Röd gryning

Det brusande höstträdets krona 

har hägnat i natt vår ro. 

Nu gryningens kastvindar tona 

kring grenarnas tomma bo. 

Fort, fort svann den isiga natten, 

och morgonen, morgonen gryr. 

Röd luft slår ur älvens vatten, 

där frostiga skummet flyr — 

röd luft, kall vind som föröder 

vart strå bland strandbräddens ris. 

Blek morgonstjärnan förblöder 

i bergens rostbruna dis. 

Kort, kort var den isiga natten, 

den enda för oss — för oss! 

Grymt lyftes ur älvens vatten 

den röda morgonens bloss. 

Hör!... Höstträdets härjade krona 

skakar i bitter vind. 

Grå dag skall aldrig försona 

den natt du sov mot min kind.

Karin Valborg Ek:

På Karin-dagen: Bränningarnas sång

Vi äro bränningar, vi, hör! 

fjärran, fjärran från. 

Vi äro komna i natt, hör! 

att dig väcka med vattnens dån. 

Där uppe molnens bränningar slå 

kring månens klot i det svarta blå, 

men vi rulla fram över sanden 

mot din fot mellan strandens strå. 

Du skall icke sova i natt — kom! 

Högt som havets röst 

ditt hjärta skall ropa snart, kom! 

och klaga i drömtyngt bröst. 

Stå upp ur din vita jungfrubädd, 

spring ner till havets skummande brädd 

som ler under nattens måne

lika vit, lika vit som din bädd. 

Vi sågo din älskade vän, o! 

väster, väster ut, 

och han var blek om sin kind, o — 

som ett bloss som blåses ut 

i dagningens vita och vinande stund; 

hans öga var lyckt i drömmande blund, 

vi lyfte honom i famnen, 

där han låg på ett sjudande grund. 

Det sjuder vitt kring din fot, se — 

skummet, skummet yr! 

Det strida svallet, hur högt, se! 

hur härligt mot himlen det flyr. 

Långt högre vi buro din älskade vän 

mot himlens stjärnor och ned igen 

där brott och bränningar tiga 

i djupen —  och djupare än. 

Du blev så blek om din kind, o! 

Svalla, svalla, tår, 

och skölj som vi sköljde hans kind, o ... 

och smek som vi smekte hans hår, 

när vi gungade honom mot månens rund. 

O hjärta, ropa mot havets grund 

och mot midnattsskyarnas fäste 

i din rasande smärtas stund! .

Karin Valborg Ek:

Som ett moln, som en fläkt

Och skyarna gå

över bergen de blå,

över älvarnas vågor mot skogarna grå,

och den stormdrivna tall

genom rymdernas svall

sjunger högt som en sjö över sovande vall.

'

O du farande sky,

som mot stigande ny 

driver fram över fäbod och tigande by -

se, vid norrhimlens rand

står en silverne strand,

där var sky lik en suckande båt hinner hamn.

O vindar, som gå

över myrarna grå,

ni som hasta i flykt genom lufthavets blå -

snart i skogarnas ro

få likt duvor ni bo

och vila er vinge på nattdimmors bro!

Som ett moln, som en fläkt

min aning sig sträckt

mot den saliga stund då dess oro blir släckt,

då ur forsarnas fall

en flöjt av kristall

bebådar att lidelsens sommar är all.

Se, kring åsarnas kam

draga skuggorna fram

ur det blånande mörker min aning förnam.

Ack, det lider mot höst,

jag hör nattvindars röst

men en storm går till ro likt en fläkt i mitt bröst.

Karin Valborg Ek:

I Vävarnas Gränd

With the sweet of the sins of old ages 

wilt thou satiate thy soul as of yore? 

Too sweet is the rind, say the sages, 

too bitter the core. 

                                                 (Swinburne: Dolores). 

Besudlat och orent försvinner 

i källardis höstdagens sken. 

Grått mögel slår ut, där det rinner 

kall fukt över murverkens sten. 

Död luft, som med sopdunster blandas, 

är förruttnelsens andedräkt, sänd 

till allt, som nu lever och andas 

i Vävarnas Gränd.

Var äro de, männen som vävde 

i Vävarnas Gränd? De ha gått 

med den flit deras arbete krävde 

och den slöjd deras händer förstått. 

De ha rest sig från bommen och spolen, 

när kvällens befrielse kom, 

och ha stapplande vandrat mot solen 

och aldrig vänt om. 

Sin plats ha de lämnat, de gamla,

till män av ett främmande skrå, 

som intet i lador församla,

ej skörda och ej heller så; 

som endast gå hit för att hämta 

het lust och begärelsens rus 

i de eldhav, där lågorna flämta 

i syndernas hus. 

De söka den livseld, som dödar. 

Sin längtan de alla ha vänt 

till den frätande ljusflod, som flödar 

kring spegelglas, järn och cement, 

där lustan, förförisk och naken, 

blir lydd och som gudom bekänd 

bland parfymdoft och stank från kloaken 

i Vävarnas Gränd. 

Här näres den åtrå, som biter 

som eld genom blodets tumult. 

Det är Isis’ memfitiska riter 

och Dianas efesiska kult 

som de hungriga skaror begära, 

vilkas liv som en rök svinner hän, 

sen de rysande först trädde nära 

gudinnornas knän. 

Den lystnad, som eggar och tänder 

de druckna sekundernas lust, 

är blott flod över ödsliga stränder 

och storm på en obebodd kust; 

ty som giftröda blommor ur gravar 

gro drifter ur ruttnande kött 

hos de syndens marterade slavar, 

vars själar ha dött. 

Det hopp, som mot smärtor förhärdar, 

den tro som ger styrka av stål, 

äro myter från främmande världar, 

förnumna på obekant mål — 

äro sagor, som bläddrats till ända, 

små namn ur en gulnad legend, 

reliker från förr, ej mer kända 

i Vävarnas Gränd. 

Deras längtan skall först bli förlossad, 

deras ropan skall först bliva tyst, 

när den sista reliken är krossad 

och den yttersta dödssynden kysst; 

när Isis för eldnattsbegären 

lyft undan sitt anletes flor, 

och de stumt stirra in i mystèren, 

där tomheten bor. 

Men de ana ej ännu, när stunden 

skall slå; sina ögon de lyckt 

för allt, som ej ryms i sekunden 

av timmarnas stupande flykt. 

Och den skepnad, som krupit tillhopa 

i trasor vid orgiernas hem, 

bekymrar dem ej: — den skall ropa 

förgäves på dem. 

De järn, vari släktena tvingas 

att gå bundna mot ragnarökssot, 

bliva här serpentiner, som slingas 

i lek kring de dansandes fot. 

Är det dessa som ensamt fått gåvan, 

att, när jorden i kval ligger spänd, 

bli förgätna av vreden från ovan 

i Vävarnas Gränd? 

Ha de dansat, när natten förtärdes 

av en skälvande dödsklagans ljud 

för den grå hekatomb, som begärdes 

till offer åt härarnas gud, — 

när Jahve drog fram för att jorda 

allt förstfött och skörden blev god? 

Fann han syndarnas dörrar besmorda 

med frälsande blod? 

De våga ej se sig tillbaka 

och möta sitt mördade jag. 

Med anleten vita av vaka 

från dvalans och tomhetens dag 

fly de hit, där de än kunna söka 

i nätternas malande ström 

en stråke, ett glas och en sköka, 

ett skratt och en dröm. 

Bli de ledda till domen och dömda 

att hopplöst, som evighetslott 

få jaga den flyende, drömda 

vision utav lust, som är blott 

tom luft? Eller glöder den gnista, 

varav synden till stoft blir förbränd, 

när ett eldregn från Sodom skall brista 

i Vävarnas Gränd? 

Dresden, december 1922.

Frans G Bengtsson

Den glömda graven

Se, hur långt blicken når, ligga strålande blomhöljda gravar, 

vårdarnas ristade sten kransad vänligt med grönt. 

Du blott, förglömda grav, bär ej kors eller sten och din tuva 

sjunkit i kringblåst sand djupt under vissnande gräs. 

Vårens blåa viol och höstens purprade astrar

binda dig aldrig en krans, få icke dö i din famn.

Ingen irrande dröm dig söker; aldrig ett hjärta

vandrar förkrosselsens stig hän för att gråta hos dig. 

Jämnad med markens sand du dock lever ett liv som de andra — 

vårens skimrande regn väter ditt nyfödda gräs,

sommaren värmer din mull och högt kring din frostvita tuva 

rönnens blodröda bär skina i morgonens brand.

Ack, då från gravar i blom balsamiska dofter sig sprida, 

andas, fast doftlöst och armt, ock ditt förgängliga strå, 

susar i gryning och natt under samma odödliga stjärnor. 

Skön är du, bortglömda grav, ensam med jorden och Gud.

Karin Valborg Ek:

Ålänningens sång

Landet med tusende öar och skär, 

danat ur havsvågors sköte, 

Åland, vårt Åland, vår hembygd det är. 

Dig går vår längtan till möte!

Forngravars kummel i hängbjörkars skygd 

tälja din tusenårs saga. 

Aldrig förgäta vi fädernas bygd, 

vart vi i fjärrled än draga.

Skönt är vårt Åland när fjärdar och sund 

blåna i vårljusa dagar, 

ljuvt är att vandra i skog och i lund, 

i strändernas blommande hagar.

Midsommarstången mot aftonröd sky 

reses av villiga händer, 

ytterst i utskärens fiskareby 

ungdomen vårdkasar tänder.

Skönt är vårt Åland när vågsvallet yr 

högt mot de mäktiga stupen 

när under stjärnhimlen kyrkfolket styr 

över de islagda djupen. 

Ryter än stormen, i stugornas ro

spinnrocken sjunger sin visa.

Minnet av barndomens hägnande bo 

sönerna lyckligast prisa.

Aldrig har åländska kvinnor och män 

svikit sin stam och dess ära; 

ofärd oss hotat, men segervisst än 

frihetens arvsrätt vi bära. 

Högt skall det klinga, vårt svenska språk, 

tala med manande stämma, 

lysa vår väg som en flammande båk, 

visa var vi äro hemma.

Forsen

En bärsärkaväg var din brakande gång

i tusen förrinnande år,

förskräckande sträng var din vinter

och skrämmande skön din vår.

För laxens kämpande stjärt för strid,

för mannens kämpande arm för stark,

din makt förnams som ett jordskalvs makt

i ängsligt skälvande mark.

I fribytarstolt och larmande prakt

du vettvill åskade hän

i dån av rasande vattenfall

och häftigt rotvälta trän.

Som ett mot hundradetusen stred

din obetvingliga dårskapsström.

Och mannen teg, men han glömde ej

sin djärva segraredröm.

Nej, mannen teg, men han glömde ej

sin segraredröm ändå,

han bidde sin tid, och tiden

fick lugnt i fullbordan gå.

Nej, mannen teg, men han kom en dag

och log åt din vrede som fraggade vit

och tämjde din virvlande dårskapsdans

med hjärna och röd dynamit.

Förgäves du skakar mot dammluckors järn

och bänder mot mäktig betong!

Nu stiger laxen i trappor

där fåfängt han kämpat en gång.

Det timmer du smulat till stickor och spån

nu seglar i rännan i fred för ditt brus

och - skönast av allt - ditt förnuftslösa skum

har blivit förnuft och ljus.

I festlig hall, under blänkande golv,

turbinerna sjungande gå -

ett stall för hundratusen

hästar som gnägga och slå! -

Hör! generatorernas rytmiska brum

och se! hur av virvlande vattenkaskad

har skapats miljoner lampors glans

i kvällsligt tindrande stad!

Där mannen vill, är du tjudrad och tyst,

där mannen vill, går du fram.

Han läser helt lugnt din styrka

i kurvan på rött diagram.

De darrande visare viska helt tyst

de mystiska formlerna volt och ampère.

Och allt vad han vill, hans högra hand

med en rörelse frambesvär.

Som en emot hundradetusen han står

i festligt lysande hall

bland underkuvade böljor

och tjänstbenägen metall.

Och solfjäderlikt gå mil efter mil

från huset som byggts vid din tjänande ström

de kablar som föra till mänskornas hus

en ljus- och en starkhetsdröm.

H Blomberg:

:

Det namnlösa

Mycket gör ont, som inte har namn.

Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.

Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro

utan att peta på frön som gro.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -

ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

K Boye:

Nattskärran

Halvvaken ruvar sommarnatten

stilla på drömmar, dem ingen vet.

Tjärnarnas blanka vatten

spegla en skymningshimmels

bleka oändlighet. 

Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran

nattskärran

sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,

svävar lågt för sin låghets skull.

Duniga skymningsvingar

tyckas bundna vid jorden,

tyngda av stoft och mull.

Ve den, vars vingepar

ej kan sig höja,

blott dröja,

övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor,

som i morgonens ljusrymd far

sina kungliga banor,

hyste aldrig en längtan

sådan som skärran har.

Ingen kan längta så

mot det fjärran

som skärran

mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

K Boye:

Jordskeppet

Fram glider genom rymden den gamla skutan Jord

med levande och döda ombord.
Ej nödhamn eller ankargrund är henne beskärd
på den svindlande solomseglingsfärd.

I alla år hon susar mot sommarns gröna kust,
mot översvinnlig salighet och lust,
men varje gång hon nalkas, hon slungas ur sin ban
mot mörka hav av höstlig orkan.

I sekel efter sekel har hon seglat runt i ring,
och besättningen märker ingenting.
Den kommer och försvinner och lever i sin skans,
och var lördag är det kortspel och dans.

Vad tjänar det att drömma i sin kvalmiga kabyss
om palmvin efter svagdrickat nyss?
Vad tjänar det att yra om fjärran flickors famn,
om rymning i första bästa hamn?

Hur länge vi må segla, vi hinna aldrig land,
blott vinden bär dess dofter hit ibland.
Och den som dem kan känna, han viftar ditåt
eller brister över relingen i gråt.

Vår sommar är en sommar som blåses bort av höst,
begärens oro bultar i vårt bröst.
Och snabbt är dömd att kallna den kropp som är varm,
vårt barn blir snart för tungt för vår arm.

Men fast vi ej få veta när ankaret skall gå,
vi äro ganska väl till mods ändå.
Vi titta uppåt seglen, vi hala vår tross,
vi knoga, vi svära och vi slåss.

Dock, en enda stund på året tar oväsendet slut,
den stora och högtidliga minut,
när vi runda mörkrets udde och gå över stag
för att länsa mot den växande dag.

Då stannar och darrar det urgamla skrov
och pressar fram en ton så orgeldov.
Vi lyssna och vi höra hur syskonskeppens brus
stämmer in som ett fjärran silversus.

Vi lyssna och vi undra, fast vi ingenting förstå,
men ängslas ej, fast skröpliga och små.
Fast bottenlöst är havet och hisnande vår flykt,
vi känna det förunderligt tryggt.

Vi fara efter fyrar med flyende sken,
vi äga ej styrman, ej kapten.
Men inom oss vi veta att vårt fartyg seglar väl.
Vi ha hemliga sjökort i vår själ.

E Lindorm:

Det nya huset

Över den stackars staden

lyfter du sturskt fasaden,

gnistrande färsk och flott.

Högfärdsbesatt du skiner,

du som helt nya gardiner

i dina fönster fått.

Du som ej än mist fukten

och fräna oljefärgslukten

känner ej världen stort.

Först skall dig åren barka

och trasiga barnskor sparka

häck i din blanka port.

Ack, du har långt ej hunnit!

Har väl en kyss ens brunnit

ini din hiss en gång?

Än du av sorg ej härdats,

än ingen kista färdats

nedför din trappuppgång.

Ej dina rums tapeter

bära på hemligheter,

minnen av hem som sprängts.

Det kräves många hyror

innan av livets syror

riktigt du genomdränkts.

Fönsterrutorna blänka

blixtrande klart, kantänka,

men de ha ingen själ;

kunna ej vinka, varna,

lyckligt av kärlek klarna,

grumlas av hat och gräl.

Nu är du högfärdsvriden,

men blir nog mör med tiden

när du fått veta hut,

när du står mörk i färgen

ända till bara märgen 

skrubbad i livets lut.

E Lindorm:

Min skugga

I sensommarmånsken kring staden jag driver.

I kapp med min egen skugga jag kliver.

Den stiger och faller, den dansar och vacklar

över var husvägg, som månskenet spacklar.

Men alla de åldriga skuggor som huka

i grändernas skrymslen bli avundsjuka.

"Här sitta vi bundna envar vid sin länga,

men denne har liv, han får fladdra och flänga.

Men vi äro dömda att hundraårsgamla

på avfall och råttsmuts och fuktsvampar samla.

Vi skulle väl ock vilja svänga och svansa

och lustigt mot takkrön odh skrorstenar dansa."

Då hör jag min skugga de hotande svara:

"Jag är icke den som jag synes er vara.

Jag är icke fri, jag blott sparkar och knycker,

jag lyder en herre med tusende nycker.

Han blir aldrig trött att mig jäkta och hetsa

och ständigt jag tvingas omkring honom kretsa.

Ej sällan om nätterna måste jag vaka

och vanka på golvmattan fram och tillbaka.

Långt hellre i lugn vid en husgrund jag dvaldes,

ty där jag av oron och hetsen ej kvaldes.

Där kunde jag skåda hur seklerna dugga

som långsamma droppar, jag lyckliga skugga.

Nu får några månvarv jag flaxa och fara,

jag kan icke fatta varför det skall vara.

Snart är jag försvunnen från jordens yta.

Vill någon av eder med mig kanske byta?"

E Lindorm:

Vårens dårskap

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

Bron

Om kvällarna strålar bron

av glober som stora solar,

och i dess järnskelett molar

trafikens darrande ton.

Bron sjunger: "Dagen lång

här står jag och sammanbinder."

Jag hör med rodnande kinder

dess vänligt brummande sång.

Jag slår mina blickar ned,

min smälek jag dölja behöver.
Det bor en ovän mittöver,

en vän, fast förmörkad och vred.

Det strålar en bro mellan oss,

men aldrig varandra vi råka,

fast vi kunde gå eller åka

vid bländande lampors bloss.

Vad hjälper elektriskt ljus,

förgyllningen, järnet, graniten!

Det bär mig ej ens den biten

fram till min oväns hus.

Väldiga broar välv,

fyll dem med rusande vagnar!

Intet allt detta mig gagnar.
Bron får jag bygga själv.

E Lindorm:

Mot glömskan

I vrede kinderna brinna

och blickarna hårdna i hat.

"Jag kan ej förstå

att du tänker så."

Men jorden sig vrider och dagarna gå.

Snart vi och vår vrede försvinna.

Vad trätte vi om, kamrat?

E Lindorm:

Efter silverbröllopet

De levat samman i trettio år,

dag efter dag,

tills båda fått samma gråa hår

och samma drag.

I barn efter barn de blandat själ

och lynne och blod.

Förutan allt tal den ene så väl

den andre förstod.

På vanliga viset barnskaran flytt

i världen ut.

De båda sitta allena på nytt

och bida sitt slut.

En natt han ligger sömnlös och hör

hennes andedräkt.

Karlavagnen på fönstret kör

och ljuset är släckt.

Han ligger och tänker på stort och smått

i sin ensamhet.

Hur litet man ändå till slut förstått,

hur litet man vet.

Han sätter sig upp och tänder igen,

ty fridlös han är.

Han viskar: "Vem är du egentligen,

som sover där?"

E Lindorm:

Mödrarna

Barnet på din arm i baljan simmar,

brasan varmrött genom vattnet strimmar,

och det snöar där utanför

medan stormen kring knuten kör.

Åter sitter du vid vaggan fången,

lugn och lycklig. Minns du förra gången?

Under krigsklockors klagodån

fick du bada din lille son.

Tiden flyger. Var det ej i drömmen

som den forsade, den vilda strömmen

ungt och skummande mannablod,

som i ångor mot himlen stod?

Yrsnön flyger. Var det ej i drömmen

braket steg från dömda herradömen,

som sig själva åt döden vigt?

Här är allting som förr sig likt.

Här med samma lugna, snabba händer

du den lilla i ditt sköte vänder,

och din nacke är lika mjäll

som jag såg den vår första kväll.

Med ett leende du byter blöjan,

sätter varsamt på den lilla tröjan

som i världen ej annat fanns

än små rosiga lemmars dans.

Denna kväll i världens alla länder

lindas barn av mödrars trygga händer.

År och släkten virvla bort som snö.

Mänskligheten skall icke dö.

(1922)

E Lindorm:

Poeten och glömskan

Jag vill lära sent och tida

att mot glömskan leende glida

utan minsta skryt och prål.

Jag som andra skall ej slippa

lämna kläder och nyckelknippa

för att sänkas i ett hål.

Mycket i mig måste kuvas

innan min skylt från dörren skruvas

och jag stryks från jorden ut.

Jag vill lära utan kvidan

naken och namnlös kastas åt sidan

liksom fäderna förut.

Må i avskildhet och tystnad

all den kliande ärelystnad

bulna ut ur min natur.

Jag den sinnesro vill vinna

att som en bonde kunna försvinna

eller som ett markens djur.

E Lindorm:

Norr och söder

Jag föddes mot norr, o bröder,

men har väl ett fönster mot söder.

Hur skulle de bistra och snåla

vintrarna annars jag tåla,

om ej jag fick skämta och svärma

och hjärta och händer värma.

Jag får dock ej vistas för ofta,

där honungsblommorna dofta.

Jag får ej så länge ens stanna

att blekheten går ur min panna.

Jag måste mot norr tillbaka

och näktergalsklangen försaka.

Vi föddes ej, bröder, att leka 

och sorglöst som vildar oss steka.

Vi få blott ett ögonblick luta

oss ut genom sommarens ruta.

Vi föddes mot norr, våra öden

vetta mot vintern och döden.

E Lindorm:

En resenär

Är jag den ende som går sakta

och ej kan hålla rätta takten?

Jag har så mycket att betrakta,

ty jag är främling här på trakten.

Omkring mig människorna forsa

på gator, som varandra korsa.

De flesta nog förnummit rykten

att de blott äro resenärer,

men glömt det som en fras i flykten

för mera brådskande affärer.

De varken undra eller ana.
De blevo tidigt hemmavana.

Men jag är född att ständigt minnas:

du är en främling här på orten.

För dig får ingen vardag finnas.
Se, äventyret står vid porten!

För dig på första, bästa gata

finns nog att älska, ömka, hata.

Jag tar mig tid att allt beskåda.

Jag läser skyltarna på husen,

ty allt har något att förråda.

De många skilda fönsterljusen,

ett spektrum över hemmets dagrar,

jag gripen i mitt minne lagrar.

Med gamla hus jag mig förbrödrar,

jag gillar gamla plank som skräpa.

Jag går bland torgens bleka mödrar,

som tungt på barn och kassar släpa.

Men helst jag mig förtroligt tryggar

till gammalt folk med slitna ryggar.

Jag är god vän med många döda

på gamla, gröna kyrkogårdar.

Jag läser deras namn med möda

i utnött skrift på sjunkna vårdar.

I ångestbleka sommarkvällar

det skiner frid från kors och hällar.

Snart ljuset skall för alltid skymmas.

Kan något finnas mera viktigt?

Allt, allt skall i mitt inre rymmas

och därför må jag leva riktigt.

Så kan det sägas om den döde:

"Han visste brinnande sitt öde."

E Lindorm: