Jylland

Fjorde og skoves

smilende magt,

agre langs åses

blånende pragt,

hedernes alvor

og klitternes vagt.

Kender du mig?

Jeg er Jylland.

Krige har hærget,

vintre har bidt.

Have og storme

hamret og slidt.

Styrke jeg vandt kun

af, hvad jeg har lidt.

Se, jeg er mig,

jeg er Jylland.

Fribåret sind bag

fattigmandskoft.

Blæsten og lærken

bor på min toft.

Vidt er till vægge

og højt er till loft

hjemme hos mig,

her i Jylland.

Syld for vort riges

ældgamle gård

grundfast i havet

stod jeg og står.

Bæres du skal i 

ny tusinde år,

Danmark, mit land,

af dit Jylland. 

K Munk:

Två jutar

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):