Kväll vid kusten

Blek en kornblixtflamma stiger.

Fågelsången tynar, tiger.

Alla skogar somna tunga.

Axen sluta upp att gunga.

Sakta bleknar dagens rike.

Paddan kryper ur sitt dike.

Men allt vitare blir natten.

Månljus andas havets vatten.

Långt där borta kan du skåda

hur två måsar funnit båda

samma sten på kala stranden,

sova i den vita branden.

A Sjensjin-Fet:

Nattskärran

Halvvaken ruvar sommarnatten

stilla på drömmar, dem ingen vet.

Tjärnarnas blanka vatten

spegla en skymningshimmels

bleka oändlighet. 

Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran

nattskärran

sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,

svävar lågt för sin låghets skull.

Duniga skymningsvingar

tyckas bundna vid jorden,

tyngda av stoft och mull.

Ve den, vars vingepar

ej kan sig höja,

blott dröja,

övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor,

som i morgonens ljusrymd far

sina kungliga banor,

hyste aldrig en längtan

sådan som skärran har.

Ingen kan längta så

mot det fjärran

som skärran

mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

K Boye:

Nattviol

Stumt är livets sorl och skogens röster,
daggen tillrar tyst från blad till blad,
ingen strimma rodnar än i öster -
äng i månskensbad.

Det är här i tystnaden du talar,
vita blomma, och ditt tal är doft.
Vällukt vandrar över bleka dalar
under dunkelt loft.

Allt det svårmodstunga, osägbara
i naturen strömmar från din mund.
Vita blomma, du dess tolk vill vara
denna korta stund.

Mänskobarn, som här i natten vankar,
kanske gäller talet också dig;
lägg dig ned med dina kvalda tankar
här vid daggig stig!

Ställd inför din egen levnads gåta,
dunkel väv av drömmar och begär,
göm din kind i detta gräs, det våta -
ingen ser det här.

C Snoilsky:

Sommarnatt

På sarkofager och hällar ligga de döda och stirra mot stjärnorna. Nere i sina grifter ligga de med ansiktet vänt mot stjärnorna. Timslag från tornet. Där stiger sjustjärnan.

Förevigade i marmor och brons ligga de döda på sarkofager och hällar, gråbleka och hopsjunkna i sina grifter. Ljus i fönstren. Livet vakar, stort är livet. Jorden doftar. Livet är lek och sång och gråt. Döden är allvar. Döden är stjärnenatten, den höga klara, vilan i Gud till domens dag. Mörka hus. Alla sova.

På sarkofagen ligga de döda
och stirra mot stjärnorna,
deras ögon stå stilla.
O vad natten är varm och ljuv!
Häggarna blomma och dofta.
Lysmaskarna tindra.
På kullen spelar en sträv fiol.
Hör, hur flickorna slå i händerna!
Är det ej härligt att vara vackra och unga!
Ja, nu sjunga, alla hjärtan sjunga i natt,
alla sjunga, sjunga.
Under mullen
nere i grifterna
ligga de döda
med ansiktet
vänt mot stjärnorna.
Timmarna slå i tornet,
ila, ila.
Där stiga sjustjärnorna,
i stugornas fönster flimra ljusens stjärnor.
Förevigade i marmor ligga de döda på sarkofager
och hällar,
gråbleka och hopsjunkna i sina grifter.
Livet vakar.

Alla levande vaka och älska i natt.
Gråter ett barn?
Ack, livet är lek och gråt.
Tänk, att ännu vara
ett barn, ett litet barn!
Stunderna fara,
hör timmarnas slag!
Döden är allvar,
är stjärnenatten
den klara.
Seklerna ila, ila,
Döden är vila,
vila i Gud till domens dag.

V v Heidenstam: