Oljemålning av H K H Prins Eugen
vi dra på flykt, på flykt.
Vi sticka vredgade i brand
det hem, vi nyss ha byggt.
Vi känna ej vår kurs. På lek
en nyck oss driver fram
ur skuggan under alm och ek
att dricka vägens damm.
Men stundom, när en slump mig tvang
till någon okänd trakt,
där intet namn med hemortsklang
åt främlingen blev sagt,
det hänt mig, att med vindens sång
liksom en aning gled
om att i drömmen någon gång
jag färdats samma led.
Så hände nyss. Ur skogens bryn
en väg mig förde ner,
och bländad grep min blick den syn,
jag än i minnet ser.
Ett land så öde och förbränt,
som himlens blå är blått;
en stig, som slingrar gammalkänt
mot ett förfallet slott.
En flöjel pekar stillt mot nord
i middagshettans rus.
Guds fred, du ödelagda jord,
Guds fred, du döda hus!
I skum portik är rasslet dött
av hillebard och lans,
och över taket brinner rött
en drömsols djupa glans.
I tystnad står från gård till loft
försänkt din helgedom.
Var fönstersmyg är täckt med stoft
och riddarsalen tom.
På bädd av jord, granit och kalk
du sover lugnt och lätt,
som på en bortglömd katafalk
en död av slocknad ätt.
Och medan dagen leker blått
och söver all min sans,
jag drömmer än, du döda slott,
om din förgätna glans -
om arbetsdagens tröga flykt
och nattens dryckeslag
och skumma brott, som sova tryggt
till världens sista dag.
