Kyrkan mitt i valen

Upp, själar som ej tillhör staten,

som staten dock gör anspråk på -

vi lever inte blott för maten, 

nej, nog kräver vi mer än så!

Störtas måste politruksystemet,

kyrka, värj dig och gör dig fri!

Bli inte del utav problemet:

illiberal demokrati.

Upp till kamp mot legering

mellan kyrka och stat,

blott sekularisering

får den till resultat!

Upp till kamp mot reglering

av vår kyrkas mission,

mot varje svensk regering

får kyrkan ta sej ton!

I höjden räddaren vi hälsar,

vår Herre ber vi stå oss bi,

för själva aldrig nån vi frälsar,

men han själv vill vår räddning bli!

För att nå vår frihet, systrar, bröder,

och för att skära statens band,

vi smider medan Anden glöder,

och prisar Gud med mun och hand.

Upp till kamp...

I självförgudning ömkansvärda

har materialister nånsin haft

ett annat mål än att bli närda

av rent jordisk och mänsklig kraft?

Allt som vunnits under bön och vaka

är vår lott att förvalta här,

när kyrkan vill sin tro bejaka,

sin egen rätt hon blott begär.

Upp till kamp...

Politiker vill gärna tala

för kyrkan om vad den ska tro,

nu skall vi bli könsneutrala,

ty innan dess får de aldrig ro.

Både Ämbetet och Äktenskapet

måste rensas från Hon och Han,

o, tänk om ändå lönegapet

med könsbegreppen helt försvann!

Upp till kamp...

Ni troende i stad, på landet,

vår kyrka Herrens egen är!

När fast vi knyter syskonbandet,

ej andra gudar råder här.

Länge nog vi under staten böjt oss,

nu vår Herre blir vårt försvar,

när vi med korsets Konung nöjt oss,

vår kyrka himlens styrka har!

Upp till kamp för missionen,

för vår huvuduppdrag,

vår vän och bror på tronen

är med oss varje dag!

Upp till kamp för missionen

med det ord han oss gav,

hans Ande sätter tonen,

når över land och hav!

A Holmberg:

När Knut mötte Maj i Blåsut

När Knut mötte Maj i Blåsut

hade han inte haft nån förut,

men vid nattligt partaj

blev hon hans första Maj

och han hennes tjugonde Knut.

David Livingstones 150-åriga dödsdag: Det var i Westminster Abbey

Det var i Westminster Abbey, 

de dödes tempelgård.

Det är som en stilla mässa

att gå där från vård till vård

och lyssna till röster ur fjärran,

till röster, som aldrig dö,

men sjunga ur hårda stenen

likt böljor kring klippig ö.

Jag gick där länge och lyddes

och drömde. Så kom jag till slut

fram till en platta i golvet,

där kärleken huggit ut

en runa med skälvande händer,

liksom en mor för sin son.

Och namnet, som lyste mot mig,

var David Livingstone.

Jag knäppte tyst mina händer.

Jag såg detta tårarnas land,

vid vilket hans hjärta var fästat

med oupplösliga band.

Jag såg dessa ökenvidder,

jag såg denna suckarnas mar,

för vilken sitt liv, sin glädje

han offrat, tålig och stark.

Sist slöt det sig allt tillsammans

i detta: en döende man,

som knäföll i bön för det folket,

för vilket hans hjärta brann. -

Vad tror du den bönen gällde

i Herrens ögon, o säg?

Tror du ej, att den reder

därute Gud Zebaots väg?

Och vill du ej gå i anden

med oss, dina sändebud,

dit ut för att se hur vildmark

blir klädd i örtagårdsskrud,

att se hur guldet från Ofir

blir skärat och hamrat och sist

till altarkärl härligt format

förutan vank eller brist?

Det var i Westminster Abbey.

Minut för minut förgick.

Men något av evighet ägde

vartenda ögonblick.

Och löftet steg ur ett hjärta

mot valvets förtonande rand:

att leva och dö i jubel

för David Livingstones land.

Ida "Adi" Granqvist:

Sång för män

1 maj 1917

Upp, alla ni, som bett om bröd

men bjudits sten för kaka,

och res er ur er hungersnöd

och slunga den tillbaka.

Ni morrade i gränd och kåk

och hotade i bladen -

säj, har ni glömt ert gamla språk,

som hette Barrikaden?

Det finns väl än, ni svältens folk,

en Brutus, som kan gripa

den egna rättens kalla dolk

och dom i landet skipa.

Det finns väl än, ni bistra män,

en lunga, som kan ropa

till storms mot fogdarna igen

och rent i huset sopa.

Hur länge tål ni Våldets black

och Hungerns rep om foten?

Upp, upp i hybble och barack!
Ryck nesan upp med roten!

Geväret har en hane: spänn

och låt den hanen gala!

Ni ha så länge tadlat, män,

nu är det tid att tala.

H Blomberg:

:

Ett socialistmöte

 

Marken är vårgrön och luften lysande blå,
och hän över fältet tigande skaror gå.
De stanna och samlas och trängas i växande ring
om talarestolen med röda fanor ikring.

I enkla söndagsdräkter, med allvarsdrag
står arbetsfolk vid sluskar i trasiga lag.
Och djupaste tystnad rår, som när folk i Guds hus
förbidar orgeln första, darrande brus.

Kring sotiga härdar, vid snabba maskiners gång
man slitit sig trött intill själen veckan lång.
Till dunkla hemmen man skaffat maten på bord,
nu trängtar man efter ett sorgbetvingande ord.

Men ute, där fältet öppet i grönska står,
bland stojande pojkar jublande leken går,
och hurtiga barnaskratt och jollrande glam
sig tumla ur lekande, glada flockarna fram.

Så höres en röst. En man på tribunen står
med falnade anletsdrag och fladdrande hår.
I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst
slår ut i hatets ord och skälver i röst.

De orden darra hän över sollyst slätt,
de tala till lyssnande mängd om folkets rätt.
De susa vida i vårluft skarpt och klart,
och snart de fånga vart öra vid växande fart.

De glöda, de taga stormande sats på sats
mot lyckan, som lever i borgarehus och palats,
mot källrar, dit vinfat rullats av armod och nöd
att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd.

Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck,
som rusar den rike och ger honom mod till förtryck.
Så bölja gnistrande orden an och av
och spegla allt armods kval från vagga till grav.

När bävande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
man spörjer, om någon kan tro på levande Gud,
man beder var kvinna, som bär ett barn under barm,
att giva det styrka att höja till slag sin arm.

Men ute från vårgrön plan, där leken går,
de sorglösa piltarnas jubel hit än når.
Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en gång
att bli över sällare tider en segersång?

Eller - skall det av smärta och hat förvandlas uti
ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri,
som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid,
så borgarehus och palats de darra därvid?

1881.

A U Bååth:

Första maj, första maj

Första maj, första maj,

varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Till 300-årsminnet av Johan Runius: Märg i benen den 1 maj 1712

Första maj var jag hos Frisken, 

tog mig där en sup på fisken;

första maj hos Friskens Maja, 

drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna 

och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina 

och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, 

drack så länge strupen klia’;

dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.

J Runius:

Kommunismens vagga

En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klart belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar lust, allt skiner välbehag.
Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
»Jag hungrade, och du gav mig att äta» ...
— Ja, med ett tillägg: ät, om du har guld!
Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.
Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.
Du, som därinne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem, om de lystet stirra in!
Skjut ned dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!

Z Topelius:

Islossningen i Uleå älv

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Z Topelius: