Till dig, min hulda mor, min matta tanka går.
Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden,
tillåt mig dock ett ord i detta nya år!
När förr Israels barn vid Babels älvar lågo,
de åt Jerusalem med trogna böner sågo.
Kom, mina Moders barn, att oss för honom ställa,
som eder, mig och allt har i sin allmakts hand!
Ett nådigt Herrans år, från nådens springekälla,
nu har tillflutit oss, båd' in- och utom land!
Är det väl vår förtjänst? Vad skola vi det kalla?
Förtjänst är utelyckt: till Nåden vi må falla.
Att höra Nådens Ord, förkunna Nådens Under,
jag säger: höra det och giva det gehör,
att under Sinai, dess ljungeld, blixt och dunder,
se in uti sin nöd och död, som det sig bör,
att ropa Andans hjälp, till liv, till tro och bedja,
få nåd, fast nåd ej värd, och tro är nådens kedja.
Den kedjan har ännu långt flera helga länkar,
om han skall binda ihop ett folk, att det blir sällt:
att renas ifrån synd, dess dom, dess straff och ränker,
och klädas i den skrud, som Jesus oss beställt,
att få av nåden kraft till kärlek, dygd och styrka,
och låta hjärtat bli beständigt Andans kyrka.
Si! detta, Svea folk! vill Herren av dig hava,
det han dig ofta sagt och säger än i år.
Gack snart den vägen fram, men akta dig att snava,
ell' Svea! du är död, om Gud ej råda får,
om du ej kastar dig i stoftet för hans fötter,
av dem att fetma få till torra trädets rötter.
Om du ej skyndar dig, om du ej vill besinna
den tid, vari han dig här sökt till överflöd,
så kom ihåg: vad fick din syster Salem finna,
då hon I yrsel ränt? Jo, undergång och död.
Det går ej, som du tror, att välgång länge räcker.
Ack, ve! det land som Gud med tårar fåfängt väcker.
Ett sådant land är fullt av lemmar många tusen,
men ingen tror han är till Herrens vrede skuld.
Var skyller på en ann, var står sig själv i ljusen
och traktar efter lust, makt, höghet, gods och guld.
Man sätter vackert namn på det som Gud förbannat,
och påstår det är rätt, fast hjärtat säger annat.
Så rasar mänskan fram, sig själv och andra sårar,
och tror det kommer ej så noga an därpå.
Sin mantel stänker hon med andras blod och tårar,
och vill som kristen bli ansedd av Gud ändå.
Man ser, att Herrens dom på brottet ej strax följer,
ty gör man synd på synd, och synd med synden döljer.
Så även hända kan, man föga vill medgiva,
att något Andans liv på jorden finnes till,
ell' att, som Gud har sagt, en dom till slut skall bliva;
ty gör man som man är och är liksom man vill:
man är en syndaträl och vill som syndens trälar,
som såra samvetet och dräpa sina själar.
Men säg mig: huru kan så mycket ont väl hända?
Är mänskan då så svag? Är syndens makt så stark?
Jag svarar: Den Guds nåd ej rättsligt får omvända,
är fordna världen lik, som utom Noe ark
både syndade och sank, och bägge två tillika,
ehuru Noa dock om bättring månd' predika.
Gack därför, Svea folk! in i ditt eget hjärta,
och se, hur saken står emellan Gud och dig!
Sök grunden där igen till Sveriges fall och smärta,
till fattigdom och våld, osäkerhet och krig.
Jag denna varning dig uppriktigt vågar skriva,
ty uppå Herrens dag skall det en sanning bliva.
Ack! milde Allmakts Gud! Ditt tålamod, din nåde
må Sverige räkna visst för all sin salighet!
Fräls, Herre! dem ännu från synd, från fall och våde,
som du med starkom arm ur mörksens bojor slet!
Det täcka Svea-land, det kostar dig för mycket,
att gå till undergång, det alltför dyra smycket.
Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!
Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!
De högsta Rikets Män och var en själ formera,
att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,
som du till egendom av evig Nåd utkorat!
Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.
