Bönen

Det finns intet förargligare än när en person helt enkelt presenterar sig: “Fjante Springfält“, utan att pä något sätt förklara vad sorts karl han är. Därför må jag förklara att jag ej kommit i åtnjutande av ens den "skolbildning“ som bestods på landsbygden i Dalarne på 1850-talet.

Thorild och Kant,

Platon och Dante,

kom helt till mig ner.

Ni se hur jag tankarne stympar trivålt,

då Ni helgjutne fann tankar bålt.

Hör svar, hör svar

från vår andevärld, från vår andevärld.

Vad säger du i din godhet,

är jag ett barn ännu,

som mogna kan som du?

Ack då en bön hos Gud för mig,

att jag må likna dig.

E Ofvandahl:

Bönen

Det var rätt sent. Hon hörde gökens läte 

när månens skära steg ur dimblå sky. 

Hon steg helt stilla ur sitt traktorsäte 

och neg tre gånger djupt för månens ny. 

Tre gånger neg hon djupt för månens skära! 

Vem niger väl så vackert nutilldags? 

Vad bad hon om? Att trädan skulle bära 

till sist en vacker skörd av gyllne ax? 

En stum besvärjelse av livets lagar, 

ur gången tid en nästan hednisk rit? 

Nej, Gud, som styr för alla våra dagar, 

o, låt omsider vännen komma hit. 

... 

Ty allt hon bad om på det stilla fältet,

alltmedan månen gick sin tysta ban 

under det osynliga Vinterbältet, 

det var: "Låt vännen komma hem från stan!"

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Bönen

En gång, när i fromma, glada samtal 

vid sitt middagsbord den gamle Luther

satt som vanligt bland förtrogna vänner, 

talte en av dessa så med klagan: 

»Svår och ond att leva i är världen, 

full av vansklig id och jordisk omsorg;

intet under därför, att så mången 

sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.

Även mig de plåga, dessa oljud 

av en outtröttlig världslig strävan. 

I mitt grannskap, bultas, smids och hamras 

oupphörligt hela dagen genom, 

och hur tidigt än jag vaknar, störa 

dån och hammarslag min morgonandakt.»

Luther log och sade: »Varför störas? 

Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge. 

Hör min fromme granne, hur han redan

hunnit stiga upp och börja bönen'; 

ty en bön, min vän, är flit och arbet.

Sannerligen, när den svarte smeden 

vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig

åter dag och krafter att arbeta', 

och med hurtigt mod begynner smidet, 

är hans trötta flämtning för vår Herre 

icke mindre kär än dina suckar, 

och på himlens portar slår hans slägga

kanske starkare än dina böner.»

Johan Ludvig Runeberg:

Bönen

Den är ej knäfall eller knäppta händer,
ej ord uti en läxa som man lär.
Nej, bönen är
det stilla ljus, man i sitt hjärta tänder,
när Evighetens ande gästar där.

Den sanna bönen fordrar ej att höras.
Man undrar blott att vägen ej är skum.
Man står där stum
och känner alla stora tankar föras
som blomsterdofter genom själens rum.

 R Jändel: