Ja, hejsan! Nu är riktig vinter

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter. 

Förnöjd ler bonden i sitt skägg, 

då släden fram på skaren slinter 

vid bjällerklang och hästens gnägg. 

Av grova tömmar stadigt hållen 

i skaklar, lustigt travar grållen, 

och kusken tronar på sin bock 

i livrem röd och fårskinnsrock. 

Ej men av kylan pojken känner; 

han måste ut i drivan. Marsch! 

Hans hund skall åka, gudbevars, 

och själv för kälken han sig spänner, 

och modern från sin fönsterglugg 

ser hotfullt på, men ler i mjugg. 

Men kanske är det bäst vi lämne 

åsido dylik poesi, 

ifall att ett så simpelt ämne 

ej intressant för er kan bli. 

Blott den, som är poetisk både 

av Guds och av Apollos nåde, 

besjunga kan en vinterdag 

och första snön med dess behag.

Men jag ej mäktar tolka all den 

pikanta, ljuva poesi, 

som ligger i ett slädparti, 

och törs ej tävla med den skalden, 

som diktade om Finlands snö 

och om dess övergivna mö.

Ur Eugen Onegin (V:2-3)

A Pusjkin:

De timmar vilka konstfullt sammanväva

De timmar vilka konstfullt sammanväva 

en skönhet där vart öga har sin fröjd, 

de skola sist sig till tyranner häva 

och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 

minuter ger den vinterväder kallt, 

Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 

det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 

som flyktig fånge inom vägg av glas, 

all frukt man miste av det skönas krafter, 

det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 

i saft som pressas doftar ännu kransen.

W Shakespeare:

Med ett par kalsonger

Emot vinterns våda,

som just nu, Gud nåde 

oss! så häftigt rår 

och med ömma delar 

alltför omilt spelar,

då man ute går, 

dessa blyga slöjors skänk 

tag emot! och på mig tänk!

E G Geijer:

Bortom kölden skall allting leva

Tag dina skidor! Här vindlar spåret,

då nyårsnatten ett norrsken tänder.

Vi färdas raskt mot det stora året,

som ingen tecknat i en kalender.

Snön ligger vit, och i träden blänker

en rimfrosthälsning från det förgångna,

och Karlavagnen sitt silver stänker

på älv och tjärnar, av vintern fångna.

Men här i lä under frusna granar

mot drivan grönskar en lummerreva.

Vem vet om ej själva döden anar,

att bortom kölden skall allting leva!

Vårt spår går rent mot de kala kammar,

där vinden målar en blek kopia

av tidlöst land, varifrån vi stammar,

dit vi skall hasta en gång som fria!

T Nilsson:

Mödrarna

Barnet på din arm i baljan simmar,

brasan varmrött genom vattnet strimmar,

och det snöar där utanför

medan stormen kring knuten kör.

Åter sitter du vid vaggan fången,

lugn och lycklig. Minns du förra gången?

Under krigsklockors klagodån

fick du bada din lille son.

Tiden flyger. Var det ej i drömmen

som den forsade, den vilda strömmen

ungt och skummande mannablod,

som i ångor mot himlen stod?

Yrsnön flyger. Var det ej i drömmen

braket steg från dömda herradömen,

som sig själva åt döden vigt?

Här är allting som förr sig likt.

Här med samma lugna, snabba händer

du den lilla i ditt sköte vänder,

och din nacke är lika mjäll

som jag såg den vår första kväll.

Med ett leende du byter blöjan,

sätter varsamt på den lilla tröjan

som i världen ej annat fanns

än små rosiga lemmars dans.

Denna kväll i världens alla länder

lindas barn av mödrars trygga händer.

År och släkten virvla bort som snö.

Mänskligheten skall icke dö.

(1922)

E Lindorm:

Inte en grå liten höstdag

Inte en grå liten höstdag 

och aldrig en frostklädd kvist 

det finns på andra sidan 

och det tycker jag nog blir trist. 

Inte en grå liten höstdag 

och aldrig en skog som står vit. 

Men den vackraste dag som vintern oss ger 

har det hänt att jag längtat dit. 

 (Efter Ferlin).

A Holmberg:

Guldvaskaren vid Ivalo

När livet i denna förbannade trakt
gör allting dödsmärkt och fruset,
han hugger i flodens is sitt schakt
rakt ner emot bottengruset.

Till sist står han mitt i en brunn av is
och ensamhet, men det kvittar
för den som vet att på detta vis
sin guldsand han säkrast hittar.

Och medan därovanför isens tak
all världen huttrar i hunger,
han står i sin orgelpipa till vak
och hör hur trots allt den sjunger.

Jag lärde mig något i Ivalo
om liv vid arktiska floder.
Den lärdomen vill jag dig anförtro,
min frusne guldgrävarbroder:

Ner måste vi, ner genom allt som vill
förlama och skrämma med döden.
Den isbesegrande tron hör ju till
de män som fått guldgrävaröden.

H Blomberg:

:

Spelklubben

 

Utanför är kallt och snögar,
men på klubben varmt det är.
Se, vad blanka guldmyntshögar
upp på bordet staplats där!

Den förnäma världen spelar.
Det är allvar, som ni vet:
vid var givning Lyckan delar
ut en hel förmögenhet.

Ej som annat folk för nöje
stundom man i korten tar,
nej, var viss, att till ett löje
ingen enda munnen drar.

Stora, speglande trumeauer
stela gubbar återge,
som till roffning ej försmå er,
sprättar av jeunesse dorée!

Och de vita spelbordsljusen
se vid denna ädla fejd
tusen sedlar efter tusen
ständigt stryka utan hejd.

Underbart, att guldets glitter
denne man kan locka nu,
medan dock i hemmet sitter
hans oändligt vackra fru.

Underbart, att ej det svider,
att när sist man hem skall gå,
se, då man från spelet skrider
tiggerskan därute stå,

som åt svultna barnen skulle
bröd i några år ha fått
för en enda penningrulle
av de många, som ha gått!

Ej jag för det trumpnas talan
här mot nöje och natur;
glädjen ej, den yra svalan,
vill jag stänga in i bur,

men de stora summor bara,
tycker i min ringhet jag,
kunde till en fest man spara
på sin glada bröllopsdag,

kunde fägna hult till julen
sina barn och deras mor
och kanhända även skjulen
där det frusna armod bor.

Ack, det sägs, med sina pengar
får man ha sitt fria val,
och jag vet, jag får nog slängar
såsom väl sentimental;

men när se’n jag hör er klandra
massans avund, hat, med mer,
skyllen, skyllen ej på andra:
skulden är i mycket er!

Väl jag måste djupt beklaga
denna söndrings mörka makt,
som kring världen nu tycks draga
åskmolnslik, från trakt till trakt,

och om hat tar hand om spelet,
skall förtvivlat spel det bli
mer än mången tror. men felet —
vems är felet? Svaren, I!

Ack, min sång, så harmlös eljes,
vill till bitter harm bli böjd
att så mången tår nu sväljes,
när I slösen utan fröjd!

Och fast sången båtar litet,
sjunga, sjunga har jag måst
fast mitt språk är väderbitet
och min sång belagd med frost.

C D af Wirsén:

Topelius 200 år: Hur härligt vittna land och sjö

Hur härligt vittna land och sjö

ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

Hon ändat årets arbetsdag,
hon giver sig i ditt behag
och kläder av sin prydnad.
Nu vilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.

Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö, som drivan täcker.
Det lever sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

Ljus är din klädnad, Herre Gud!
I norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.

Z Topelius:

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,

och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander:

Ett ensamt skidspår

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant,
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

B Gripenberg:

Lustigt över slätten spänner

Lustigt över slätten spänner

vintern sina vita tält,
och den häpne åbon känner
knappast sina egna fält.
Dagens ljus och nattens lågor
gnistra emot snön med lust,
sundets vågor
sova kring den frusna kust.

E Tegnér:

Mitt år 3: Vintern

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

Ej Fahrenheit visar mot nittio mer

Ej Fahrenheit visar mot nittio mer,
ty värmen har flyktat sin kosa,
och upprymda skaror ej längre du ser
gå klädda i ljus cellulosa.

I cibet och sjubbskinn din stofthydda hölj
och fönstren besmeta med lister!
Tag plats vid ditt fyrfat i skinnklädd fåtölj,
förträfflige bildningsfilister!

Du Shakespeare ju kan, är med Goethe bekant,

har läst Solidar och Rig-Veda,
du känner till botten lord Byron och Kant,
Oscar Wilde och Freiherr von Ompteda.

Vad bryr dig den snöstorm, som yr kring din knut,
och att världen är liten och lumpen?
Bland skinnfolianter, med ryggen i kut
du sitter där nöjd och förkrumpen.

H Löwenhielm:

Vid Norra Brandskåpet

O vinter, med snö på skaren

och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Statyers samkväm

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Klagan över kölden

Skall aldrig vintern taga slut?

Kom, ljuva sol, igen,

om du har strålar än,

och driv all köld ifrån oss ut!

Låt källors sorl och fåglars sång

få lätta min förtret,

att ej min enslighet

må bli för lång!

Men tänk, om ock din värma dreve bort

ett hjärtas köld och is,

hur då var årstid skulle vara kort

och som ett paradis!

O v Dalin:

Halkan

Världens gång utför mitt fönster
jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

Unga Sköna! foten slinter,
akta! Ack, re´n är det skett!
O vad rosor i vår vinter,
o vad liljor himlen gett!
Stackars Tärna,
rodna gärna,
res dig, jag har intet sett.

Med ett Peru uppå fracken
och en kantschu i sin hand
kommer hjälten, men i backen
tumlar han för kung och land.
Värjan brister,
vad du mister
för ett värn, mitt Fosterland!

Ers Högvördighet, predika
ej om Adams fall så torrt!
Se, där ligger Doktorn lika
som de andra inom kort.
Doktorshatten
far för katten,
grip den, lärdomen blås bort!

Vilken diger Fru på moden!
Det blev jordskalv om hon föll.
Ve, där ligger slaktarboden!
Gudskelov att gatan höll.
Mutter fryser,
hu, jag ryser,
stackars gumma, hur du föll.

En av dagens vittra hjältar
kommer där, så smal och lätt,
ett Geni! men se han vältar,
själva snillet går ej rätt.
Men i fallet
höres skallet
av en splitterny sonett.

Se, två Recensenter mötas
vittberömda för talang.
Deras pannor sammanstötas,
hör Ni bara, hur det klang!
Nya, gamla
scholan ramla,
Amen, Amen, jorden sang.

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.

E Tegnér:

Gamla vänner

Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli'.

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström:

Skidbladner

Det är kraftigt, men så kallt i Norden!
Längre ner till den bebodda jorden
längtar du från snö och is,
dit där druvan och orangen blommar,
dit där grönklädd maj och mognad sommar
vila över paradis.

O, hur skönt förflyga livets stunder,
suckar du, ibland dess lunder,
vid dess näktergalars sång!
Drucke jag utav dess silverströmmar!
Bleve min inbillnings drömmar
verkliga ändå en gång!

Varför icke? Vad är verkligheten?
Vad I kännen, vad I veten,
det är verkeligt, det leven I.
Låt blott konsten lyfta er ur gruset!
Vidsträckt är hon, såsom himlaljuset.
Och som havets våg så fri.

Se, Skidbladner vinkar dig vid stranden.
Över haven, över landen
diktens gyllne skepp går fram.
Evig medvind i dess segel susar.
Skönare dig jorden tjusar,
högre himlen, från dess stam.

Oden timrade det själv med världen,
egennyttan, avunden och flärden
tas ej mot inom dess rena bord.
Skalden med den gyllne lyran
står vid styret. Gudayran
jagar köln kring hav och jord.

Väl, så stig med lust på spegeldäcket!
Som en morgondimma faller täcket
ifrån andevärlden. Hon är din.
Huru vänligt skog och klippa nickar!
Huru vitt du från din mastkorg blickar
i de blåa landen in!

Segla oförskräckt! Se, djupt i väster
står bland gyllne moln en stad. Vad fester
firas där, vad sång, vad dans!
Hur dess kolonnader skina!
huru tornen bada sina
tinningar i purpurglans!

Lustigt är där, som på Idavallen.
Där är ännu icke Balder fallen,
Brages harpa klingar där ännu.
Forntids minnen, framtids öden,
livets gåta, gåtan utav döden,
allt förklarat skådar du.

Därför längta icke mer från Norden,
skönheten är vansklig uppå jorden,
endast dikten hör hon evigt till.
Var som helst du må av ödet ställas,
finns Hesperien, finns Hellas
för din syn, så snart du vill.

E Tegnér: