Från vilka lugna vatten - - -

Från vilka lugna vatten kommer oväntat

denna sinnets svalka?

Vem tände plötsligt visshetens ljus

på det av tvivel maskstungna bordet?

Varför ha de onda andarna

gått tillbaka till sitt eldhus,

och den svarta rosen

blommar mellan mina händer

röd och vit?

Icke har jag själv tillrett

det smärtstillande medlet

eller egenhändigt öppnat den blindes ögon.

Är detta kanske en bortglömd helgondag

med kvardröjande hemlig välsignelse?

Eller gick någon förbi nere på gatan

och bad en bön?

Änglar till gäster

Abraham utan att veta

fick änglar till gäster.

Tycktes som vandrande män

på en urtidssemester.

Änglar i jordisk skrud

lämnade kvar under tältväggens lutning

skimret av Gud.

Häpen som Abraham fordom

i tältet vid palmernas Mamre

stundom jag visste, när bordsbönens mässa

var läst, och en dörr gått igen,

att jag fått långväga bud.

Sade fader Sosima

Ingen kan döma en annan,

straffa och slå,

som ej vet sig själv

långt mera skyldig ändå.

Ve dem som gladdes

att klandra och döma,

högmodigt hängde och brände!

Fräls mig från domarens

elände!

Kyrkan på kamomillängen

När den lille prästen 

ville bygga kyrka på kamomillängen

för kärleken till Gud,

blev han tillintetgjord av ecklesiastikdepartementet, 

eftersom en stadsplanenämndsdirektörsassistent,

som inte kände till Gud,

hade reserverat hela kamomillängen

för ett cementförbättringsinstitut

på tio våningar

till stor nytta.

Förbryllade

Förbryllade,

med ögon barnsligt runda

vi vandra bland de sista tingen.

Likväl i ständig grubblan på de första

och på den röda önskeringen.

Ville fråga, innan vi bli myllade,

fråga Någon Övermåttan Stor,

eller fråga mor,

varför alltsammans blev så annorlunda.

Punkt

Jag är punkt.
Slutet på den invecklade meningen.
Efter de barnsligt rundade kommatecknen
och semikolon, ungt och vankelmodigt;
efter alla strider mellan huvudsats och bisats,
så småningom utjämnade av det gamla visa tankstrecket,
avgör jag saken.
Vad är frågetecknet
- som sällan får något svar -
mot min slutplädering?
Eller utropstecknets
övermodiga överord,
och kolon som samlar skatter på jorden?
Jag kommer alltid till sist,
ser till, att det hela inte blir för långt.
Jag är svart och orygglig.
Jag är punkt.

När jorden dör

Hur skall det bli när jorden dör,
sen hon har vänt sig sista gång i bädden,
den gamla modern, grå av årmillioner;
när alla ljusårskronorna i taket
ha darrat ner, och månen,
den bleka sällskapsdamen, lämnat
den döende åt alltings ensamhet?

Det var en gång, då hon stod brud med solen,
i gryningen till första veckodagen,
då allt var ungt och nytt, som Gud är ung.
Hon minnes natten, då hon stödde Jakobs stege
mot himlatrapporna, vid Betels källor,
och dagen, då hon kysste Herrens fötter
bland Galileens tistlar och emottog ödmjukt
till sist hans blod och heliga lekamen.

En sjuk och gammal jord har stor åminnelse,
och strängaspel till fyllest:
profetens röst och konung Davids kväden,
Marias lovsång - och att döden
är bara något som man säger
det sista svimningsögonblicket före
den nya himlen och den nya jorden.

Vätebomben

Jag undrar hur det skall se ut,

när de sista dånen farit,
och ingenting som fanns förut
befinnes som det varit.
Din björk och min björk.
Gräs och akleja och veteax.
Ditt barn och  mitt barn.
Din stad och min stad
smälte ned som vax.
Kanhända skall en stjärna då,
där de i sorgetåget gå
kring denna spökelse,
en natt, långt borta, tänka på
av myrra, guld och rökelse,
en natt för längesen,
då jorden bar och hade kvar
ännu tre vise män.

Skona världen

I hagen utanför fönstret
äro alla gullvivor församlade.
Den minsta fågeln sjunger
i silveroxeln.
Mitt barn läser aftonbön.
Alla kvällar skulle vara sådana.
Herre, skona världen!
Rädda oss undan elementens raseri
från de onda andarnas gata!
För alla gullvivors skull,
för den minsta fågeln i silveroxeln,
och barnet som läser aftonbön.
Såsom du skonade oss en gång
för din egen Sons skull
och den oskyldiga törnrosen.

Noas duva

O vitaste duva,
som föll likt en ros i min hand!
Den vitaste rosen
från Saron och Gosen,
den vitaste duvan med grönaste blad!
O ädlaste strand,
när orkanen blåst ut
och vakten är slut
i kajuta och skuta,
och en gammal kapten,
som sett städer bli sand
under himmelens gråt,
när en gammal kapten,
som är dödstrött och våt,
får i frid gå i land.

Två skola mala på samma kvarn

Två skola mala
på samma kvarn,
medan dagen varar.
Dela samma bädd
och markens bröd.
Kyssa samma barn
vid äppelblom
och strängaspel,
gråta kinden röd
i samma gråt,
när allt slår fel.
Frågan som ingen törs fråga
vandrar mot sitt svar:
vem som skall till sist
lämnas ensam kvar.

Häggen blommar på Östermalmsgatan

Idag är solen stor

och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

Huru små äro icke ungdomens synder!

Huru små äro icke ungdomens synder!
Synder utanpå.
Skrik och marknadsballonger.
Synder utan ondska och vedermöda.
Som man sover bort.
Och vore de blodröda,
skola de varda snövita.
Huru små äro icke ungdomens synder!
Och huru stora och förfärliga sedan!
Fruktan och lögn, som flyttat ned i roten.
Det hemliga föraktet med åren
för allt som icke är vi själva.
Avunden som icke tåler
solen på andras rosor.
De gredelina synderna.
Synderna mot den Helige Ande,
som kanske icke kunna förlåtas.

Den brinnande ugnen

De ställde tre män
i en brinnande ugn
och deras namn äro kända.
Men fastän man eldade ugnen röd,
så ledo männen ingen nöd
och blevo icke brända.
De stodo bland glödande kol
men fingo dock inte ett enda hål
i fot och svål
och kände sig föga elända.
Det är kärt och anmärkningsvärt
att sådant kan hända.
Ty många vandra på glödande kol
och nål
för själ och kropp,
men de allra flesta
brinna opp.