Fullsatt spårvagn

Vad spårvagnen verkar festlig i kväll

i detta herrans väder!

På fönstren har snön lagt en luddig fäll.

Här inne luktar det läder

och våra ytterkläder.

Spårvagnen är i kväll som ett hem

för obekanta, jag tycker,

där glad jag håller i takets rem.

Man till varandra sig trycker,

när vagnen plötsligt rycker.

Man räddar sig in i en uppvärmd ark,

därför man ler och skämtar.

Vagnen sjunger, ty farten är stark,

ett lyktsken i snöyran flämtar,

och spårvagnsklockan klämtar.

Man blir så god när man kommit med

och ser sig om som bland vänner.

Man ler mot den man sökt knuffa ned.

Man gnuggar sitt öra som bränner,

och talar med den man ej känner.

Man kanske råkar igen, vem vet,

den obekante personen.

Man ses kanske aldrig i evighet.

Men nu sänker motorn tonen,

och han stiger av vid stationen.

Nu är det visst inga flera kvar,

som hänger i takets stroppar.

Spårvagnen fram genom mörkret far,

vid varje hållplats droppar

det ut några mörka kroppar.

Sist sitter jag ensam i vagnens gap.
Vad allting har skiftat, jag tänker.

Det var dock ett stycke broderskap,

det enda som livet skänker.

Och spåret så ödsligt blänker.

E Lindorm: