Prinsen av Trapezunt

Vem rider där uppå vägen 

med plymer hjälmen runt? 

Och vem om inte prins Florio, 

prins Florio av Trapezunt! 

Han sitter så käck i sadelen, 

han håller lans i hand, 

på äventyr han rider 

ut genom alla land. 

Ej väpnare honom följer, 

ej page där synes till — 

ensam vill han rida, 

ensam han strida vill. 

»Rid ej dit bort, prins Florio, 

rid icke fjällens stig! 

Där ligger en farlig drake, 

och väntar uppå dig.

Där ligger en ryslig drake, 

som slukar dig upp!» — »Ah strunt, 

det går ej så lätt,» sa prinsen, 

prinsen av Trapezunt. 

Han red mot den vilda draken, 

han red med lyftad lans, 

han slog honom sönder och samman, 

det gick liksom en dans. 

»Rid ej dit bort, prins Florio, 

ej till det skimrande slott, 

där bor den grymma häxan, 

som skall dig förgöra brått. 

Den häxan har snärjt så mången, 

så mången hjälte god, 

hon lockar dem i fördärvet 

och suger deras blod. 

Rid ej dit bort, prins Florio, 

vakta dig väl!» — »Åh strunt, 

jag reder mig nog,» sa’ prinsen,

prinsen av Trapezunt. 

Rakt genom näten red han, 

sitt blanka svärd han drog

och häxans falska huvud 

från axlarna han slog. 

Blodet det flöt till marken, 

det flöt å vallen grön — 

strax rann där upp inför hans syn 

en mö så underskön. 

»Tack ska du ha, prins Florio, 

som mig förlossat har, 

som frälst mig från den trolldom, 

vari jag fången var. 

Jag är en konungadotter 

allt ifrån Tunis’ land, 

men bergens grymme jätte 

i trolldom svårt mig band. 

Svårt var av trolldom jag bunden, 

och unga hjältars blod 

jag måste suga, tills någon, 

tills någon mig emotstod.

En konungadotter är jag 

allt ifrån Tunis’ land, 

jag bjuder dig min faders skatter, 

jag bjuder dig min hand.» 

Han kysste den väna prinsessa 

— det var så väl honom unt! — 

så lyfte han henne i sadelen, 

red hem till Trapezunt. 

Så hade de sitt bröllop 

allt uti dagarna tre, 

ej fanns en stoltare brudgum, 

ej vänare brud att se. 

 »Så är du då fången, prins Florio, 

så är då din frihet slut! 

Aldrig mera på äventyr 

du drager i världen ut! 

Nu får du hemma sitta, 

ej rida världen runt!» 

»Var inte så säker!» sa’ prinsen, 

prinsen av Trapezunt.

A M Roos:

Solsken

Solen lustigt skiner, 

vädret blås och viner, 

fladdrande gardiner 

fläkta från vårt fönster ut. 

Röda vallmor vicka, 

höga liljor nicka, 

och små duvor picka 

korn invid vår stuguknut. 

Vem kan inne sitta? 

Vi ska ut och titta, 

vi ska ut och hitta 

lyckan i en väpplings blad! 

Kom, du lilla Inga, 

vi ska ut och springa, 

låta visan klinga 

om hur sol gör världen glad!

A M Roos:

Förlåta

Förlåta — det är svårast utav allt, 

förlåta alltid, varje dag på nytt, 

och varje mänska vi på färden möta, 

förlåta varje ord som sårar djupt 

och hån som svider och små giftigheter, 

som kastas ut liksom till nöje blott, 

och dubbelhet som smilar och bedrager, 

och orättvisa, som vi icke mäkta 

försvara oss emot — förlåta allt 

och hämma bitterheten som vill stiga, 

en svartröd våg, och gör vår hjärna het — 

det är mest svårt — och det är mest nödvändigt.

Ty är Gud kärleken, då är ock störst 

av alla synder den att vredgas, hata. 

Och det är ingen synd, som så bär med sig 

på egen rygg sitt straff som hat. Att vredgas, 

att vara fylld av bitterhet och agg, 

det är ett helvete så hett som något. 

Men att förstå att lyfta sig därur 

på starka vingar mot en rymd mer ren, 

det är den bästa konst vi lära kunna. 

En blott det är som kan oss lära den: 

den törnekrönte med den lugna pannan. 

10. 9. 97.

A M Roos:

De prata och orera

De prata och orera 

om alla världens ting. 

Jag hör dem resonera - 

visst om Saturni ring! 

Men medan orden svalla, 

min själ långt borta är: 

jag hör ej på er alla — 

jag hör min hjärtanskär! 

Jag måste, att dem villa, 

ju hövligt mot dem le 

och låtsas lyssna stilla; 

högst sansad de mig se. 

Men tyst, men tyst — i drömmar 

långt borta nu jag är; 

till hjärtat glädjen strömmar: 

jag ser min hjärtanskär. 

De orda om hur farligt 

vår värld dock löper vill; 

de tro, att helt allvarligt 

jag lyssnar nu därtill. 

Och så — det är otroligt 

hur falskt dock är ens sinn! — 

så ler jag och har roligt 

med hjärtevännen min! 

4. 12. 95.

A M Roos:

Där stiger ett minne för mig opp

Där stiger ett minne för mig opp — 

det var i Cordobas stad en dag: 

framför hotellet i omnibus 

sitta vi, far och mor och jag. 

Då stiger plötsligt till vagnen fram 

en caballero ur sorlande mängd. 

Hans öga var mörkt, halvt grånat hans hår, 

han bar över skuldran en mantel slängd. 

Han tog under kappan fram en guitarr. 

Ett sakta ackord därpå han slog. 

Han sjöng — och diktade, medan han sjöng —:

sin flammande blick från mig han ej tog. 

Jag vart helt röd, jag vart helt rädd, 

jag gömde mig halvt bakom fönstrets gardin;

dock kom jag ej undan den lågande blick, 

ej undan den trånande melodin. 

Jag knappast hörde, jag knappast förstod. 

Två rader blott minns jag utav hans sång: 

»Du vita duva från främmande land, 

hur ömt, hur starkt skall du älska en gång!» — 

Ve mig, att så rätt han läst i min själ! 

Ve mig, att så sant det blev, hans tal! 

Ty vore min kärlek ej så stark, 

jag lede ej nu de dödliga kval! 

A M Roos:

Som i ett kloster svinna mina dar

Som i ett kloster svinna mina dar; 

jag märker livet utanför sig röra, 

men jag med livet intet har att göra — 

min räkning jag med det re’n slutat har. 

Den dröm min levnads sorg och sällhet var, 

den susar ständigt, ständigt för mitt öra; 

mitt hjärta alltid skall den rösten höra, 

som mig en gång från livet budskap bar. 

Tyst, utan hopp om lycka, skall jag vandra. 

Men kan min levnad bli till gagn för andra, 

min stig har, om ej solsken, likväl dag. 

För några har väl bördan tillmätts tyngre. 

Och mången har väl tagit doket yngre. 

Jag knotar icke över livets lag. 

Okt. 1893

A M Roos:

En blomma och en flicka

Där stod en blomma uti en kruka, 

som ej fått vatten på flera dar. 

Hon stod där vissen, hon stod där ledsen, 

men ingen märkte, hur trött hon var. 

Då kom en flicka igenom salen: 

»Du stackars blomma, så torr du står! 

Du tycks så vissen, du tycks så ledsen, 

men jag ska ge dig en styrketår.» 

Hon tog en kanna och hällde vatten

på knopp och blomma, på stjälk och blad. 

»Nu är du tvagen, så klar som dagen. 

Nu, lilla blomma, är du väl glad!» 

Och vattnet stänkte, och vattnet blänkte, 

och blomman tänkte: »Det där var gott!» 

Och blomman lyste och log och myste 

och sköt i glädjen ett litet skott.

A M Roos:

Solens död

Mörka, tungsinta skyar draga västvart hän, 

skocka sig tigande samman att skåda solens död. 

Mörka, tigande stå i skogen buskar och trän, 

stå i orörlig väntan, bida solens död. 

Strimmor av blod nu stänka högt på skyarna opp, 

döende solen skälver i sista feberglöd. 

Kvällsvinden vaknar och ryser, börjar sitt klagande lopp; 

en suck det går genom skogen: Nu är solen död .

16/9 -94

A M Roos:

Tordönets son

 

Jag såg som barn på Sankt Johannes’ bild 

och undrade på örnen vid hans sida: 

»En örn hos honom? Han, som duvomild

predikat kärlek uti ord så blida!» 

De barndomstankar åter för mig stå, 

där under höga tempelvalv jag sitter 

och åter ser Johannes’ bild, som då, 

på fönstret målad, lyst av solens glitter. 

Han står där — blickar emot höjden opp, 

en örn med hopfälld vinge vid hans sida. 

Hans panna skimrar av odödligt hopp, 

och på hans ögas blixt tycks örnen bida. 

Och nu — ja, nu jag bättre det förstår, 

att i en värld så full av ve och vånda, 

där våldet rasar och där sveket rår, 

där kan ej mildhet ensam provet stånda. 

Nu jag förstår, att stark liksom en örn, 

ej endast blid vår kärlek måste vara:

att kunna flyga högt mot himlens hörn 

och hämta ljus i tid av nöd och fara. 

Nu jag ditt namn, du »Tordönsson», förstår! 

Den starka kärlek i ditt hjärta brinner 

än likt en ljungeld genom världen går 

och smälter hatet, våldet övervinner!

A M Roos:

Jag hör dem orda omkring mig

Jag hör dem orda omkring mig 

allt om vår praktiska tid: 

nu är man så nykter, förståndig, 

så full av strävsam id. 

Nu finner man ingen kärlek 

lik den i forna dar; 

nu är man skarpsynt och sansad, 

och inga drömmar man har. 

Jag tiger och jag tänker: 

Märken I det ej då: 

I dömen blott eder själva 

och edra tévattenssjälar små!

Den 5 november 1896

A M Roos:

 

Hur outgrundligt är ej Herrens råd

Hur outgrundligt är ej Herrens råd! 

Vi kunna ej hans dolda vägar spana, 

vi fatta ej Hans stränghet, ej Hans nåd. 

Uti förtvivlan våra huvud slå vi 

mot evighetens port, som gåtan gömmer; 

till blods vi slå oss — intet veta få vi!

juni 1896

A M Roos:

Tre duvor

Där sutto tre duvor uppå en gren, 

uppâ en gren, 

det var i den klara morgonens sken, 

då solen lyste av glädje. 

Den första kvad: Se, jorden hur grön! 

Hur vårligt grön! 

Jag vill ut att skåda hur världen är skön, 

och hur soleu lyser i glädje. 

Den andra kvad: Se himlen hur blå! 

Hur ljuvligt blå! 

Jag vill upp, så högt mina vingar förmå, 

mot solen, som lyser i glädje. 

Den tredje hon satt så stilla kvar, 

så stilla kvar, 

hon sjöng en visa så underbar, 

medan solen lyste i glädje. 

Den visan var både sorgsen och glad, 

båd’ sorgsen och glad, 

den kom mig att drömma jag vet icke vad, 

medan solen lyste i glädje. 

Hon sang med så sällsam, skälvande röst, 

med skälvande röst, 

det gick så underligt rakt till mitt bröst, 

medan solen lyste i glädje. 

Och aldrig den sången jag helt förstår, 

jag helt förstår, 

och aldrig den helt ur mitt hjärta går, 

fast solen lyser i glädje.

A M Roos:

Ljung

Härinne i furudungen,
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.

Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.

De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.

A M Roos:

Vårlöken

Vårlök skjuter raskt ur jorden opp,

grön till stjälk och blad, men gul i topp,
lite blek, den lilla,
mår dock inte illa,
mitt i kylan skjuter hon en knopp.

Vårsol lyser ren så klart och grant,
snö dock ligger än på dikets kant.
Liten vårlök tänker:
"När blott vårsol blänker,
snön får ge sig, det är visst och sant.

Visst är stormen kall och vädret hårt,
och ibland jag frysa får rätt svårt,
men det gäller bara
rak och tapper vara,
hoppet är ju ändå alltid vårt.

Och för varje stråle solen ger,
blir jag glad och ljust mot solen ler.
Ja, nog skall jag stå mig,
köld skall ej rå på mig,
och jag vet: där komma blomster fler."

Kom en liten tös och blomman tog.
Liten vårlök än i döden log:
"Kan till fröjd jag bliva,
kan jag hugnad giva,
nå, då har jag ändå levat nog."

A M Roos:

Far berättar om tomtarna

Vinden viner i vinterkväll,

brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.

"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.

Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.

Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.

Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.

Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.

Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.

Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.

Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.

Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.

Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.

Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."

Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.


A M Roos:

Birgers ritt

Birger red sin häst i vall,
häst i vall,
ut i sommardagen,
över bäckens brus och svall,
brus och svall
in i björkehagen.

Hästen den var apelgrå,
apelgrå,
mörk och strid var manen.
Birger sade: "Trava på,
trava på!
Skugga ger oss granen."

Se - en annan fåle där,
fåle där
spränger fram ur snåren!
På sin rygg en tös han bär,
tös han bär,
som har guld i håren.

Fålen han var vit som snö,
vit som snö,
gyllne töm och bygel.
Fin och fager var den mö,
var den mö,
vilken höll hans tygel.

Birger han höll in sin häst,
in sin häst,
trodde det var villa.
"Här att vända blir visst bäst,
blir visst bäst.
Huldran vill oss illa."

"Inte jag en huldra är,
huldra är,
jag är en prinsessa.
Sagolandets krona bär,
krona bär
jag uppå min hjässa.

Bortom hagen står mitt slott,
står mitt slott,
underbart att skåda.
Birger, kom! Du får det gott,
får det gott.
Vi ska bo där båda."

A M Roos:

Hemma

Solen skiner klar och varm
på vår stugas vita karm
och på stockar röda.
Uti täppan lyser fin
ringros bredvid balsamin;
granna vinbär glöda.

Tuppen gal i solens gass,
vovven sover på sin tass,
gnäller smått i drömmen.
Ankorna i gyttjan stå,
våga sig ej riktigt på
simma ut i strömmen.

Brunte i sin spilta står,
tuggar hö, med svansen slår
för att flugor skrämma.
Kalven råmar efter mor.
Olle bygger bro så stor
för att bäcken dämma.

Hemma är dock allra bäst!
Hemma lyser solen mest,
blommar bäst rabatten.
Blir det kulet utomhus,
hemma glimmar härdens ljus,
hemma spinner katten.

A M Roos:

På havsbottnen

En rödspotta sam på djupet fram,

hon sam så tyst och så allvarsam.
Stora mörkar fläckar på ryggen hon bär,
men det gör då ingen ann´ för när.

En krabba kravlade bland bottnens tång,
hon kröp och kravlade dagen lång.
Den krabban kravlar alltid på sned,
men det har då ingen att göra med.

En sjöborre tyst på bottnen satt,
han spärrade upp sin runda tratt
och slukade allt, som strök förbi,
men det behöver ingen lägga sig i.

A M Roos:

Lyckans land

Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka,
bara fötter, bara ben,
mager som en sticka.
Men hon var så glad ändå,
log med skälmska ögon grå. -
Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka.

Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.
"Uppå vandring stadd jag är,
kan du säga vägen?
Jag skall hän till lyckans land,
till dess fjärran, fagra strand."
Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.

Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.
"Vägen dit - den vet jag nog,
just där sol sig sänkte,
där går gyllne strålars spång.
Över den skall gå din gång. -"
Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.

"Går du spången, skall du snart
hinna månens skära,
där den skimrar underbart -
då är målet nära.
Ty på närmsta stjärnan just
ligger lyckans fagra kust. -
Går du spången, skall du snart
hinna månens skära."

Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.
Kanske står han kvar där än,
tittande förlägen,
tittande förundrad på
ögon, skrattande och grå. -
Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.

A M Roos:

Bonden han gick

Bonden han gick åt den gröna skog,
där så mötte han haren.
"Hade jag bössa, jag knäppte dig nog."
"Det gjorde du nog", sa haren.

Bonden han gick åt den gröna äng,
där så mötte han räven.
"Ack, hade jag nu min bågesträng!"
"Ja, tänk, om du hade´n!" sa räven.

Bonden han gick åt fjällens stig,
där så mötte han björnen.
"Hade jag kniv, jag toge ditt liv."
"Men nu tar jag ditt" - sa björnen.

A M Roos: