Gueuserna

Där sävens fina tågor 

mot Nordsjöhavets vågor 

beskydda Hollands kust, 

där rakt mot dynens kullar 

ursinnig bölja rullar, 

vi sväva kring med lust. 

Från Zuyder-Zee till Schelde 

vi ila som beställde, 

vår flotta bringa skall 

kung Filips makt på fall. 

Man till förtvivlan bragt oss, 

man under oket lagt oss 

med blodsdomstolars skräck. 

Vår frihet, biltog vorden 

i hela fosterjorden, 

till hem blott har vårt däck. 

Man stryper, bränner, hänger, 

förgör med bödels-tänger 

och sliter tungor ut, 

sen mässan lästs förut. 

Nå, lika då mot lika! 

Vi spanska huvud spika 

i förn till prydnad fast. 

Vi hänga dem i flockar 

på våra gaffelnockar, 

de dingla från vår mast. 

Oss dryckeslaget svalkar 

ur deras nattvardskalkar, 

och vågens brus i vik 

är härlig bordsmusik. 

Långt förr anabaptister 

än munkar och papister, 

långt hellre turk och mor, 

långt hellre arm som måsen, 

långt hellre tiggarpåsen, 

än djävul och spanjor! 

Mot deras veteraner 

vi störta som orkaner, 

där minst man väntar oss, 

var redo, herr profoss! 

Vi långs med stranden krypa, 

och våra tröjor drypa 

av havets salta våg. 

Varhelst ur nattlig dimma 

vårt vaktskepps lyktor glimma, 

blir hoppfull mången håg. 

Vår hop med knivar, spakar, 

pistoler, änterhakar 

besvär i längden gör 

åt Spaniens musketör. 

Vid mången stads belägring 

eskadern synts som hägring 

och gått till räddning fram. 

Vi sände våra bussar 

att öppna alla slussar 

och spränga varje damm. 

Till hav blev då kanalen, 

och fram mot arsenalen 

oss seglar käck och stark 

vår vilde de la Marck. 

Mot don Fadriques skansar, 

mot Valdez’ tusen lansar 

ur töcknen ila vi. 

Kring deras citadeller 

rebellers salva smäller, 

vår vimpel svajar fri. 

När druvans safter strömma, 

för junker Vilhelm tömma 

vi skålen gång på gång 

vid tiggarvisors sång. 

Snart Spaniens flagga stryker 

och hanefjädern ryker 

ur hertig Albas hatt. 

Till dess framåt, kamrater, 

till nya vapendater 

i dimma, storm och natt! 

Vi icke sluta ämna, 

förrn Egmonts död vi hämna. 

Låt skalla vitt kring sjö 

vår lösen: Vivent les gueux!

C D af Wirsén:

Hos målar Hendrik van der Spyk är sorg

Hos målar Henrik van der Spyk är sorg,

hans dotter Mietje plötsligt dött i pesten.

I likhussaln vid stadens rådhustorg

har släkten firat nyss begravningsfesten.

En ringning hörs från Jakobs katedral,

de tunga slagen ljuda sorgedova,

en vitgrå dimma höljer var kanal

och strandens almar som i svepning sova.

När man från dödens hus gått hem igen,

man ber Spinoza ner till aftonbordet:

den tyste vise varit jämt en vän

och stundom funnit rätta trösteordet.

Hans älskat lilla Mietjes lek och ras,

hon spritt ett solsken i hans mörka trappa,

hon satt tulpaner i hans Delftervas,

och hennes kloka huvud han fått klappa.

För samma trappa går i kväll han ner,

han slutar opp att sina linser slipa,

han fru Maria vänligt handen ger

och tänder, ombedd, knastret i sin pipa.

"Är Mietje borta evigt?" modern spör

med ängslig röst. Spinoza höres svara:

"Maria, det förgängliga blott dör,

men Mietjes oförängliga skall vara..."

Hon avbröt: "Gästvän, i min själ är storm,

en flyktad moderssällhet jag begråter."

Han sade: "Under evighetens form

vad här du mist, Maria, står dig åter."

Hon viskade: "Ja, kvalet mindre känns,

blott Mietje lever bortom tidens floder."

Han sade sträng: "Allt enskilt liv har gräns;

att plånas ut i Gud är lycka, moder!"

Hon sporde: "Gud jag älskar; skall ej Gud

mig låta ock sin kärlek ljuvt få smaka?"

Han sade: "Lär dig ödmjukhetens bud

att kärlek kräver kärlek ej tillbaka!"

Hon klagar: "Ej ditt tal jag rätt förstår,

du trösta vill, och dock du sönderriver."

Han svarar: "Trösten är, att allt förgår,

men evighetens söndagsro förbliver."

"Du litar ej på Gud, din tro är arm",

hon utbrast, "dina ord mig synas kalla".

Han sade med en ton av andakt varm:

"I Honom leva vi och röras alla."

*

När gästen gått, her van der Spyk steg ned

att dörrn till gränden och kanalen låsa,

men han och hustrun under nattens fred

till Herren bådo för sin vän Spinoza.

Spinoza log i sömnen; för hans håg

stod Mietje fram, fast stoftet var begravet.

Hon tycktes honom lik en solglänst våg,

som sjönk i havets djup, men Gud var havet.

När slummern äntligt slöt Marias syn,

mer ljuvlig drömbild var åt henne sparad:

hon Mietje såg som ängel le ur skyn

men fullt personlig, endast mer förklarad.

C D af Wirsén:

Samtal med Gud

- Ja, världen är ond och dålig,

och svårare är för år

det blir för dig, käre Vårherre,

att skilja getter och får.

Och själva riddar Carl David,

vars fromhet du vet och minns,

är kanske i grund och botten

den största kanalje som finns.

Men den kloke gamle Vår Herre

strax bot för min oro fann.

- Strunt, ingen skälm brukar synda

stort mer än han orkar och kan.

Och därför är riddar Carl David

långt bättre än du tror:

han varken stjäl eller mördar,

fan vet om han ens gör hor.

 
H Söderberg:

Ilse

Jag hoppar över stenar, 

jag susar mellan grenar, 

jag hinden ej förmenar 

min svala vattudryck. 

Den panna, som jag väter 

vid skvalp mot enslig säter, 

sitt tyngsta kval förgäter 

för Ilses yra nyck, 

och kejsar Henriks smärta 

jag kylde vid mitt hjärta. 

Min borg stod förr på jorden, 

och mästarsångarorden 

vid bägarfyllda borden 

till harpor ljödo glatt. 

Men Blocksbergs furste grusat 

det slott, vars sång förtjusat, 

med ljungeldsstorm som brusat 

en skum Valpurgisnatt: 

han tål ej oskulds löjen, 

han hatar sångens nöjen. 

Nu sjunkit under vågen, 

betäckt av Irisbågen, 

den borg, där, glad i hågen, 

jag förr som drottning gått. 

Men än jag munter plaskar 

bland bokar och bland askar, 

och den, mig överraskar 

i bad, får ljuvlig lott: 

till sömn hans sorg jag leker, 

till ro hans kval jag smeker. 

Min åder yster kväller, 

på eken stänk jag häller, 

jag skalkas med foreller 

och sköljer strandens ljung, 

jag ser på ekorrungar, 

jag gungar, gungar, gungar, 

mot lärda narrar slungar 

min bölja lekfullt ung, 

men springer runt om kvarnen 

i kapp med vallhjonsbarnen. 

Med skolans pilt jag pladdrar, 

med gummor skvaller sladdrar, 

och lätt min slöja fladdrar 

i måneglansen klar. 

Ur klyftans djup jag bubblar, 

mot kiselstenar snubblar 

och längtans lust fördubblar 

hos vart förälskat par 

med sus bland pilträdshängen 

om präst och brudesängen. 

Ej slam och grus mig grumlar. 

Jag över klippor tumlar 

och gamla sägner mumlar 

för vördnadsvärda trän. 

Mot den, som ständigt kinkar, 

jag plirar skälmskt och blinkar, 

till grottan honom vinkar 

men piskar honom dän, 

mitt huvud fram jag lutar 

och gläds när skummet sprutar. 

Pilgrimens trötta hälar, 

de sorgsna arbetsträlar, 

de rika skaldesjälar 

jag skänker läkedom. 

För den, på jord blev sviken, 

jag öppnar vatturiken, 

där forna borgmusiken 

än klingar glad och from. 

Jag för ej kolarn vilse, 

jag är prinsessan Ilse.

C D af Wirsén:

Motsägelse

Han skall till sin förening. Fracken på! 

Han går igenom än i minnet talet, 

som skall den dnmma fördoms hydra slå 

och visa, huru fädren handlat galet. 

Man lyssnat nog till hyckleriets prat, 

det gäller nu slå an den rätta tonen 

och förbereda upplyst framtidsstat, 

som ej i ledband förs av religionen. 

Den var för halvbarbaren nog ett stöd, 

men ej dess villa vakna tankar söver: 

Vad båtar myten mer, då tron är död? 

Man lampor ej, när dag gått upp, behöver. 

Motsägelser i bibeln visas opp 

med klara skäl av nutidsvetenskapen, 

som omotståndlig går sitt segerlopp 

och vrider snart ur vantrons hand dess vapen. 

Empirisk forskning, nyktert klar metod 

förvisat har med fog allt översinnligt, 

man står på säker mark, där ej man stod. 

När målet var bak skyn och oupphinnligt. 

Med vaggsång om en himmel man bedrog. 

Ju mer man fromlade och ljög, dess flere 

och äntligt avhöll folken länge nog 

att taga ut sin goda rätt här nere. 

Förgäves! Fram går sanning med sitt ljus, 

och trälen ser, hur svagt hans fot var bunden. 

Men för att bygga upp det nya hus 

det gamla måste rivas ned från grunden: 

med barnuppfostran början måste ske 

att djärvt förjaga allt vad griller heter, 

och då skall världen, frigjord, åter se 

ej rädda dvärgar, manliga atleter. 

Så ungefär! Ja, talet låter bra, 

han ämnar ej ett jota ta tillbaka; 

men förrn han går, han måste avsked ta 

för kväll och kanske natt av barn och maka. 

Han är en ömsint man, sin ungdomsbrud 

han älskar än med första kärleksruset; 

för övrigt han, som mer ej tror på Gud, 

gör ej för när en enda mask i gruset; 

han menar väl, han är en ärlig själ. 

Nu skall han gå — men först åt mor farväl! 

Var är hon? Saln är mörk, salongen skum, 

i kabinettet synas heller inga; 

men se, där faller ju från barnets rum 

på golvet ljussken genom dörrens springa. 

Han hör: en välkänd röst från kammarn går? 

Det är hans hustrus, han förnimmer orden, 

hon läser högt för pilten »Fader vår» 

och psalmen sen: »Nu vilar hela jorden». 

En fredlig interiör! Förtjust han stått, 

med välbehag hans egna läppar mumla: 

»Ja, det är bra, det gör den lille gott, 

man bör med tvivel gossens frid ej grumla.» 

Sen går han bort förutan samvetskval 

och håller under bifallsrop sitt tal: 

»Med barnuppfostran måste början ske 

att djärvt förjaga allt vad griller heter, 

och då skall världen, frigjord, åter se 

ej rädda dvärgar, manliga atleter.» 

Må andra börja blott med sina små! 

Om sina egna är man rädd ändå.

C D af Wirsén:

Svensksund

I. Sång till havet 

Blåa hav! 

Gud i seklens morgon dig åt Sverige gav

till en rörlig vall och väldig fästningsgrav. 

Dig vi älska, när i frid de vita segel 

sväva lätta fram på lindrigt krusad spegel, 

dig, när stolt du hävs i tusen kullar, 

dig, när stormande och vred du rullar, 

bränning vräker, isig nordan gnyr 

och det salta skum kring tacklet yr. 

Fria våg! 

Mörkblå, sköldbeprydda drakar förr du såg 

grå med gyllne flöjlar ut på vikingståg. 

Purpurrandat seglet var, som kom från norden, 

stålblå vapen blänkte mellan härskeppsborden, 

hjälten styrde från sin lyfting färden 

hög och dristig mot den södra världen, 

gick, i egen kraft och nornors vård, 

fram mot Normandie och Miklagård. 

Höga sjö! 

Lika skön du är — i grönt, i blått och snö — 

om du brusar yr mot Hallands Väderö 

eller sveper skären runt kring Pater-Noster 

eller stänker silverglittret upp mot Koster 

eller, blidkad, strängar vågmusiken 

i den stilla, fagra Skälderviken 

eller svallar klar en morgonstund 

i det vimpelfyllda Öresund. 

Hjältenamn 

tona jämt oss mot nr blåa böljors famn: 

»Gustaf Adolf» sjunger våg i Älvsnabbshamn, 

invid Öland själaringning går ur havet 

från det »Makalös», som fordom blev begravet; 

rundt om Femern högt på stormens vingar 

"Wrangels" namn i segersånger klingar; 

vid Bornholm ur dimmor susa ljud 

om Klas Kristerson och Otto Rud. 

Mulnar skyn, 

stängs av mist och täta töcken jordisk syn, 

andebilder sväva dock vid havets bryn: 

»Jutehatarn» glider fram i mörka nätter, 

från galejors gluggar ljunga falkonetter, 

»Svenska Hektor» syns i midnattstimma 

invid Rügens kuster spöklikt glimma, 

och vid plötslig glöd av fyrbollsskott 

skymtar fram en flagg i gult och blått. 

Ärorik 

fladdrade vid Högland denna flaggas flik, 

ärorik vid genombrott på Wiborgs vik, 

ärorikast dock den sköna julidagen, 

då en snillrik kung för vettet och behagen 

kung förblev ännu där kulor vina 

och betvang den ryska Katarina, 

gamla ränker sönderrev i grund 

och sitt rike frälste vid Svensksund.

II. Kvällen före slaget

Tankfull kungen stod i lilla båten, 

spejande i vind som blåste svalt, 

för att se fientliga försåten 

och den väg, som ryska flottan valt. 

Blek han syntes, men bestämd tillika 

och han hördes mumla: »aldrig vika!» 

När han slutligt spanat vad han ville, 

på ett öde skär han gick i land, 

satt i drömmar, ensam med sitt snille, 

och hans huvud sjönk emot hans hand. 

Inre syner Gustafs hjärna brände: 

att hans krona stod på spel, han kände.

Skickelse! som timat, livets ställning, 

livets minnen för sin syn han såg, 

såg en yngling, tvingad till förställning, 

men med stora planer i sin håg, 

såg en man, som bröt fraktioners välde 

och ett enigt Sverige återställde.

Snillets lekar på Gripsholm och Haga 

fängsla minnet än med stilla våld, 

med en melodi ur Fredmans saga, 

med en uddig vers av Leopold, 

tills att allt flyr bort i ängslig brådska 

för en enda tanke: krigets åska. 

Detta krig — ja, var han pliktförgäten, 

var han lättsint, när det blev hans val? 

Nej, han minns med harm de fina näten, 

dem hans granne spann i åratal 

för att skilja kung och undersåter — 

»nej», han ropar, »annat stod ej åter.»

Men hur mörkt blev allt med ens! Partiet 

än betydde mer än fosterland, 

och vid Anjala förräderiet 

vässte, som en giftig orm, sin tand! 

Ryska faror, och från Danmark faror! 

Inre söndring och fördolda snaror! 

Dock förgäves de sin seger fira, 

han gick fram, sin envåldsmakt han tog: 

»Djärvt med mig de rycktes om min spira, 

men allt motstånd jag till marken slog. 

Jag var mild förut. Vi sträng jag blivit? 

Vet, att till förtvivlan de mig drivit!» 

Nästa morgon det hans öde gäller, 

nästa dag är Katarinas dag. 

Snart för friska vindar seglet sväller, 

snart bland skären dåna glatta lag. 

 Skall hans flotta segra till det sista,

eller skall han — svenska spiran mista?

Ja, ej mer, ej mindre! Under askan 

glöder upprorseld, som glimtar till, 

och i mörkret knyter hatet maskan 

till det garn, som honom fånga vill.... 

Förödmjukas han i morgon, stiger 

frihetstiden upp med hämndintriger. 

Ej att kejsarinnans fånge bliva 

är det mörkaste, hans aning ser: 

bli en lekboll när partier kiva, 

tappa makt och rykte — det är mer. 

Fritt må Nassau rum i ordning ställa 

på sitt skepp — det finns en värre fälla! 

Värst att gå som slät aktör från scenen 

och sitt rike luta se till fall! 

»Nej, må graven eller segerstenen 

muras här bland skär vid vågors svall!» 

Sagt; i solnedgången styr han stråten 

till Amphion. Skummet yr kring båten.

Snart ombord på jakten, sammankallar 

Gustaf flottans chefer: »läggen råd!» 

Fastän storm i kungasinnet svallar, 

kungaögat blickar idel nåd. 

»Själf jag vill ej edra rådslag störa,

men skall komma att er mening höra,» 

När han återvänder, alla mana: 

»Återtåg till Svartholms fästningsport! 

Bättre gå tillbaks på tryggad bana 

än att sätta på ett enda kort 

flottans lott, som kan bli nederlaget.» — 

Gustaf sade: »mitt beslut är taget.» 

»Stå vi skola där vi stå, ej vika: 

slåss I skolen, som I brukat slåss. 

Skärgårdsflottan skall sin frejd ej svika, 

och om undergången väntar oss, 

fallom, fallom inom Rysslands gränser!» 

Av en sällsam glans hans öga glänser.

III. Seger

Under böljors sång glimmar soluppgång, 

och från Aspö nalkas ryska flottan, 

tre kolonner bred, hotande och vred, 

full av segervisshet övermåttan. 

Vild är Rysslands örn, fast i gyllne förn 

skeppen fromma helgonbilder bära. 

Snart det blixtrar till: Nassau fira vill 

Katarinas hedersdag med ära.

Svenska flottan är bland de kala skär 

ordnad stark och väl till motstånd färdig. 

Brigg och hemenma, slup och turunma — 

en och var skall bli sin uppgift värdig. 

Stödd mot Musalön, trotsande och skön 

står till höger Törningska brigaden, 

präktigt folk på våg, saltsjöbris i håg, 

bohuslänska gossar hela raden. 

Men på skummig sjö, stödd mot Kutsalö, 

vänstra flygeln redo är vid skoten; 

finska kärva drag blicka där idag 

upp ur slupen och ur bombgallioten, 

och från »Styrbjörns» däck oförbrännligt käck 

leder Stedingk skärgårdsflottans center, 

havets frie son, van vid böljors dån, 

van vid vilt upprörda elementer.

Nu med eldad själ Gustaf tar befäl, 

svenska flaggan höjs på kungaslupen, 

och med panna klar av och an han far, 

muntrande till strid, på blåa djupen, 

klädd till full parad, fin, belevad, glad, 

som vid maskerader förr på scenen. 

Ifrigt talar han med sin närmste man, 

överstlöjtnant Cronstedt, flaggkaptenen. 

Första skottets knall över vågen small 

vid halvtiotid på förmiddagen, 

snart i stöt på stöt hemskt kanonen röt, 

rymden vart av krutmoln överdragen. 

Törning stod med mod mitt i eld och blod, 

hans kartescher talte bohuslänska, 

och vid middagstid efter väldig strid 

ryska skeppen rygga för de svenska.

Högra flygeln då tränger längre på 

och mot centern spetsig vinkel ställer: 

så med skarpa skott icke tvärskepps blott, 

men ock långskepps svenska salvan smäller, 

och med brak på brak sjunker vrak på vrak. 

Med reserven Cronstedt linjen täcker. 

Nassau stormar än, men får fly igen, 

och bland skären kantra hans chebecker. 

Hjelmstjerna gör klart, rycker fram med fart 

och vart motstånd på sin väg han bryter; 

Stedingk, som blott har fem kanoner kvar, 

aldrig ger sig fast förrådet tryter. 

Se! En rysk fregatt, flottans bästa skatt, 

»Niklas» sjunker nedom böljeranden, 

chefen överbord hoppar, som förgjord, 

med Andreasflaggan högt i handen.

Nu till återtåg över blodad våg 

Nassau manar, han fått nog av festen. 

Men det ges ej bot, vädret står emot, 

ty i väldig storm är bytt sydvesten; 

trots hans chefssignal finns ej annat val 

än att stampa jämt på samma ställen: 

vindens eget våld står i Sveriges sold. — 

Nu i becksvart natt förbytes kvällen. 

Väldig vräker sjö. Gustaf på en ö 

vilar mitt bland sårade och döde, 

ej en blund han får: för hans öga står 

tanken jämt på morgondagens öde. 

Störtvåg brusar opp emot skärets topp; 

i hans inre brusar samma dyning. 

Nu det ljusnar. Se! Uret är halv tre, 

och kanonen hörs i morgongryning.

Det är ryska skepp, som med grepp på grepp 

söka varpa upp sig än i vinden. 

Men de jagas, när det dagas, 

och de fly som rädda hinden, 

flammor spraka, kölar knaka, 

några ryka, andra stryka, 

och de svenskes mål är hunnet — 

och svensksundska slaget vunnet.

IV. Memento

Heliga minne från flyktade dar, 

lys oss och led oss i kommande öden, 

lär oss att kämpa för Sveriges försvar! 

Mycket det finns, som är värre än döden, 

värst är att leva med modlösa sinnen, 

aktande ringa odödliga minnen. 

Hotar oss fara och vacklar vår kraft, 

ljuden, svensksundska och väckande röster! 

Sägen, att Sverige sitt Salamis haft, 

väpnen vårt mod, om det mulnar i öster, 

vittnen att fordom vi tuktade trollen, 

dundrande mäktigt från slupen och jollen!

Sägen, att fienden fordom en gång 

skröt med att taga kung Gustaf till fånga, 

men att vid svenska kanonernas sång 

leken sig vände, till fasa för många, 

räddningens dag för de hånade grydde, 

Gustaf vann seger, barbarerna flydde! 

Sägen, att svensken på vallar av ek 

alltid det första försvaret skall söka, 

utan att därföre, sorglös och vek, 

sky att till lands sina vapen föröka! 

Ropen, när dåsighetssömnen oss söver: 

Sverige en här och en flotta behöver! 

Dömt är ett folk till att sjunka i grund, 

vill det i tid ej mot kriget sig trygga. 

Minnet oss manar med makt från Svensksund: 

Hasta, o Svea, att kölar dig bygga! 

Skeppen ha frälst dig; så trona på vågen, 

fatta din treudd, föryngrad i hågen! 

Älskade flagga! Till tidernas slut 

fladdre du aktad, varthelst det må draga! 

Ofta, när ståtlig du vecklar dig ut, 

står för mitt öga bedrifternas saga, 

ser jag Svensksund och dess bränningars fragga, 

minnes din ära, du älskade flagga!

C D af Wirsén:

Ej att det vunna mål jag överskattar

Ej att det vunna mål jag överskattat, 

men dock den gottköpsvisdoms dagar slutat 

som tretti år i allas öron tutat 

en uppskovssång, som varje handling mattat. 

De tystnat, som vart gott förslag beskrattat 

och med sitt prat om »evig fred» ha mutat 

så mången håg, som till ett bättre lutat. 

En annan stämning svenska folket fattat. 

Det sett till leda på den flock, som viskar 

blott hat och split, men ingenting förbättrar 

och utan skam i grumligt vatten fiskar. 

Det hört sig trött på den, som allt förkättrar. 

En vind av självtillit dess håg förfriskar 

och det har brutit dåsighetens fjättrar.

C D af Wirsén:

Man oss, som älska Sveriges minnen, skyller

1. 

Man oss, som älska Sveriges minnen, skyller 

att vi dess forntid smickrande berömma, 

men stundens krav och folkets rätt förglömma, 

förälskade i karolinska kyller. 

Ja, vi bekänna, minnets sol förgyller 

den storhets bild, som våra hjärtan gömma; 

mer fort, mer eldigt våra pulsar strömma, 

när med beundran Sveriges hävd oss fyller. 

Men ur det flydda växa framtidsskördar, 

och ve det folk, som minnets skatt föraktar 

och tacksamhetens känsla fåvitskt mördar! 

En usel son är den, sin far ej aktar, 

eländig den, som ej sin moder vördar! 

Vid Minnets kummel Hoppets genius vaktar. 

2.

Men minnets dryck kan kanske kraften döva, 

med tomma drömmar har man farligt kelat... 

låt vara, att så sägas kan. Men pröva, 

om I det ären eller vi, som felat! 

Just Sveriges framtid ha vi värna velat 

med krav att Sveriges ungdom vapenöva, 

när I med fredsidyller, vilka söva, 

hart nära landets självbestånd förspelat. 

För Sveriges framtid utslagsrätt vi yrka 

åt odalmän, ej storstadsradikaler, 

och mot er otro sätta trones styrka. 

Långt mer än edra frihetsbacchanaler 

för Sveriges framtid gäller Sveriges kyrka. 

Vi valt vår post: vi ändra ej signaler.

C D af Wirsén:

Trots allt det trassel, vårt förbund belamrar

1.

Trots allt det trassel, vårt förbund belamrar 

och allt det spel, som mörkrets andar driva,

trots demagoger, som mot rätten kiva, 

och dvärgalist, som bandet sönderhamrar, 

trots allt det övermod, som trotsigt slamrar, 

och allt det gift, som lejda pennor skriva, 

mitt hopp står kvar, att Kölen dock skall bliva

en vägg allenast mellan hjärtekamrar.

Vi få ej skära sönder tistelstången 

därför att vänstra hästen börjat vrenska 

och visar okynns-art i kollersprången.

Men, o, vi måste vara fosterländska! 

Det ord var sant, som tadlas än av mången: 

det skadar ej att äntligt »tala svenska».

2.

Men I, som skolen åter verket bygga 

på grund, så stark att den ej mer kan svika, 

I mån för krav på eftergift ej vika, 

I mån för hot ej vankelmodigt rygga! 

Först då skall fridén norden överskygga, 

när dessa stolta folk, så minnesrika, 

i rätt ej blott, men plikter, blivit lika 

och kunna leva självmedvetet trygga. 

Självständiga, men fast tillhopagjutna.

de då ha genomgått sin inre rening 

och trohetsbanden äro stadigt knutna. 

De vare — skall förbundet ha en mening — 

i lika rustning utåt sammanslutna! 

Vi tröttnat på en skugga av förening.

C D af Wirsén:

Valpurgis

Håll i min hand, min panna rör, 

mig väck, att ej jag mera hör 

den skrällande musiken! 

I natt i febersömn jag låg, 

jag följde svarta korpars tåg, 

jag glömmer ej den syn, jag såg, 

jag gästat Brockens hjässa 

och mörkrets kungariken. 

Där syntes folk från alla land, 

dit drogo djupt fördolda band 

den ondes legodrängar. 

Förförarn kom med slipprig blick, 

till festen glädjeflickan gick, 

förrädarn där betalning fick 

vid falska växelbordet 

i tretti silverpengar. 

Dit mången lärd från boken flög, 

en brud ur äkta bädden smög, 

en son ur modersarmar. 

På någon okänd, hemsk signal 

de rycktes dit till lastens bal 

att ångerns brand och kärleks kval 

och skam och brott förgäta 

där yr Valpurgis larmar.

Vid klippans vägg en funt förgy]ld 

är av förtvivlans tårar fylld: 

med dem var gäst bestänkes. 

I mitten altarbordet är, 

och han, som hanefjäder bär, 

en kommunion förrättar där, 

det sjunges: »Helig, Helig», 

och avgrundsvinet skänkes. 

Men dansen går kring altarring 

beständigt svindlande omkring, 

och fursten skaran signar. 

Man dansar vilt med bocksprångshopp

i tröstlöst yrande galopp, 

man ville gärna sluta opp, 

men, styrd av herrskarns blickar, 

man dansar, fast man dignar. 

Där finns en sällsam ritual, 

som firas i förborgad sal, 

där på ett kors man spottar. 

En sköka läser för envar, 

att Satan äldre sonen var, 

vars arvsrätt Jesus stulit har, 

och, bäst hon läser, midjan 

på fikonlöv hon blottar. 

På ont där finns ett kunskapsträ, 

invid dess fot man böjer knä 

och sluter brödrakedjan. 

Den orm kring trädets stam sig snor, 

som grym besvek vår första mor. 

Som vis och mäktig, klok och stor, 

befriare från träldom, 

får ormen djup tillbedjan.

På varje panna syns en skrift,

ett märke, tecknat in med gift: 

»Vår Herre känner sina.» 

Jag såg en kvinna, skön och kall, 

som vållat ärkeänglars fall, 

och blicken var som grön kristall. 

Mångtusen sekels synder 

i dessa ögon skina. 

»Hell Lilith, hell den första skuld, 

hell, vår Valpurgis, hög och huld!» 

Så ljödo hyllningsropen. 

»Du gav oss frihet och natur, 

du löste fördomshäktets bur», 

så sjöngs i vilt, förtvivlat dur, 

men bojor lödde samman 

den frihetsstolta hopen.

En ton av ångest klang alltjämt 

i syndig sång, i smutsigt skämt, 

där ormar tycktes väsa. 

En slinka sjöng i drill på drill: 

»Vi dig för evigt höra till, 

gör med oss, Herre, vad du vill!»

»Se här åt Gud!» Mot himlen 

hon räckte spotsk »lång näsa». 

En brunstig get nu leddes fram, 

och Satan sade: »Si Guds Lamm!», 

då skälvde bergets riken, 

Kring fjället röt orkaners kör — — — 

håll i min hand, min panna rör, 

och sjung en psalm, att ej jag hör 

det tusenåra hånet, 

den skrällande musiken!

C D af Wirsén:

På Napoleons 250-årsdag: Carl David af Wirséns dikt Kejsaren

Vad är äran? Fråga vågen,
som mot Sankt' Helena slår!
Medan kejsarn, mörk i hågen,
spejande i fönstret står!

Vad är makten? Vinden fråga,
som har rört det stora hav,
men i aftonsolens låga
tynar i en grotta av!

Vad är bragden? Spörj de döda,
som i Rysslands stäpper bo
efter frost och vedermöda!
Fråga, fråga Waterloo!

Han, som över Bernhardsfjället
mäktig skred, var är han, var?
Fråga Invalidhotellet!
Han är stoft, du får till svar.

Och hans verk — du slutligt ropar —
finns därav ej något än?
Tiden svarar: snart jag sopar
jättens alla steg igen.

C D af Wirsén:

Spelklubben

 

Utanför är kallt och snögar,
men på klubben varmt det är.
Se, vad blanka guldmyntshögar
upp på bordet staplats där!

Den förnäma världen spelar.
Det är allvar, som ni vet:
vid var givning Lyckan delar
ut en hel förmögenhet.

Ej som annat folk för nöje
stundom man i korten tar,
nej, var viss, att till ett löje
ingen enda munnen drar.

Stora, speglande trumeauer
stela gubbar återge,
som till roffning ej försmå er,
sprättar av jeunesse dorée!

Och de vita spelbordsljusen
se vid denna ädla fejd
tusen sedlar efter tusen
ständigt stryka utan hejd.

Underbart, att guldets glitter
denne man kan locka nu,
medan dock i hemmet sitter
hans oändligt vackra fru.

Underbart, att ej det svider,
att när sist man hem skall gå,
se, då man från spelet skrider
tiggerskan därute stå,

som åt svultna barnen skulle
bröd i några år ha fått
för en enda penningrulle
av de många, som ha gått!

Ej jag för det trumpnas talan
här mot nöje och natur;
glädjen ej, den yra svalan,
vill jag stänga in i bur,

men de stora summor bara,
tycker i min ringhet jag,
kunde till en fest man spara
på sin glada bröllopsdag,

kunde fägna hult till julen
sina barn och deras mor
och kanhända även skjulen
där det frusna armod bor.

Ack, det sägs, med sina pengar
får man ha sitt fria val,
och jag vet, jag får nog slängar
såsom väl sentimental;

men när se’n jag hör er klandra
massans avund, hat, med mer,
skyllen, skyllen ej på andra:
skulden är i mycket er!

Väl jag måste djupt beklaga
denna söndrings mörka makt,
som kring världen nu tycks draga
åskmolnslik, från trakt till trakt,

och om hat tar hand om spelet,
skall förtvivlat spel det bli
mer än mången tror. men felet —
vems är felet? Svaren, I!

Ack, min sång, så harmlös eljes,
vill till bitter harm bli böjd
att så mången tår nu sväljes,
när I slösen utan fröjd!

Och fast sången båtar litet,
sjunga, sjunga har jag måst
fast mitt språk är väderbitet
och min sång belagd med frost.

C D af Wirsén:

Ingemund

Ingemund steg ned av gångarn,

band den blek vid stugans dörr.
Kvinnoälskarn, kvinnosångarn
är ej längre ung som förr.
»Nu förrinner vintersnö,
gott det blir i vårn att dö
på det fria Islands ö.

Mångt och mycket jag bedrivit
så på land som skeppens slätt;
mångt och mycket nornan givit,
kraft i arm, stormanlig ätt.
Bättre dock än svärdens larm
var den sång, som kvällde varm;
bäst av allt var kvinnans barm.

Ej i mulln på vigda gården
skall man lägga hjältens kropp.
Ädle fränder, resen vården
blott vid kyrkovägen opp,
att, när Islands tärnor gå
upp till mässan, där de må
någon stund i tankar stå.

Medan gula lockar flyga
fladdrande för vårens vind,
medan lätta tårar smyga
på den mjälla rosenkind,
må de tänka: allt var han,
hövding, skald och idrottsman,
mest ändå för oss han brann.

Medan lätt som mornad bölja
barmen under linnet slår,
medan silverdriven sölja
högt i fager vaggning går,
må de tänka någon stund:
sov, vår skald, i vänlig blund,
sov, vår hjälte Ingemund!»

C D af Wirsén:

Varför sörja de unga?

Säg, var du ung? Säg, minns du dessa åren?
O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.

Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?

Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?

Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.

Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.

Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.

Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.

Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.

Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.

Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.

C D af Wirsén:

Den döda

Bevara ren din barndoms ljuva tro,
förutan den finns ej på jorden ro.
Bevara jämt din första kärlek ren,
förutan den är varje glädje sken!

Jag ägde en vän, i hans hjärta jag såg,
ett skimmer av snö över sinnet låg.

Han glömde i livets mödor och lust
sitt hjärtas frid vid sirenernas kust.

Nu är han väl ärad och glad och rik,
nu är han väl alla de andra lik.

Men stundom i nöjets rus han känt
som flöge i hjärtat en dörr på glänt,

en dörr till ett hemligt rum i hans själ,
som annars han bommat och reglat väl.

Där ligger på bår i brudlig skrud
hans barndomstro, hans minne av Gud.

O helga gemak, o slocknade hopp,
o dörr, som i skärande ljud går opp!

O heliga frid i svepning av snö,
o löften om nåd, som i synden dö!

Hon sover så djupt, hon vakna ej skall,
han själv henne dödat. Hon vilar så kall.

Bevara ren din barndoms ljuva tro,
förutan den finns ej på jorden ro.
Bevara jämt din första kärlek ren,
förutan den är varje glädje sken.

C D af Wirsén:

Avsked

Du skall lämna mig, stygga gosse,
och jag blir här på landet kvar.
Bland kärr och fur och sten och mosse
vad de bli långa, mina dar!
O säg ej, att för dig de bliva
just lika långa som för mig!
Jag har, att saknaden fördriva,
ej det som finns i mängd för dig.

I början skall min famn du sakna
och ofta se på mitt porträtt;
att ensam somna, ensam vakna
blir väl i början ej så lätt;
men se'n de nya föremålen
din tanke rycka med sig snar,
då jag vid sländan eller nålen
ett ständigt enahanda har.

Ej minnets liljor lika dofta
som stundens nyutspruckna ros;
i början skall du skriva ofta,
men snart den lusten flyr sin kos;
du ropar »nej!» Det kan så vara!
Tro ej, att jag dig förebrår!
Ack nej, din flicka säger bara,
hon säger bara hur det går.

En kyss ännu, och bort med tåren!
Det blir väl tid för den en dag.
Nu löser jag de svarta håren,
som vunnit — minns du? — ditt behag:
så, bort med kammen, låt mig linda
de långa lockar om din hals!
En stund, en stund jag vill dig binda -
så framt du ens får resa alls.

Farväl, farväl, min ljuva lycka!
Ser du, hur lugn jag än ser ut?
Det går att sucken söndertrycka
mer lätt än jag har trott förut.
Var stark, du även! Och som gåva
jag minns dig varje timme, jag —
du skall, du måste ett mig lova:
ack, tänk på mig — varannan dag!

C D af Wirsén:

Aftonvandring

Tar jag hatt och käpp, den lille,
som min avsikt genast ser,
viskar: »jag så gärna ville ...
låt mig följa med, jag ber!»

Och vi vandra ut mot näset
genom lundens blomstersnår,
vandra genom höga gräset,
som till piltens axlar når,

vandra utmed bäckens vågor,
följa strömmens silverband,
och han frågar tusen frågor,
svårbesvarade ibland,

frågar, varför nattviolen,
varför klövern doftar skönt,
var om kvälln sig lägger solen,
varför gräset är så grönt.

Och en fråga knappt är hunnen
som en tanklös fjäril fly
från den friska rosenmunnen,
förrän genast föds en ny,

tills att några smultron locka
gossen till en tuva ner,
där han, sysselsatt att plocka,
ej har tid att fråga mer.

Har du märkt, hur barnets joller
stämmer underbart ihop
med det samspråk bäcken håller
och med lärkans jubelrop?

Ack, i barnets oskuld känner
ljuvt naturen sin igen,
fåglarna som yra vänner
sjunga för sin bror och vän.

Böljan, som så lekfull hoppar
utmed al och björk och lind,
vill så gärna några droppar
stänka på den lilles kind.

Magisk frid i sinnet bringar
kvällens stilla symfoni.
Gossens löje sammanklingar
milt med böljans sus däri.

Solnedgången över leden
rosor sållar för vår syn,
syskonänglar se från Eden
till mitt barn ur rosenskyn.

När vi hunnit fram till backen,
ilar han i muntra hopp,
locken fladdrande i nacken,
att få hjälpa mig ditopp,

bjuder armen att mig stöda;
blicken, stolt som hos en kung,
menar: »lättas bör din möda,
du är gammal, jag är ung.»

Du har rätt. Jag kanske fölle
på min levnads branta stig,
om ej du mig uppehölle,
barn, om jag ej ägde dig.

Har vår vandring sträckt sig vida.
blir den späde trött och varm,
plär det dock ej länge lida
förrn han trånar till min arm.

I min famn, mitt hjärta nära,
bärs han till vårt hem igen.
Kunde jag dig endast bära
genom världen så, min vän!

Snart i sömn, förr’n någon anar,
sluts han, i sin bädds förvar.
Friden, som jag efterspanar,
i sin barnasjäl han har.


C D af Wirsén:

Vid Boden den 2 juli 1900

Vid denna knutpunkt, där i dag till gästning
en skara folkombud församlats har,
naturen själv har förberett en fästning,
naturen själv lagt grund till vårt försvar.
I norr sig myren svårtillgänglig breder,
en krans av berg på dalen skådar neder.
Här ligger "Boden", och naturen själv
det hägnar in emellan träsk och älv.

Men vart naturligt hinder snarligt bytes
av krigets konst, om mänskan ej ger värn,
om höjd med höjd ej starkt här sammanknytes
till ett gemensamt gördelband av järn.
Ej nog att passet finns, det måste stängas,
i klippans inre skola gravar sprängas,
i ofredstid från pansartornen skall
granatkarteschen sprida dödligt svall.

Vi mana ingen ut, men vilja bygga
och bo i frid, som våra fäder gjort.
Dock akta vi det bäst att rådigt trygga
med säkra lås vårt rikes norra port.
Det folk är döden värt, som ej vill skydda
mot örligs övervåld palats och hydda.
Men har det gjort i tid vad göras kan,
det bidar lugnt sitt öde som en man.

Vi mana ingen ut. Ej mer förtrolla
med bragders glans vi, såsom förr, en värld.
Men vad vi äga vilja vi behålla,
vår frihets arv försvaras skall med svärd.
Vår sömn var lång, men vi begynt att vakna,
det länge böjda lynnet börjat rakna.
Vi säga, ej med trots, men självtilllit:
Vår svenska jord skall värnas bit för bit!

Ishöljda Norrland, slumrande prinsessa!
Ur oförvållad glömskas långa natt
du vaknar ock med norrsken kring din hjässa,
i dina berg du varsnar skatt på skatt,
ditt framtidshopp, som länge tynat, blommar,
ur dina malmfält växa rikedomar.
För länge värnlös stod din vida trakt:
nu skall du få vid Boden riddarvakt.

Kanonport byggs i fjällets gallerier,
befäst står Paglaberg i hoppets färg,
från Rödbergsspetsen svara batterier
och åskomgördlat blickar Degerberg
Du flodombrusade, du norrskensklara,
fjällhöga Norrland, Svear dig försvara.
Det glimmar av gevär vid skogens bryn.
Så är i dag vår ljusa framtidssyn.

Men till den Gud, som världars öden välver,
vi samfällt bedja: Företaget stärk!
Förutan dig granitbastionen skälver,
giv hägn och stöd åt detta mänskoverk!
I tro på dig, för dagar vilka stunda
vårt nordliga försvar vi ödmjukt grunda.
Och tänds åt våldet krigets röda bloss,
från Boden lösen ljude: Gud med oss!

C D af Wirsén:

Din boning välj åt öster

Din boning välj åt öster,
där dagen uppgår klar,
och morgontidig var!
Låt arladagg få flöda
kring arbetsflit och möda,
i gryning gack att sjunga
med känslor vårligt unga
ikapp med lärkans röster!
Din boning välj åt öster.

C D af Wirsén:

Min smak

Det med min smak är klent beställt,
den är nog gammalmodig
att mer än drivhus älska fält,
där klövern doftar frodig.
En enda flaska romarvin,
som liksom purpur skiner,
gör mera glad min måltidsmin
än edra tretton viner.

Det med min smak är rakt på tok:
mig linden högt behagar
och mer än blodbok vanlig bok
från ängar eller hagar,
ett skogssnår mer än tuktad häck,
och mer än svanedammen
den lilla, yra silverbäck,
som famnar pilträdsstammen.

Det med min smak står mycket slätt,
ty jag vill högre prisa
än Kiellands yngsta novelett
en gammal Geijersk visa.
Jag dristar älska Sveriges jord
trots dess förmenta brister
och tror ett gammalt gott Guds ord
långt mer än spiritister.

Det med min smak sig illa ter,
ty fanan blå och gula
jag håller kär, och skattar mer
det sköna än det fula;
jag lämnar än Tegnérs poesi,
ej norsk Bohême, mitt öra -
den sista bör man låta bli
att ens med tången röra.

Det med min smak är rent på sned,
jag har knappt mina sinnen,
ty - tänk! - jag vågar till och med
att vörda Sveriges minnen.
Evad mig mest har gjort behag,
från Sverige, Sverige kom det -
det allra värsta är, att jag
ej skäms att tala om det.

C D af Wirsén: