höjde till Gudarnes borg rop av förtvivlan och hån.
Var ej som han din mäktiga själ fastnitad i stoftet,
göt ej din svällande barm ock sitt Titaniska trots?
Vem har trollat som du harmoni ur passionernas avgrund,
vem har biktat som du känslans förtjusning och kval?
Människohjärtat med hela sin värld — se där din orkester!
Djärvt med mästarehand slog du dess darrande sträng.
Och när ditt snilles glöd ej i ord du mäktade binda,
höjdes till ord och begrepp tonernas hemliga språk.
Så, vad du led, vad du njöt, i förtrollande toner du diktat;
allt, vad jag levde en gång, lever jag åter hos dig.
Så, när aftonen kom, du sjöng, fast ingen förstod dig,
sjöng, tills dagen försvann, ack, som ett brustet ackord.
