Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Caesar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 

Vi alla resa oss mot Caesars ande, 

och uti mänskoanden finns ej blod. 

Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 

och icke stympa Caesar! Men, o ve, 

för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 

må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 

må han tillredas som ett gudaoffer, 

ej sönderhackas som ett rov för hundar! 

Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 

till blodig bragd upphetsa sina slavar 

och efteråt för syns skull banna dem; 

då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 

och ser man saken så — då bliva vi 

ej mördare, men rensare benämnda.

W Shakespeare:

Levnadsåldrarna ur Som ni behagar

Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare: