Man grånar i årens och dagarnas damm.
Man vissnar, och blicken blir slö och kort
och allt är så glanslöst och stickande torrt.
Då plötsligt i kvalmet ett moln tar form,
laddat med ångest och blixtar och storm.
Man står där med ens i strömmande gråt.
"Jag torkat och tvinat, o liv, förlåt."
Det är som ett under, man vet icke hur
du kom och du föll, förfriskande skur.
Man står blott med droppande ögonfrans
och glädes åt allt i sin nytvagna glans.
