Kalle Dal och hans mor

I

Var det en verklighet från livet,
en efterklang av något skrivet,
ett återljud av egna kval
i sammansus med skogens klagan,
när jag förnam den sorgsna sagan
om skogens son, om Kalle Dal?

En fästningsfånge var hans broder,
en sockensköka var hans moder,
lösdriverska och fattig tös,
som aldrig känt en skymt av heder,
men hur man svälte eller frös,
och aldrig visst om andra seder
än den att vara sedeslös,
men var bekant med brukens smeder,
ett laglöst barn, en stackars tös.


II

"Lelle Kalle,
lelle Kalle,
du min lelle Kal.
Efter far din får du leta,
vem kan veta,
vem var far din, lelle Kalle,
lelle Kalle,
lelle Kalle,
du min lelle Kal?
Efter dalen skall du heta,
där du föddes, lelle Kalle,
lelle Kalle, du skall heta
lelle Kalle Dal."


III

Det ligger en usel stuga
ensligt vid ensligt vatten
av en mörkbrun å

där om natten
smederna knacka på.

Där tultar en tulting bland rösen
och tultingen rullar i backen
och rullar ikull,
och mamman, den fattiga tösen,
tösen som vanligt litet full
ser på.

Lelle Kalle,
lelle Kalle,
hur ska detta gå!

Snyter, hjälper,
nästan stjälper
själv omkull också.

Pastorns monolog

Det kräves mycket kraft och tålamod

att mjuka upp en så förhärdad själ,
men huru mången är ej syndens träl
och kan väl någon av oss kallas god?

Det händer då och då att ämbetsbröder
ha råkat även de i fängelse,
jag kan ej neka tvivlet, som föröder
min egen själ - är allt förgängelse?

Och vad är Gud? ett föremål för dyrkan?
nå man är väl modern för gamla kyrkan
- ett Allt? - ett Jag? - ett Någonting så där!
- man tänker icke alltid som en lär.

G Fröding:

Bönhörelse

Bed, så får du åter lida 

det du alltid led, 

åter bida 

det du alltid bidat, bed.

G Fröding:

Gråbergssång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Variatio

Det vetebrödsvita och gudsängelrena 

med Herren-vare-lov och Gudsfrid - 

de hava väl ock litet rätt, som mena, 

att slikt smakar gott för en tid. 

Dock finns det en smak av det sillsaltbittra, 

rätt god, om ock icke så ljuv 

- den länge hört småfågel pipvackert kvittra, 

vill gärna höra tjutet av uv. 

Men blir det för mycket "uhu" och "klävitt", 

då börjar vårt huvud att värka, 

då vilja vi åter bli kvällstjutet kvitt 

och längta till morgonens lärka.

G Fröding:

Himlar

I

Jag avskyr Gud betraktad såsom pater,
och hatar tanken att, ditovan hunna,
ej man och kvinna mer, men munk och nunna,
vi skola sjunga eviga kantater.

Jag avskyr änglar, om med stela later
de träda mot mig kyliga och tunna
likt dessa Dygder, som i tider svunna
gjorts till personer på en klerkteater.

Är saligheten blott den benradslike
avhållsamheten, skild från livets krafter,
ej underligt, om himlarna bli tomma,

ej underligt, du arma himmelrike,
att mer vi älska jordens friska safter
med han- och honfrö, frukt och barn och blomma.


II

Jag älskar ej en himmel lik en kyrka
och klostersalighet mig kvittar lika,
jag vill se himlen full av jordens rika
och starka liv med ännu större styrka.

Från mina livskrav jag ej ämnar vika,
om också himlens alla helgon yrka
som idealmål för mitt hopp att dyrka,
ej blott som medel, att på kors mig spika.

Giv mig, o Gud, ett säkert hopp i döden
att möta livets friska mänskovimmel,
där mannen är en man och kvinnan kvinna!

Giv mig en uppåtfärd av rika öden,
där jag kan slag förlora eller vinna,
så kan jag kanske längta till din himmel!


III

Kanhända kämpar väldighet med troner
ännu i himlens allra högsta zoner,
likt bragd och äventyr i jordens krig,
kanhända blandas i de helga toner,
o Gud, om du är till, som ägnas dig,
från skog och änga i himmeltemplens närhet,
likt jordens ljud, men fylld av himmelsk skärhet,
en kärleksvisa öm och innerlig?

Kanhända där för varje man och kvinna,
var stam, vart folk är salighet att vinna
av just den egenart, som är för dem?
För Hellas lysa ljust Elysiens lunder,
för Israel med ädelstenar under
sin jaspismur ett nytt Jerusalem.

Sin sälla jaktmark uppnår indianen,
till houribäddens vila går sultanen
på segrar nöjd, men onöjd skandinaven
går djärvt ännu på andra sidan graven
med egen kraft till stöd på vikingfärd
- en var skall finna, trälen som titaten,
om född i öknen eller under granen,
av det han önskat det, som han är värd.

Friheten

Ej blir viljan frigjord av att färdas
mjukt på dynor, ej att fritt i lastens
famntag lata sig en levnad lång.
Fri blir viljan först, när den fått härdas
från en veklings ragling till gymnastens
genom självtvång fria hjältesprång.

[---]

Lättsinnet

Den unge sade:

Med lättsinne mente jag: göra
vadhelst mig behagar,
jag trodde på hemliga lagar,
som, lever mitt övermod
hur nyckfullt det vill alla dagar,
ändå skulle mäkta att föra
därhän, att all följd bliver god.

"När hanliljan", tänkte jag ofta,
"vill växa och blomma och dofta
och låta sitt frömjöl få flyga
hur planlöst som helst för att finna
den första och närmaste lilja,
dit slumpen med vinden det för,
och ändå ej något förstör,
vi skulle då jag icke vilja
detsamma och vi icke smyga
till första och närmaste kvinna
och göra som hanliljan gör?"

Men nu har jag bördor att bära
av hustrurs besudlade ära
och skulden för skökvordna mör,
och själv är jag döendet nära
av lustan, som tär och förstör,
mig synes, att lögn var min lära,
men, säg mig, du gamle, varför?

Den gamle svarade:

Icke alla unga viljor
äro friska, rena liljor,
ont de göra, ont de lukta,
när de dofta och befrukta
i de vita liljors ring,
och när lustigt de sig tycka
med sitt frömjöl sprida lycka
sprida de blott pestfrö kring.

Si, drömmaren kommer där

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding:

Ett gammalt bergstroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
den flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp´na och kyss´na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg´na och vyss´na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp´na
och ta´na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp´na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp´na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!

G Fröding:

Men

Men att evigt krankt betrakta
sina sjuka drag och miner,
se, hur döden lömskt och sakta
härjar oss till grå ruiner,

det är pina utan ände,
spanska stövlar, hjul och stegel
- bäst att le åt sitt elände,
bäst att slå itu sin spegel.

Bäst att taga bördan på sig,
le åt åldern, som förtorkar
män till gubbar, bäst att slå sig
fram, så länge hoppet orkar!

Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!

En fattig munk från Skara

Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk,
jag fattige olärde bortrymde klerk,
en bortlupen broder bara,
fördömd av kapitlet i Skara.

Nu är jag en gammal och böjder man,
åt den onde given av kyrkans bann
för dråp och trilska och kätteri
och av kungen förklarad för fågelfri.

Alltsedan Lasse Kanik jag slog,
de hava jagat mig som ulven i skog.
Det enda de funno till rätta,
det var min munkehätta.

Jag var väl en dårlig och genstörtig munk,
jag tog väl törhända för mången en klunk
i lönn ur herr Abbatis tunna
och syndade svårt med en nunna.
Jag hade armar och ben av järn,
med löskemän slogs jag i var tavern,
med konor och gigare drog jag
och Lasse Canonicus slog jag.
Och ånger och plåga kom ut därav,
jag levde i främmande land av drav,
det självaste svinen rata,
som det är sagt i Vulgata.

Dock var jag ej än i den ondes klor,
ty mycket gott i människan bor.
Jag var på en stormig och villsam stråt,
som när Väneren kastar en fiskares båt
och äntligen honom till stranden bär,
fast sargad och slagen av klippor och skär,
och det som brister och felas
kan ännu lagas och helas.

Då satte de mig i en nattmörk bur,
sen drevo de mig, som när vilda djur
sig trängta att bytet slita
och riva och gnaga och bita.

De lärde mig dödsssynd och dolskhet och hat,
och bitterhet blev mig till dryck och mat.
Jag kände mig död och dömd och såld,
en förtappad i satans våld,
mitt hem var byggt i Gehenna,
jag ville mörda och bränna.
Men suset i skogen och forsens röst
och morgonens sken, som går upp i öst,
och regn, som i hösten gråter,
de gåvo mig kärleken åter.

Och daggen och bäcken och fågelens sång
och ängarnes blommor och älgens gång
och ekorrens glädje i granens topp,
de gåvo mig åter levnadens hopp
och gåvo mig åter min ära
och lärde mig ny en lära.

Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går,
och ingen är get och ingen är får.
Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Och han, som sitter så mäktig i Rom,
han får väl utan mig sin dom
med munkar och höga präster,
som kalla sig doktor och mäster.
Och herren, som sitter så stolt i sin borg,
han får väl att bära, han ock, sin sorg,
och sorgen den träffar väl hertig och kung,
på kejsaren själv faller sorgen tung,
och alla på villvägar vandra,
vi skulle jag banna och klandra?

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Om världen ock min ära tog
och ensam jag sitter i mörkan skog
och aldrig skall bättre tider nå,
så vill jag ej sörja och klaga ändå,
ty fågelen flyger så glad emot sky
och solen går upp var morgon ny
och björken om vårarne knoppas,
vi skulle då jag ej hoppas?

Törhända, när tusende år ha gått
som skyar hän över kojor och slott,
det drager i skogen en ryttare fram
och binder sin häst vid björkens stam
och gläntar på dörren och tittar in
på torftigheten i hålan min.
Och då får han se mitt fattiga pränt,
med vildpenna skrivet på pergament.

Då säger han: "Se, han visste, han,
vad nu är känt av varje man,
men kostat så långan långan strid
på jorden i långan långan tid
- och ändå var han bara
en fattig munk från Skara!"

De gamle och de unge

Vi hurrade, medan vi skuttade ut.
De gamle de sutto och gluttade ut.
Farväl!
Se om er väl, när det blåser kallt,
välkomna igen, när ni sett på allt!
Farväl! Lev väl! Farväl!

De gamle de sutto och viftade ut.
Och flickorna parvis vi skiftade ut.
Lev väl!
Och var tog sin, och jag tog min.
Vi svängde med hatten och nickade in.
Farväl! Lev väl! Far väl!

De gamle de sutto och spanade ut,
ty våren och ungdomen manade ut.
Farväl!
Och hade de sluppit från åldern loss,
de skuttade väl i galopp til loss.
Farväl! Lev väl! Farväl!

Och speljakten sköto vi sjungande ut.
I livet vi färdades gungande ut.
Lev väl!
En gång är det vi, både jag och du,
som ropa åt sjön som de gamle nu:
Farväl! Lev väl! Farväl!

Vänner vid sjukbädden

I talen ordspråk, talen som från ovan,
och köksmoralens senapsdeg I bringen!
Jag hör det nog, I han predikogåvan
- en tröst för er, men tröst för annars ingen!
Men läggen nådigst band på tungorna,
de smidigsmorda visdomsslungorna,
och bort med salvelsen, som höves ingen!
Låt mig ha fred och sparen lungorna
- min själ är sjuk, men fraser hela ingen!

Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort,
som ropa flyg! åt den som brutit vingen!
och bort med fingrarne från sår, som svida,
jag vill ha rätt att ensam genomlida
mitt eget kval - jag vill ha tröst av ingen!

En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder,
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

G Fröding:

Jätten och skolgossen

Jag vet en jätte i höga norden,

han ville sträcka sin arm kring jorden,
men någon håller hans makt tillbaka
och gäckar honom i sommarvaka:
Guds klara sol,
hon skrinner backe
på jättens nacke
och sätter sig på hans kungastol.

Om hösten mornas han ur sin dvala,
då vill han solen dess skämt betala,
då skickar han sina blanka isar,
köld, mörker, drivor och rök i spisar.
Med slikt gehäng
syns han dess värre
som världens herre;
men jätten, jätten, han är min dräng!

Jag spänner honom som häst för släde,
när isen ligger så slät som bräde,
jag remmar honom med stål på tassen,
han bygger broar, han drager lassen.
Av sockerkorn
åt mig han trollar
de bästa bollar
och murar fästen och reser torn.

Du barske kung över nordanvinden,
visst kan du nypa mig röd om kinden,
visst kan du jaga mig in i stugan
och sveda vingen på sommarflugan;
men med en sväng
är jag på skida
att kull dig rida;
ty, vinterjätte, du är min dräng!

Z Topelius:

Spågumman (Yrkesvisa 26)

Om jag vet vad som sker
i en kommande dag?
Jo, jo, men, det tror jag,
och jag vet mycket mer.
Jag kan spå excellent
det, som aldrig har hänt,
som man aldrig får se
och som aldrig kan ske.

Allt beror, om ni då
vilja tro på mitt ord,
som om himmel och jord
skulle svärja därpå.
Men om icke ni tro,
om ni skratta, jo, jo,
si då händer, att allt
är som purrat i palt.

Lilla fröken, kom hit,
giv mig tassen, så där,
låt mig se vad där är!
Aj, så fin och så vit!
Där gå linjer och streck - - -
jag ser tydligt en käck
ung student... det är han,
som en gång blir er man.

Nej... här är en kadett,
han är fattig och kär...
En kapten kommer här
med förgylld epålett...
Men vad nu? En rival,
en tjock, gammal genral!
Snart ett dussin komplett...
stackars lilla kadett!

Ta vi korten härnäst?
Eller koka vi snart
en kopp kaffe med fart?
Jag tror kaffe är bäst,
för då smälter som smör
lilla frökens humör.
Jo, hurra! I gevär!
Si, kadetten är där!

Z Topelius:

Behåll din krona

Du lilla kära med ögon klara,
bed Herrens ängel dig väl bevara!
Guds rikes älskade barn du är
och vet ej, att du dess krona bär.
Behåll din krona! Behåll din krona!

De skola komma, de onda tankar
av mycken synd, som i världen vankar.
De vilja stjäla din dyra skatt
och byta morgonens ljus till natt.
Behåll din krona! Behåll din krona!

Och när de säga: minns årens heder,
du är ej mera ett barn, som beder,
ett barn, som älskar, ett barn, som tror,
ett barn, som lyder, du är nu stor:
Behåll din krona! Behåll din krona!

Behåll Guds rike, som blev dig givet,
din tro på Jesus, din tro på livet,
ditt lätta löje, din korta tår,
din omedvetna, daggfriska vår!
Behåll din krona! Behåll din krona!

Så många ville din krona vinna,
som söka, söka och aldrig finna,
som ständigt fråga, men få ej svar.
Behåll Guds rike i hjärtat kvar!
Behåll din krona! Behåll din krona!

(aug. 1896)

Z Topelius:

Idealet

Idealet är här, idealet är där,
idealet är likt sankte Pål, sankte Pär,
idealet är svart, idealet är vitt
och likt påvens skägg av en egen snitt,
idealet är lätt, idealet är tungt,
idealet är gammalt, idealet är ungt,
idealet är kärlek, idealet är hat,
idealet är Tolstoys och Nietzsches prat
- jag tror det är bäst, att en var har sitt,
som jag har mitt.

En hög visa

Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros,
när daggen faller vid morgontid.
Och hennes däjelighets makt är såsom en stor krigshär,
den där nederslår sina fiender
med starkt dån och vagnar och resenärer
och högt ropar: ho kan motstå mig?

Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I, som vallen i bergen
eller sitten utefter vägkanten
glammandes,
haven I sett min kära,
haven I sett, om min unga ros
gått denna vägen framföreåt?

Si, hennes gång är som en dans över ängarne
och såsom en stor konungs dotters dans,
och hennes röst är såsom ett vackert läte
och såsom en lustig musik i bergen,
och hennes anletes glädje
är såsom en sol över sjöar,
de däjeliga sjöar i dalarne.

Jag kom till min käras boning,
när aftonen svalkades och skuggan förlängdes,
och min käras faders björkar var ljuvligare än myrrha
och nardus och alla de apotekares pulver.

Si, min kära lustvandrar i örtagården
och hon döljer sig för mina ögons åsyn
under buskar av stickelbär och vinbär.
Såsom ett ungt lejon lurar hon i sitt förstäck
och såsom en modig rövarskara i sitt bakhåll,
läggandes råd i sin själs ondsko,
huruledes hon må gripa den hon kär haver,
på det hon må uppfräta honom
med sin mun, som icke mycket stor är,
och med sina läppar, röda som gott vin.

Såsom ett oväder kom hon fram av buskan,
såsom ett starkt oväder med storm och regn och hagel,
där hagelkornen äro såsom fall av liljor
och regnet är såsom rosors regn
och stormen såsom ett högt leende
och klang av många cymbaler.

Och hon föll över mig och tog mig till fånga
till att vara henne en krigsfånge och en träl
och for fram över mitt ansikte med sina läppars vrede
och gjorde en dom över mig och sade:
du är välkommen till min faders boning,
si, du är mycket kär hållen och ganska välkommen.

Och hon tog fram av fataburen
saft av hallon från örtagården
och kosteligt bakverk och många kakor,
och vi åto och glammades allt intill solnedgången.

Men si, många dagar äro farna,
sedan jag såg min käras ögon,
och mina tankar gå vill på gamla villstigar,
ty min kära är framföre alla andra
i detta landet,
ty hon är såsom en ung gran
och såsom en sjungande vattubäck
och såsom solskenet över sjöarne,
de däjeliga sjöar i dalarne.

Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I, som vallen får och nötboskap i bergen
eller glammen utefter vägakanten,
haven I sett den min själ kär haver,
haven I sett, om min kära
gått denna vägen framföreåt?

Hamlet

Väl är mitt huvud sjukt, väl vackla stegen,
väl är jag nära att förgås av kvalen,
min blick är inåtvänd, min mun förtegen,
de hava rätt: "Visst är prins Hamlet galen!"

Visst är prins Hamlet galen, men han leker
väl ock med flit en lek med galenskapen,
emot det motstånd, intet klokt beveker,
begagnar han det galna såsom vapen.

Du kloka vardagsvana, som beställsamt
ser till att allting göres som det brukas
- var på din vakt, när Hamlet handlar sällsamt,
att ej din stora klokhet förödmjukas.