varje sats skall kunna ränna kring och stå,
skuldra, gå på tå,
svimma, trängta, sväva.
Det är ej så lätt, att liv av prickar väva,
att i typers prassliga små buskar
låta friska kinder sticka fram.
En sats skall ju bli ett träd, som ruskar,
en en fisk, som spritter,
en ett fågelkvitter,
en en sorgehögtid allvarsam.
Nu giv akt, vart ord!
Dra ej med er slarviga soldater.
Samlas på mitt bord,
alla, friska, starka, levande kamrater.
