonkaffe ej skulle skada alls!” 

”De barnen, ack de barnen”, fru Ollon gav till svar, 

”ja, stackars alla mammor, ett sånt besvär vi har! 

Men stig nu in och vila och värm dig, kära du,

och smaka ollonkaffet, som just är nykokt nu.”

”Tack käraste Ollina, vad det ska smaka bra! 

Jag tog en bulle med mig till dopp, om du vill ha.” 

Fru Hassels båda yngsta, de stod och titta på 

och undra om de också en smakbit skulle få. 

Då knackar det på dörren, herr Kurre Svans det är: 

”Jag undrar, är det möjligt att man får hyra här?

Det finns en våning ledig här nedanför jag tror,

den är visst mera rymlig än den, där nu jag bor.” 

”Omöjligt!” sa fru Ollon. ”Det går visst inte an!

Då tar ni våra ollon så många som ni kan!” 

”Jag lovar er”, sa Kurre, ”att inte några ta, 

förrn själv ni hunnit skörda så många ni vill ha.” 

Då suckade fru Ollon: ”Vad ska jag ta mig till?

Var är den stygga Ocke och var är Pillerill? 

De lovat skörda ollon och plocka just i dag, 

och nu så är de borta, ack stackars, stackars jag!” 

”Hör på”, sa Kurre ivrigt och svängde med sin svans, 

”den saken ska jag klara, det går nog som en dans, 

vart än de tagit vägen, så ska jag finna dem 

och ta dem uti kragen och bära dem hit hem!” 

Den lilla Nutta Hassel, som aldrig sa ett knyst,

hon smög sig bakom Kurre så listig och så tyst. 

Hon tog ett tag i svansen och gömde sig så väl,

att ingen märkte henne, då Kurre tog farväl. 

Men Kurre kände genast att någon satt där bak.

”Följ med då”, sa han bara, ”det blir din egen sak!” 

Och så red lilla Nutta, som annars var så still, 

ut i den vida världen att söka Pillerill. 

De mötte först en skata, hon var ej vänlig alls.

”Vad har ni här att göra?” hon skrek med öppen hals. 

”Jag undrar blott”, sa Kurre, ”ifall fru Skata sett

åt vilket håll två pojkar från eken sej begett?” 

”Det har jag visst”, sa skatan och skrattade ”ha, ha, 

de for i väg på flygplan och det gick riktigt bra,

de flög högt över gärdet och över nästa skog.

Flyg dit, om du har vingar, så hittar du dem nog!” 

”Jag ska nog finna barnen”, sa Kurre, nästan stött. 

”Här ser du en som hoppar och aldrig kan bli trött! 

Men flyg du till fru Hassel och hälsa henne att 

jag bär på hennes Nutta, som spelat mej ett spratt.” 

Sen gick den vilda färden i långa skutt och hopp

först över plöjda gärden och sen i trädens topp.

Från träd till träd flög Kurre med djärva, lätta språng, 

och stackars Nutta stack sig på barren gång på gång.

Men ingen Ocke syntes och ingen Pillerill. 

Till sist sa lilla Nutta: ”Kan du ej sitta still, 

så att man kan få söka och se åt något håll. 

Du snurrar ju och flänger, som om du var ett troll.” 

”För all del, stanna bara”, sa Kurre, som blev stött, 

”jag har då tittat noga på alla som vi mött. 

Man kan väl inte nosa på allting som en hund!

Stig av, så ska jag hämta dej åter om en stund.” 

Han stjälpte lilla Nutta på närmsta flugsvampstopp, 

och sedan var han borta med några långa hopp.

Och Nutta satt så ensam och såg sig skrämd omkring 

och tyckte att det prassla, men det var ingenting. 

Då öppnades en lucka i svampen näst intill. 

Ut såg en liten gubbe: ”Jag undrar vad du vill?

Säj vill du köpa fluggift och torra ormbunkslöv?

Men tala riktigt tydligt, för jag är ganska döv!” 

”Nej inte alls”, sa Nutta, ”nej inget sånt jag vill,

jag söker bara Ocke och lilla Pillerill. 

Säj, har du sett två pojkar som for på aeroplan?

De for sin väg i morse och saknats hela dan.”

"Nej”, sa den lilla gubben, ”dem har jag inte sett.

Hur kan två tomtar fara i väg på detta sätt! 

Men gamla murkeltrollet, som bor vid enens rot,

han kan helt säkert svara, ifall han tar emot.” 

Och Nutta sprang så ivrigt dit bort och bulta på.

”Vad är det om!” skrek trollet och lät så ilsket så.

”Jag undrade”, sa Nutta, ”ifall du har sett till 

två ollonpojkar: Ocke och lilla Pillerill?” 

Då öppnas dörren häftigt, så att den slår i vägg:

”Det är dom där som tappat mitt allra bästa skägg 

och trasslat till di andra, så att de knappt går an,

men vänta dom sej bara, när jag dom hitta kan!”

Han skakade mot Nutta sin gamla vassa kvast,

och Nutta blev förfärad och satte sig i hast. 

Men gubben gick i stubben och stängde med en

 skräll, 

och Nutta tänkte lättad: ”Så väl att jag slapp smäll! 

Men vart ska jag ta vägen, och vart ska jag nu gå? 

Jag är så rysligt ensam och är så ledsen så!”— 

Då kom en liten ödla och sa: ”Hur står det till?

Du söker kanske Ocke och lilla Pillerill?” 

”Ja visst, ja visst”, sa Nutta, ”säj vet du var de finns?” 

”Jag tror jag såg dem senast vid ån, om rätt jag minns. 

De gömde sig för trollet, som ville ge dem dask,

och hade krupit in i en murken gammal ask.” 

”Följ med”, sa lilla ödlan, ”så kilar vi dit bort!”

Och Nutta sprang så ivrigt, fast hon var rund och kort. 

Men när de kom till hålet, som fanns i askens stam, 

två skäggiga små tomtar försiktigt titta fram. 

”Hör på ni gamla tomtar, ni kanske säja vill 

var man ska finna Ocke och lilla Pillerill? 

Jag sökt dem hela dagen, jag sökt dem överallt

och måste vända hemåt, förrn det blir mörkt och kallt!” 

Men tomtarna i trädet, de skrattade: ”Ha, ha!”

och ryckte av sig skäggen och skrek: ”Godda, godda!” 

Och Nutta blev så häpen, att hon stod styv och still, 

för tomtarna var Ocke och lilla Pillerill. 

”Vi har klätt ut oss bara, för trollets skull förstås, 

för om han lyckas ta oss, så börjar han att slåss,

men att hans skägg blev borta var inte våran skull, 

för blåsten knyckte skägget, när lasset föll omkull. 

Nu har vi byggt en flotte, se här ska du få se! 

På den vi seglar hemåt, och du får följa me! 

Till segel ska vi hissa vår gamla flygmaskin. 

Vi fann den här i mossan, och den är hel och fin!”

De satte sig på flotten, och den bar genast av.

Och Ocke han var styrman och styrde med en stav. 

Som ballast och som utkik fick Nutta hjälpa till.

Men den som skötte seglen, det var allt Pillerill. 

Rätt som det var skrek Nutta: ”Vi far åt galet håll!” 

Just då blev masten träffad utav en taggig boll.

På stranden stod tre pojkar och hojtade och skrek: 

”Vi leker indianer, kom genast hit och lek!” 

”Ni skulle riktigt skämmas”, skrek Ocke argt till svar, 

”det är en lycka bara att båten hållit har. 

Men masten måste lagas, det blir ett drygt besvär, 

och ledsamt nog så måste vi därför landa här.” 

”Vi hjälper er med masten”, skrek pojkarna på strand. 

Sen plumsa de till båten och drog den kvickt i land. 

”Var inte arga på oss, som slängde våran boll, 

vi ville bara få er att titta åt vårt håll.” 

”Nå ja, vi ska förlåta”, sa lilla Pillerill, 

”att hålla på och gräla, vad kan det tjäna till!

Men masten måste lagas, så vi får fara snart.” 

”Ja visst”, skrek strax de andra, ”det gör vi i en fart!” 

Kastanjepojkar duger till mycket de, minsann,

på deras muntra påhitt man aldrig tröttna kan,

för allting kan de leka och allt de duger till, 

så tänkte både Nutta och lilla Pillerill. 

Och Nutta satt och åkte i hissen upp och ner, 

då plötsligt ovanför sig herr Kurre Svans hon ser. 

Han burrade med svansen och var så ond och het, 

och sa: ”Vart tog du vägen? Jag undrar bara det! 

Nu ska jag vända hemåt och vill ej vänta alls!

Kliv genast upp och sätt dig här framåt mot min hals! 

Och Ocke rider bakom och sitter riktigt still!”

Sen grep han bak i byxen den lilla Pillerill. 

Och ritten hem för barnen blev både svår och lång, 

för Kurre gav dem daskar med svansen gång på gång. 

Han sa att såna ungar han aldrig förr sett till 

och skakade så häftigt den lilla Pillerill. 

Men slutet utav färden blev ändå allra bäst! 

I glädjen tog fru Ollon och ställde till en fest. 

Till Ollonfar hon ringde i spindeltelefon 

och sa: ”Kom hem till festen, om du kan komma från.” 

”Men käraste Ollina”, fru Hassel viska då, 

”jag tycker allt de borde ha något straff ändå!”

”Nej inte alls”, skrek barnen, ”det har vi redan fått, 

för hela vägen hemåt har Kurre Svans oss klått!” 

”Så bra då”, sa fru Ollon, ”då slipper vi ju det, 

att straffa är allt nästan det värsta som jag vet!

Tack ska du ha herr Kurre som gjort allting så bra! 

Den nya lägenheten, den kan du genast ta!” 

Och Kurre Svans han flyttar på stund i eken in

med sina fyra ungar och ekorrgumman sin. 

Och de blir med på festen, där han är hedersgäst. 

Av allt som bjuds de tycker att nötterna är bäst. 

Och just som festen börjat, kom pappa Ollon hem, 

i följe med sig hade han ollonborrar fem. 

De hade varit ute och plantat ollonskog 

och ville nu ha roligt på allt sitt släp och knog.

Fru Ollons kaffe doftar, så att det är en lust. 

Små nyponälvor bjuder på klarröd nyponmust.

Fru Hassel bjuder småbröd av bästa hasselnöt,

och humlan skänker honung, som är så stark och söt. 

Fru Kotte har en kåda att tugga, seg och fin, 

och enristomten öppnar en kagge enbärsvin.

Med korn från åkern kommer en liten åkermus,

och åtta små lysmaskar, de bär på sina ljus. 

Och dansen går i ringar kring ekens jättefot.

Högt över skogens toppar står månens silverklot. 

Det skiner som en lykta på skogens glada fest, 

och nu får sagan sluta just när den är som bäst.

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: ABC-resan

Apelsiner två fick Anna 

med till matsäck av tant Nanna. 

Bo bananer fick av Far. 

Nu de ut i världen drar 

för att lära A B C.

Annas docka följer me’. 

Cyklar har då båda två. 

Bo, han ropar: ”heja på! 

Först så tar vi oss ett bad!” 

”Ja!” skrek lilla Anna glad. 

Dockan glömde de på stranden. 

Ensam låg hon där i sanden, 

tänkte: ”Ingen minns mig mer, 

aldrig mer jag Anna ser!” 

Ekorrn kom så snabb och kvick,

dockan i sin mun han fick, 

skuttade i väldig hast 

bort till toppen på en mast. 

Och han lydde inte Anna,

fast hon ropa’: ”stanna, stanna!” 

Fisken, stor med blanka fjäll,

hörde Annas rop och gnäll, 

sade: ”sätt dig upp min skatt, 

vi ska simma rövarn fatt!” 

Grodan hjälpte, snäll och trygg, 

barnen upp på fiskens rygg. 

Sen de efter båten styrde 

med sån fart att vattnet yrde.

Hönan som på stranden klev

nästan vild av skrämsel blev,

flaxade och skrek: ”ka, ka,

sånt kan aldrig sluta bra!”

när från båten med ett hopp

ekorrn flög till tallens topp.

Igelkotten hörde strax

hönans vilda rop och flax

och han skrek till ekorrn då:

”stanna, annars ska du få!” 

Jordgubbsmor så rund och rar 

skrek: ”Vad nu i allan dar!” 

när i hennes lövsal, kluns! 

dockan ramla’ med en duns. 

Katten, som ur sömnen spratt,

jamade: ”Tag rövarn fatt!” 

Mitt i språnget se’n han stanna 

när han fick se Bo och Anna, 

som på stranden våta kom, 

medan fisken vände om. 

Lingon lyste röda, granna. 

”Oj, så fullt av bär!” sa Anna. 

Och de åt allt vad de orkade

medan deras kläder torkade. 

Månen såg på barnen ner, 

sa: ”nu får ni skynda er, 

om ni ska få dockan fatt 

innan det har blivit natt!” 

Nyponet på taggig kvist 

sa: ”den dockan har ni mist! 

Lyckan går så fort sin kos, 

jag har mist varenda ros!”  

Ormen som i gräset slingrade 

väste elakt där han ringlade:

”Det är riktigt rätt åt er, 

dockan ser ni aldrig mer.” 

Päronet högt ovanför 

viskade till barnen: ”Hör! 

Dockan ligger hel och fin 

bakom jordgubbsmors gardin.” 

Glada skyndar Bo och Anna, 

men de måste plötsligt stanna. 

Vad står väl i vägen nu? 

Ack, ett stort och konstigt Q!

Q man sällan dock behöver,

därför hoppar kvickt de över. 

Rosen ler så glad och nöjd 

över Annas hjärtefröjd

när hon får sin docka åter. 

Dockan själv av glädje gråter. 

Snigeln sträckte hornen ut 

och trumpelade: ”tu tut!” 

Tuppen gol så gällt och grant, 

alltid främst som musikant. 

Ugglan satt så tyst och tänkte, 

medan ögat dystert blänkte: 

”När de tystnat med sitt gnäll 

ska jag ha konsert i kväll.” 

Vallmon viskade: ”tyst, tyst! 

säj godnatt nu utan knyst. 

Alla barn i säng ska stoppas. 

Läxan kan ni, vill jag hoppas?” 

X vi har i läxa fått”,

sade Bo och Anna brått. 

”Hur vi kring i världen tittat 

inget ord på X vi hittat!” 

Yxan som på väggen hängde 

vasst på Bo och Anna blängde, 

sa: ”Mitt namn skrivs ju med X,

liksom häxa, sax och käx. 

Värre blir det, må ni veta,

finna några ord på Z.” 

”Zinkvitt ser jag att det står 

här på denna gamla lår. 

Då behöver vi ej leta 

efter flera ord på Z. 

Kom och låt oss hemåt ro 

strax i låren”, tyckte Bo. 

Åror fann de ner vid ån. 

De klev i och sköt ifrån. 

Anna styrde med en kvast. 

Dockan höll hon stadigt fast. 

Men så skrek hon plötsligt: ”O! 

båten tar in vatten, Bo!  

Tänk ifall den skulle stjälpa! 

Här finns ingen som kan hjälpa. 

Fågel lilla, råd oss du: 

Vad ska bäst vi göra nu?” 

Ärlan kom så snabb med svar: 

”Cyklarna på strand finns kvar. 

Kliv ur låren med det samma, 

cykla sedan hem till mamma!” 

Ödlan kilar till sitt bo 

under landsvägsdikets bro 

och berättar för sin fru: 

”Barna, de är hemma nu! 

Dockan har de tagit me’. 

Alla kan de ABC.”

E Beskow:

Elsa Beskow 150 år: Puttes äventyr i blåbärsskogen

I skogen gick Putte med korgar två; 

han tänkte, han skulle dem fulla få 

av blåbär och lingon så rara. 

Det skall bli namnsdagspresent åt mor, 

och därför är Puttes iver stor. 

Men var kan väl bären vara?

Han sökte och sökte med stort besvär,

men ack, han hittade rakt inga bär,

till sist sjönk han ned på en stubbe.

Till tårarna var det ej långt igen;

då rörde det sakta vid Puttes ben:

Det stod där en liten gubbe.

Se så, kära Putte, ej ledsen var!

Vet du vad, jag är själva blåbärsfar

och är konung i blåbärsskogen!

Kom med, lilla Putte, och tag mig i hand,

så vandra vi bort till mitt präktiga land,

där blåbärsskörden är mogen!

Med käppen han rörde vid Putte helt lätt,

och Putte blev genast så liten och nätt

som självaste blåbärskungen.

Men allting annat så stort det var,

så väldiga kronor blommorna bar,

och stor som buskar var ljungen!

Och Putte undrar: »Hur ska det gå

att båda korgarna med oss få,

vi är ju mycket för korta?»

Men gubben visslar på ekorrar två.

De korgarna svänga på ryggen: se så!

I några skutt är de borta!

Sen vandrade Putte vid gubbens hand
igenom ett stort förtrollat land
mellan palmer som vaja för vinden.
När stora spindlar de träffade på,
fast artigt de hälsade, hände ändå
att Putte blev blek om kinden.

Snart kommo de fram till en lummig skog
och blåbärskungen så vänligt log:
»Välkommen hit in i mitt rike!»
Men Putte ropade häpen så:
»Där hänga i träden äpplen blå,
jag aldrig sett deras like!»

»Oj oj, kära Putte, så dum du är, 

förstår du då inte att det är bär! 

Men här ha vi hunnit min stuga!» 

Han ropar: »Kom hit mina gossar sju!» — 

Och framför Putte stå i ett nu 

sju blåbärspojkar och buga! 

Och blåbärskungen belåtet ler: 

»man säkert på utanskriften ser, 

vems pojkar det här kan vara. 

Nu, Putte, ska du dina blåbär få, 

er raska nu,mina gossar blå,

ni bruka ju vara snara!»

Och nu ska ni tro att det gick med fart:
De klättrade, skakade, rev, och snart
stod korgen till randen rågad.
»Kom nu och följ med oss», ropade de.
»så ska du så mycket livat få se!»
Och Putte var genast hågad.

Och Putte fick segla på stora sjön.

Av bark var båten och segel av lönn.

Ack, aldrig han förr haft så roligt!

Då kommer han plötsligt ihåg sina bär:

»Men var skall jag väl hitta lingon här?

här är väl inte nog soligt?»

»Jo vänta, Putte, ska du få se,

till lingonmor vi nu oss bege.

hon säkert ska lingon dig skänka!

Du måste blott vänta en liten stund,

tills vi fått oss tvätta om hand och mun

och laga att tänderna blänka!»

På åtta möss de satte sig opp,

genom blåbärsskogen i vild galopp
gick sedan den lustiga ritten.
När äntligen skogens slut de nå,
där syns en slätt av mossa grå
med en liten hydda på mitten.

Därutanför sitter med värdig min

en lingonmamma så prydlig och fin
med alla döttrarna sina.
De torkat lingon den hela dag,
de skola dem koka i honungslag,
men gnida dem först så de skina.

Och lingonmor säger vänligt så:
»Ja visst, kära barn, ska’ du lingon få;
så plocka nu snällt, mina flickor!
Men tag dem blott riktigt varligt ned,
och akta att ej ni får karten med!
Och inga kvistar och stickor!

När korgen står fylld med råge på,

ta gossarna lingonflickorna små
i hand och gå ut för att gunga.
I spindelvävsgunga av finaste slag
nu gunga de Putte tag på tag,
medan flickorna skratta och sjunga.

Då ringer det; och nu få de brått,

ty lingonmor bjuder på något gott,

på honungslingon så klara;

fast Putte aldrig förr smakat på

så gott som detta, han kan ej förmå

mer än två av lingonen bara.

Sen bockar Putte så djupt han kan

och tackar för allt, ty nu måste han

och blåbärsgossarna fara.

I stora skrindan de åka få.

Med händerna vifta flickorna små

och gossarna ivrigt dem svara.

Så viftas avsked med mössa och hand

och Putte lämnar blåbärens land

och den snälla blåbärsgubben.

Och innan han hunnit räkna till sju

är råttor och vagn försvunna, och nu

han sitter där åter på stubben!

Först tänker Putte: »en dröm visst det var!»

men båda korgarna har han ju kvar

med bären som granna skina,

så nog var den drömmen riktigt sann.

Och glad i hågen nu traskar han

mot hemmet med korgarna sina.

E Beskow:

Rabarberknopp

”Ge rum, jag vill opp”, 

sa Rabarberknopp. 

Så sprängde han på med sin röda topp, 

men jorden sa stopp: 

”Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!” 

”Ge plats, jag vill opp”, 

sa Rabarbertopp. 

Han svällde av styrka, han glödde av hopp, 

”pass på, jag vill opp, 

jag vässar min topp, 

jag känner hur våren gror i min kropp!” 

”Tittut, tittopp”, 

nu sticker han opp, 

nu hälsar han glatt med sin röda topp 

och svaras av kvittrande fåglars tropp:

”Välkommen hitopp, 

välkommen, välkommen, Rabarberknopp!” 

E Beskow:

Gamla häxan Avundsjuka

Gamla häxan Avundsjuka 

lömsk som alla häxor bruka 

tassar fram med steg så mjuka, 

ryggen uti krum. 

Andras glädje vill hon sluka, 

girigt sluka, listigt sluka, 

gamla snåla Avundsjuka, 

stygg och ful och dum.

Över hela jorden bor hon, 

ständigt efter föda gnor hon, 

ut och in i husen snor hon 

hungrig som en varg. 

Ser hon mänskor glada stråla, 

det kan häxan inte tåla, 

hon vill ha dem sura, snåla, 

annars blir hon arg. 

Börjar genast ilsket väsa, 

sticker fram sin vassa näsa, 

viskar några ord så hesa 

som nu sist till Per: 

Det är orättvist det här du, 

Lisa fick allt flera bär du, 

dom är stygga mot dig, Per du, 

det var styggt det här! 

Pelles hela glädje slök hon, 

under bordet hastigt dök hon, 

och på nästa offer rök hon 

med en faslig hast. 

Pelle han var dock en flink en, 

såg av häxan bara vinken 

utav svansen, men i blinken 

högg han henne fast. 

Var det du som stod och käxa? 

Vänta dig, du gamla häxa, 

du ska få en grundlig läxa, 

hör nu bara på: 

Mina bär är lika bra du, 

jag vill inga andra ha du, 

jag är ändå lika gla' du; 

mår du illa, nå? 

Gamla fega Avundsjuka, 

hon är inte svår att stuka, 

nej, hon är en riktig kruka, 

det gick som en dans: 

darra' ynkligt utav fasa, 

sjönk ihop liksom en trasa, 

gnällde: Per, låt bli att basa! 

Aj, låt bli min svans! 

Äntligen sin frihet vann hon, 

spiselhörnet hastigt hann hon, 

och i mörka vrån försvann hon 

som en råtta grå. 

Pelle sade: Låt oss akta, 

det är bäst vi henne vakta, 

annars kan hon smyga sakta 

in igen på tå! 

E Beskow: