Sångarens plikt

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Nåväl, så sjung till egen och till andras fröjd. 

Har du fått plats långt ner vid klara källan? 

Nåväl, så drick, men dela även med åt andra. 

Du ser hur Skaparn under tiders lopp 

ställt män vid källans djup — parnassens topp -

att stänka klara droppar, evigt sköna 

bland jordens folk, som därför vill belöna,

med ädelt sinne följa pliktens bud,

med tacksamt sinne tro på Skaparen, vår Gud. 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Så sjung med god förtröstan och med glättigt mod. 

Tag kraft ur gångna skalders hjältesagor! 

Ställ dig i samma led som desse djärve stodo! 

Och strid för barnet ifrån torpets dörr: 

det skall ej lida orätt mer, som förr! 

Snart stundar tider då var man får bära 

den lön som födes utav praktisk lära! 

Snart falska ämbetsmän ej mer skall gå 

med härskarok, och bitterhet i hjärtan så! 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Sjung bort en slaviskhet, i veklig levnad klädd. 

Märk, än finns hedersmän i Sveriges bygder 

som blygs se konsten utav fala luder buren! 

Sjung fram vår gamla dygd, där jungfru går 

i brudstol fram med heder i sitt hår. 

Med löjets udd sjung bort de falska seder: 

de njntbegär som endast fall bereder. 

Låt nordiskt lynne pryda än vår mark, 

så Svenska folkets ära, för dess barm känns stark. 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Sjung bort den suck som pressar bondens tryckta bröst!  

Han skulle glädjas ju, då han just haver

arrende på sin jord, av Gud och Fader kära. 

Sjung vemod bort från tjänstejungfruns barm,

på plikter rik, men uppå nöjen arm.

Belys hur torpets man får plikta, bara 

en sup han tar — som är en sedens vara! 

Men rike man får spyor stänka ut 

vid Bacchi dörr, och ingen vågar säga hut! 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Så sjung om lönen, som den ädle sångarn får: 

Hans hjältesagor eggar allas tankar! 

Från led till led, från folk till folk hans sånger ila! 

Hans segrar genom evigheten går! 

Hans namn från varje bröst en krona får! 

Ju mera taggar han av samtid finner 

dess större strålar från hans krona brinner. 

Dock är det stora stort ej blott därför 

att det av samtid icke fattas som sig bör.

Så diktar man när man är mätt! 

Men tryckt av nöd man tiger 

och hänger harpan uppå trät.

E Ofvandahl:

Samtal med Gud

- Ja, världen är ond och dålig,

och svårare är för år

det blir för dig, käre Vårherre,

att skilja getter och får.

Och själva riddar Carl David,

vars fromhet du vet och minns,

är kanske i grund och botten

den största kanalje som finns.

Men den kloke gamle Vår Herre

strax bot för min oro fann.

- Strunt, ingen skälm brukar synda

stort mer än han orkar och kan.

Och därför är riddar Carl David

långt bättre än du tror:

han varken stjäl eller mördar,

fan vet om han ens gör hor.

 
H Söderberg:

Ilse

Jag hoppar över stenar, 

jag susar mellan grenar, 

jag hinden ej förmenar 

min svala vattudryck. 

Den panna, som jag väter 

vid skvalp mot enslig säter, 

sitt tyngsta kval förgäter 

för Ilses yra nyck, 

och kejsar Henriks smärta 

jag kylde vid mitt hjärta. 

Min borg stod förr på jorden, 

och mästarsångarorden 

vid bägarfyllda borden 

till harpor ljödo glatt. 

Men Blocksbergs furste grusat 

det slott, vars sång förtjusat, 

med ljungeldsstorm som brusat 

en skum Valpurgisnatt: 

han tål ej oskulds löjen, 

han hatar sångens nöjen. 

Nu sjunkit under vågen, 

betäckt av Irisbågen, 

den borg, där, glad i hågen, 

jag förr som drottning gått. 

Men än jag munter plaskar 

bland bokar och bland askar, 

och den, mig överraskar 

i bad, får ljuvlig lott: 

till sömn hans sorg jag leker, 

till ro hans kval jag smeker. 

Min åder yster kväller, 

på eken stänk jag häller, 

jag skalkas med foreller 

och sköljer strandens ljung, 

jag ser på ekorrungar, 

jag gungar, gungar, gungar, 

mot lärda narrar slungar 

min bölja lekfullt ung, 

men springer runt om kvarnen 

i kapp med vallhjonsbarnen. 

Med skolans pilt jag pladdrar, 

med gummor skvaller sladdrar, 

och lätt min slöja fladdrar 

i måneglansen klar. 

Ur klyftans djup jag bubblar, 

mot kiselstenar snubblar 

och längtans lust fördubblar 

hos vart förälskat par 

med sus bland pilträdshängen 

om präst och brudesängen. 

Ej slam och grus mig grumlar. 

Jag över klippor tumlar 

och gamla sägner mumlar 

för vördnadsvärda trän. 

Mot den, som ständigt kinkar, 

jag plirar skälmskt och blinkar, 

till grottan honom vinkar 

men piskar honom dän, 

mitt huvud fram jag lutar 

och gläds när skummet sprutar. 

Pilgrimens trötta hälar, 

de sorgsna arbetsträlar, 

de rika skaldesjälar 

jag skänker läkedom. 

För den, på jord blev sviken, 

jag öppnar vatturiken, 

där forna borgmusiken 

än klingar glad och from. 

Jag för ej kolarn vilse, 

jag är prinsessan Ilse.

C D af Wirsén:

Motsägelse

Han skall till sin förening. Fracken på! 

Han går igenom än i minnet talet, 

som skall den dnmma fördoms hydra slå 

och visa, huru fädren handlat galet. 

Man lyssnat nog till hyckleriets prat, 

det gäller nu slå an den rätta tonen 

och förbereda upplyst framtidsstat, 

som ej i ledband förs av religionen. 

Den var för halvbarbaren nog ett stöd, 

men ej dess villa vakna tankar söver: 

Vad båtar myten mer, då tron är död? 

Man lampor ej, när dag gått upp, behöver. 

Motsägelser i bibeln visas opp 

med klara skäl av nutidsvetenskapen, 

som omotståndlig går sitt segerlopp 

och vrider snart ur vantrons hand dess vapen. 

Empirisk forskning, nyktert klar metod 

förvisat har med fog allt översinnligt, 

man står på säker mark, där ej man stod. 

När målet var bak skyn och oupphinnligt. 

Med vaggsång om en himmel man bedrog. 

Ju mer man fromlade och ljög, dess flere 

och äntligt avhöll folken länge nog 

att taga ut sin goda rätt här nere. 

Förgäves! Fram går sanning med sitt ljus, 

och trälen ser, hur svagt hans fot var bunden. 

Men för att bygga upp det nya hus 

det gamla måste rivas ned från grunden: 

med barnuppfostran början måste ske 

att djärvt förjaga allt vad griller heter, 

och då skall världen, frigjord, åter se 

ej rädda dvärgar, manliga atleter. 

Så ungefär! Ja, talet låter bra, 

han ämnar ej ett jota ta tillbaka; 

men förrn han går, han måste avsked ta 

för kväll och kanske natt av barn och maka. 

Han är en ömsint man, sin ungdomsbrud 

han älskar än med första kärleksruset; 

för övrigt han, som mer ej tror på Gud, 

gör ej för när en enda mask i gruset; 

han menar väl, han är en ärlig själ. 

Nu skall han gå — men först åt mor farväl! 

Var är hon? Saln är mörk, salongen skum, 

i kabinettet synas heller inga; 

men se, där faller ju från barnets rum 

på golvet ljussken genom dörrens springa. 

Han hör: en välkänd röst från kammarn går? 

Det är hans hustrus, han förnimmer orden, 

hon läser högt för pilten »Fader vår» 

och psalmen sen: »Nu vilar hela jorden». 

En fredlig interiör! Förtjust han stått, 

med välbehag hans egna läppar mumla: 

»Ja, det är bra, det gör den lille gott, 

man bör med tvivel gossens frid ej grumla.» 

Sen går han bort förutan samvetskval 

och håller under bifallsrop sitt tal: 

»Med barnuppfostran måste början ske 

att djärvt förjaga allt vad griller heter, 

och då skall världen, frigjord, åter se 

ej rädda dvärgar, manliga atleter.» 

Må andra börja blott med sina små! 

Om sina egna är man rädd ändå.

C D af Wirsén:

Valpurgis

Håll i min hand, min panna rör, 

mig väck, att ej jag mera hör 

den skrällande musiken! 

I natt i febersömn jag låg, 

jag följde svarta korpars tåg, 

jag glömmer ej den syn, jag såg, 

jag gästat Brockens hjässa 

och mörkrets kungariken. 

Där syntes folk från alla land, 

dit drogo djupt fördolda band 

den ondes legodrängar. 

Förförarn kom med slipprig blick, 

till festen glädjeflickan gick, 

förrädarn där betalning fick 

vid falska växelbordet 

i tretti silverpengar. 

Dit mången lärd från boken flög, 

en brud ur äkta bädden smög, 

en son ur modersarmar. 

På någon okänd, hemsk signal 

de rycktes dit till lastens bal 

att ångerns brand och kärleks kval 

och skam och brott förgäta 

där yr Valpurgis larmar.

Vid klippans vägg en funt förgy]ld 

är av förtvivlans tårar fylld: 

med dem var gäst bestänkes. 

I mitten altarbordet är, 

och han, som hanefjäder bär, 

en kommunion förrättar där, 

det sjunges: »Helig, Helig», 

och avgrundsvinet skänkes. 

Men dansen går kring altarring 

beständigt svindlande omkring, 

och fursten skaran signar. 

Man dansar vilt med bocksprångshopp

i tröstlöst yrande galopp, 

man ville gärna sluta opp, 

men, styrd av herrskarns blickar, 

man dansar, fast man dignar. 

Där finns en sällsam ritual, 

som firas i förborgad sal, 

där på ett kors man spottar. 

En sköka läser för envar, 

att Satan äldre sonen var, 

vars arvsrätt Jesus stulit har, 

och, bäst hon läser, midjan 

på fikonlöv hon blottar. 

På ont där finns ett kunskapsträ, 

invid dess fot man böjer knä 

och sluter brödrakedjan. 

Den orm kring trädets stam sig snor, 

som grym besvek vår första mor. 

Som vis och mäktig, klok och stor, 

befriare från träldom, 

får ormen djup tillbedjan.

På varje panna syns en skrift,

ett märke, tecknat in med gift: 

»Vår Herre känner sina.» 

Jag såg en kvinna, skön och kall, 

som vållat ärkeänglars fall, 

och blicken var som grön kristall. 

Mångtusen sekels synder 

i dessa ögon skina. 

»Hell Lilith, hell den första skuld, 

hell, vår Valpurgis, hög och huld!» 

Så ljödo hyllningsropen. 

»Du gav oss frihet och natur, 

du löste fördomshäktets bur», 

så sjöngs i vilt, förtvivlat dur, 

men bojor lödde samman 

den frihetsstolta hopen.

En ton av ångest klang alltjämt 

i syndig sång, i smutsigt skämt, 

där ormar tycktes väsa. 

En slinka sjöng i drill på drill: 

»Vi dig för evigt höra till, 

gör med oss, Herre, vad du vill!»

»Se här åt Gud!» Mot himlen 

hon räckte spotsk »lång näsa». 

En brunstig get nu leddes fram, 

och Satan sade: »Si Guds Lamm!», 

då skälvde bergets riken, 

Kring fjället röt orkaners kör — — — 

håll i min hand, min panna rör, 

och sjung en psalm, att ej jag hör 

det tusenåra hånet, 

den skrällande musiken!

C D af Wirsén:

Ene

Jeg havde ild nok, da jeg var ung, 

— ild nok, — 

et blåtoppet luehav, 

ideer, ideer, 

gjæring og fødsel, 

brusen og smelten! 

Da jeg var ung! — 

Noget, som tabtes, 

noget, som ei fandtes, 

håb, som brast, 

ild, som sluktes . . . 

Der arbeider sig frem her inat 

hos en forpint mand, 

i en jaget sjæl, 

ord. 

Ord... 

Mit liv er ord. 

(Og det er skade.) 

Visne ord. 

Stivnede hjerteslag. 

Hjerteslag! 

Gud! 

Du, som er jeget i livsfylden! 

Gud, 

du, som skaber! 

— smerter, 

kimer, 

ord — 

du — 

hvem jeg tænker mig lig os, 

men dit ansigt klart, 

din pande lys — 

du — 

hvis menneskenavn 

ensomheden 

atter og atter 

om mig hvisker, 

vifter og hvisker, 

med ukjendte stemmer nynner, 

— dette forpinte menneske, 

som blot, blot, blot 

har ord — 

husker du det da?

 — — — — — — — — — — 

 

Nu brænder lyset ned i stagen, 

nu vandrer mørkets ånder 

på spidse tær 

ind i mit rum. 

Lysner der linjer 

der borte i krogen? 

Var det mørket, som hvisked 

om kvindelinjer, 

hvide og runde? 

Hulker der hjerter 

der borte i krogen? 

Er det ånder, som sukker? 

om død, og om nat? 

Hjerteslag . . .: 

Den, 

hvem dødsdronningen 

har udkaaret, 

den, 

hvem dødsdronningen 

elsker, 

han 

er ene. 

Den, hvem dødsdronningen 

når på jord 

er nat, 

men det i himlens lydfyldte hvælving 

er dag, 

er blændende, himmelsk dag, 

den, 

hvem dødsdronningen har da betegnet, 

dødsdronningen, 

dødsdronningen, 

han 

er ved jorddag ene.

S Obstfelder:

Orkan

Blæst, storm, orkan! 

Nøgen vil jeg bade mig i din susen! 

Hei! Se mine hvide arme! 

Mit haar flyver, hei! 

Leg med mit hår, orkan! 

Blæs! 

Fold ud min sjæls brede vinger! 

Min sjæl favner verden! 

Uranos skjælver derinde! 

Orkan! Orkan! 

Jeg er nøgen! 

Som du har jeg kastet mig i jordens vaiende græs! 

Mine arme jubler mod rummet! 

Verdensrummet! 

Hei! 

Kom! 

Lad os lege! 

Styrte os i havet! 

Kom, hvirvlende blade! 

Kom, ravne, haier, sjøer! 

Kom, rasende skyer! 

Vi danser, vi danser! 

Jeg og I!

S Obstfelder:

Jeg ser

Jeg ser på den hvide himmel, 

jeg ser på de gråblå skyer, 

jeg ser på den blodige sol. 

Dette er altså verden. 

Dette er altså klodernes hjem. 

En regndråbe! 

Jeg ser på de høie huse, 

jeg ser på de tusende vinduer, 

jeg ser på det fjerne kirketårn. 

Dette er altså jorden. 

Dette er altså menneskenes hjem. 

De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte. 

Jeg ser på de velklædte herrer, 

jeg ser på de smilende damer, 

jeg ser på de ludende heste. 

Hvor de graablå skyer blir tunge. 

Jeg ser, jeg ser... 

Jeg er vist kommet på en feil klode! 

Her er så underligt...

S Obstfelder:

Gåvorna

Nu sjunker vinterdagen ned

mot dygnets svarta sida.

Den väg jag går blir mera bred

och hedarna mer vida.

Där brinner fjärran på min stig

en låga klar och gul.

Dit drar på nytt min längtan mig:

där väntar mig mor Jul.

Du moder Jul, vars ljusa fred

och vita gamla händer

oss kalla hem från skog och hed,

från gator och från gränder,

du var i skuldlös barndomstid

vår längtan hösten lång.

Du vinkar än med gåvor blid

och tända ljus och sång.

Så giv oss, goda moder, giv

i Kristusnattens vaka;

men gåvorna till tidsfördriv,

dem ha vi lärt försaka.

Giv glädje och giv hälsa den,

vars själ är sjuk av sorg.

Giv livets nödtorft var och en,

som går med bettlarkorg.

I högbänk led den syndens vän,

som skygg på tröskeln dröjer

och vilkens pannas veckning än

en bunden ångest röjer;

vars kind var midnatt brinner röd

i orätt lustas lek,

men som vid dagens första glöd

hans blygsel sminkar blek.

De, vilkas andedräkt är het

av lidelse och hunger -

för dem om ro och evighet

en sång du halvhögt sjunger.

Sänd den, i vilken avund värkt

ett stänk av fred, och ett

den slagne, vilkens hy är märkt

av grämelsernas bett.

Giv svar på gåtorna åt dem,

som fråga och som stirra.

Låt upp för en sekund ett hem

för alla dem, som irra.

Led den i snåren vilse gått,

och ljusning den beskär,

på vilken något sällsamt brott

i ensamheten tär.

Söv med en moders veka röst

all världens trötta själar.

Och trött är den, på vilkens bröst

bekymrens ödla krälar;

den, på vars hud var morgonväkt

en smärta dryper vax;

och tröttast den, som livet räckt

ett knippe tomma ax.

Men den är kort, den festminut,

som moder Jul oss sänder.

På heden ut, på stigen ut,

på gator ut och gränder!

Vår frist är all. Åt vem som vill

jag skänker bort den skatt

av gåvor, som jag drömt mig till

en stjärnklar Kristusnatt.

 
H Söderberg:

Där stiger ett minne för mig opp

Där stiger ett minne för mig opp — 

det var i Cordobas stad en dag: 

framför hotellet i omnibus 

sitta vi, far och mor och jag. 

Då stiger plötsligt till vagnen fram 

en caballero ur sorlande mängd. 

Hans öga var mörkt, halvt grånat hans hår, 

han bar över skuldran en mantel slängd. 

Han tog under kappan fram en guitarr. 

Ett sakta ackord därpå han slog. 

Han sjöng — och diktade, medan han sjöng —:

sin flammande blick från mig han ej tog. 

Jag vart helt röd, jag vart helt rädd, 

jag gömde mig halvt bakom fönstrets gardin;

dock kom jag ej undan den lågande blick, 

ej undan den trånande melodin. 

Jag knappast hörde, jag knappast förstod. 

Två rader blott minns jag utav hans sång: 

»Du vita duva från främmande land, 

hur ömt, hur starkt skall du älska en gång!» — 

Ve mig, att så rätt han läst i min själ! 

Ve mig, att så sant det blev, hans tal! 

Ty vore min kärlek ej så stark, 

jag lede ej nu de dödliga kval! 

A M Roos:

Som i ett kloster svinna mina dar

Som i ett kloster svinna mina dar; 

jag märker livet utanför sig röra, 

men jag med livet intet har att göra — 

min räkning jag med det re’n slutat har. 

Den dröm min levnads sorg och sällhet var, 

den susar ständigt, ständigt för mitt öra; 

mitt hjärta alltid skall den rösten höra, 

som mig en gång från livet budskap bar. 

Tyst, utan hopp om lycka, skall jag vandra. 

Men kan min levnad bli till gagn för andra, 

min stig har, om ej solsken, likväl dag. 

För några har väl bördan tillmätts tyngre. 

Och mången har väl tagit doket yngre. 

Jag knotar icke över livets lag. 

Okt. 1893

A M Roos:

Till den sanna poesien

Från rop och blod Du fjärran är, 

från larm och lystringsord, 

och förrn jag sett Ditt öga le, 

jag bäddats ned i jord. 

Väl mig om jag i drömmen sett 

och rört Din klädnad blott. 

För ren för mig, för nära Gud 

Din höga väg har gått. 

Och om av män i tanklöshet 

för lätt Ditt arv försmås, 

så låt dem dö som hädare, 

och med sin konst förgås. 

Men den som tillbad, älskande, 

Din ljusa helighet, 

att Du är vis, fullkomlig, sann, 

allt vissare han vet. 

Bortom vår kropp och dess behov 

väl städs´ vår ande sett. 

Allt vad som var och är, är Ditt, 

av dröm och dåd och vett. 

Vart ärligt slag, var nöd, var strid, 

på evig jordestig, 

och hopp som driver oss att dö, 

har ursprung blott i Dig. 

Den Dig har kär, hans orenhet 

all himlen tvår till snö, 

och löfte ger att han en gång 

må likt ett barn få dö. 

Han vet att mitt i kallt förakt 

ny skönhet upp har stått, 

och redan har i hemlighet 

han himlens glädje fått. 

Du lärde älskaren hans språk, 

gav själ åt jord och kött. 

En konung skall Du vara tills 

all glöd och längtan dött. 

Din blick såg, innan ljuset var, 

i tomma rummen ner. 

På andra världar sjunger Du 

när denna är ej mer. 

Bakom vår synkrets´ fjärran gräns, 

tvärs över namnlös sfär, 

se andra världars visa barn 

hitned och skönja här 

ett vilset ljus, en lågas flämt, 

ett stundom halvsläckt bloss, 

ej främmande ändå - Du bar 

ditupp en sång om oss. 

Tid har ej liv, men väntar blott 

Din vilja höra få. 

Liv har ej tid, ty vid Ditt rop 

planeter stilla stå. 

Vår anings och vår fruktans land 

Du gett oss som en hemlighet - 

Din himmel och Ditt pinorum 

vi skapat när du ville det. 

Vishetens väg undgår ej ens 

Din blick av klarnad dag. 

De tappraste de segra blott 

till Ditt och Guds behag. 

Att genom striden bära, tar 

Du kungabarnen fatt. 

Du läker sår och bjuder sist 

de döende god natt. 

Du mellan oss och Herrens lag 

en vänlig slöja för, 

en skugga skymmande för oss 

de slakthus, där vi dör. 

Du trotsar varje räknekonst 

och jämnar udda tal - 

trons sporre, tjänarinnan från 

den högstes konungssal. 

O kärlek, som i tålamod 

förväntar hat och harm! 

O tro, som, fastän jämt förrådd, 

alltjämt är lika varm! 

Demon och bov - de måste dock 

blott alltid tjäna det, 

som är den högsta sanning som 

var sorgfri ängel vet. 

Från blod och rop Du fjärran är, 

från larm och lystringsord. 

Jag skall ej se Ditt anlete förrn 

jag bäddats ner i jord. 

Vinst och förlust mitt hjärta ej 

må träffa alltför svårt. 

Med stadigt bröst jag höra skall 

trumpeten blåsa hårt. 

Med lansen sträckt jag spränger käckt 

min sista barriär. 

Hur striden stått är lika gott: 

min drottning var ej där.

R Kipling: