Vid slutet av sagan om Tristan och Isolde

Nu är sagan slut, förklungen

deras kärleks sång,

fylld av klagan, röd, som ljungen 

breds vid solnedgång.

Från de båda ödestingen,

sorg och tungt begär,

ha de bråda gått där ingen

återvändo är.

Ej mer seglar han kring vida

hav; och ingen sjö

återspeglar vid hans sida

mön från Erins ö.

Jaktens tröga falkar rugga.

Tyst är skogens horn.

Ej hans höga hjälteskugga

skönjs mot månlyst torn.

Dem har flamman lyst och plågat,

sen de först till havs

drucko samman. Mänskor frågat

vilken dryck dem gavs.

"Kärlek skådas flyktig, svinner 

bort som dröm och dikt.

Dessa bådas stjärna brinner

oföränderligt."

Kung, du sov och se, din sköna

brud stal Tristan bort.

Dem skall lov och ära kröna,

fast ditt svärd slår hårt.

Fast det kalla stålet hämnas

dubbelt brott, kung Mark,

skall bland alla han dock nämnas

drottningens monark.

Böjen hjässan, mör, och sjungen

vekt! Strön mörk cypress!

Med prinsessan jägarkungen

flytt från Lyonesse.

Röda släckas bloss som brunnit

på Tintagels stup.

Deras snäckas segel svunnit

bort på mörkblå djup.

I de snår, som blomma över

deras vilas land,

suset rår, som Merlin söver

i Brocéliand.

Sorg ej bleker nu den båldes

kind, ej smärta svår.

Honom smeker mjukt Isoldes

sommargula hår.

Tidens tunga skörd har bäddats

glömd bland gräs och mull.

Dessa unga två har räddats

för sin smärtas skull.

Kring dem dagas vår och fäller

hägg och hagtorn vit.

Deras sagas ministreller

ha följt med dem hit.

Hell er! - I som skönt kring paret

vävde sångens väv!

- melodi som eld och klarhet,

gråt och brus kring stäv!

Svår att slita drömmen lockar.

Bort mot västerns sky

sagans vita fågelflockar

fly...fly...fly.

Frans G Bengtsson

Ekon

Från en härlighet, vissnad och bräckt 

och förgäten i tidernas höst, 

kom ett obekant bud: jag blev väckt 

av en syn; och ur tystnadens bröst 

steg oändlig en fläkt, 

som om skuggor sökt röst. 

Någon ton som ur horn av kristall 

har ett bergseko dallrande strött. 

Var det Artemis’ jakthundars skall,

hennes rop när en hjort sprungits trött? 

Flög en spjutstrimma kall 

över gräs som stänkts rött? 

Drar menadernas älskare skön 

ur Thessaliens nytändningsnatt?

Svepa revor och flätade spön 

kring de vindruckna? Skälver besatt 

mellan verop och stön 

backantinnornas skratt? 

Eller ekar heroernas tid 

ur en hålvägs cyklopiska schakt, 

där en tronande achemenid 

med en vink av allsmäktigt förakt 

driver härar till strid 

mot Thermopyles vakt? 

Vilket land ligger framför mig brett, 

vilken kust, vilken röd orient? 

Jag har ägt vad jag aldrig har sett, 

jag har levt vad jag aldrig har känt, 

bland syner som hett 

mina ögonlock bränt. 

Något minne ur nattrymden sam, 

något återuppvaknande ljud. 

Var jag präst hos en forntida stam? 

Har jag mumlat oraklernas bud 

och en hymn burit fram 

till en levande Gud?

Ty det är som om lyddes jag mot 

något tecken och genljud som mint 

om mig själv: som om livsträdets rot 

närt mig förr: som om sökte jag blint 

något spår av min fot 

i en glömd labyrint; 

som om såge jag rysande ut 

från de staplade seklernas brant 

över land som jag dvalts i förut, 

tills en syn flammar klar och bekant 

och jag känner till slut: 

»Det var så. Det är sant.» 

— som om fordom jag sett huru varm 

bortom haven en blodsdager grytt, 

när argiver med bredringad arm, 

som sin krumstav mot asklansen bytt,

hållit rådslag i harm 

sedan Helena flytt; 

som om minde än Venus i öst 

i förbleknandets stund, huru dov 

flöt den svämmande Nilnattens röst, 

huru brännhet dess luft, när jag sov

invid nubiska bröst 

vid Kleopatras hov; 

som om förr på en strandbrädd i blom 

en kaldé eller drömögd hindu 

förkunnat mig, gåtfull och from: 

»All tid göms i flodspegelns nu. 

Illusionen är tom. 

Du är jag: jag är du.» 

— Värld, där förvandling ej gror! 

Jag trår med omättligt begär 

till din rymd. Finns en vishet som bor 

i den sorg och den andakt du bär, 

evig och stor 

såsom skönheten är?   

Frans G Bengtsson

En ballad om narren och döden

Bjällrorna, den röda kammen, 

skrän och danssteg, gråt och skratt, 

spiran, guldet, ropen, skammen — 

allt är nu farväl och amen. 

Page och tärna, hund och katt, 

spelman, munskänk, präst: — godnatt! 

Mull åt mig och vin åt resten! 

Låt ej vaxet brinna ner, 

innan vi bragt ut vid festen 

skålen för den siste gästen! — 

Narren sjunger, Döden ler. 

Ha de tärnor flytt, som klappa 

händer, när jag sjunger gott? 

Skred ej Döden i min trappa? 

Bär han stav och brämad kappa 

eller kåpa och kalott? 

Bona bänken! Fyll hans mått! 

Spela, spelman; strängen darrar 

än en gång och aldrig mer. 

Närmre Dödens fotsteg knarrar: 

slut med kejsaren bland narrar — — 

Narren gråter, Döden ler. 

Hertig Filip, aldrig slog du 

hårt för skämt i obedd stund. 

Skänker gav du, vänligt log du; 

mera tal, som sved, fördrog du 

av din narr och trogne hund 

än av Flandern och Burgund. 

Hertig Filip, silverfaten 

bäras nu omkring. Jag ser 

damer — ädlingar i staten — 

riddartecknen — prästornaten — — 

Narren drömmer, Döden ler.

Nej, nej, ingen psalm och mässa! 

Vad skall jag i himlens sal? 

Dit gå skälmar, dit gå dessa 

krymplingar med skallig hjässa, 

dem ej spel och tung pokal 

fröjda, till dess hanen gal. 

Jag vill än bland män av ära — 

folk som glammar, folk som ler, 

damer, som haft många kära — 

helvetet mitt gyckel lära. — 

Narren hädar, Döden ler. 

ENVOI. 

Dame Aline! Jag hjälpt dig nysta 

fin röd tråd till lansbaner. 

Femton år dra undan tysta — 

bli blå rök. — De aldrig kyssta 

läpparna jag återser–––- — 

Döden kysser, narren ler.

Frans G Bengtsson

Myrica

Glöms du bort? Försmås du för odlat lövverks 

breda blad och prunkande blomningsskönhet? 

Fann dig ingen sångare? Bär dig ingen 

ungmö vid barmen? 

Skall du okänd dö, där du vällukt sprider 

stark kring gröna tuvor i somrars regnluft, 

god som bergens kassiadoft, som bars till 

Salomos kära?

Ringa är du, räknad som sist bland systrar, 

bortom skogar, mossar och kärr gömd undan, 

blomlös, grå, blott kysst av de sken, som leta 

gryningars daggnät.

Rik som jordens andedräkt var din doft mig, 

när din mark låg bredd som en dimblå blomkalk 

nyss född fram ur natten, i fläcklös brudprakt 

väntande dagen. 

Mer för minnet gav du än rosor gåvo. 

Balsamluft du skänker, när drömmen låter 

vildmarkssvalt jungfruliga gröna syner 

tätna omkring mig.

Frans G Bengtsson

Kung Karls värja

som är att beskåda i rustkammaren i Dresden

Här, mellan franskt rapière och ungersk sabel 

syns blank, kung Karl, din långa, raka pamp. 

Vann kusin August den, när han aimabel 

gav bal för dig? Han vann den ej i kamp. 

Bars den, när du, en kung ur österns fabel, 

skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp, 

när Marlborough, Europas konnetabel, 

räckt blommor till dig över scenens ramp? 

Din samtid levde krokigt och på tvären 

bland snusförnuft om kabinettsbesvären, 

spinettklink, gräl och Amors rosenband. 

Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land, 

ditt kungaord, de skyldrande gevären, 

och krigets konst och klingan i din hand.

Frans G Bengtsson

Gian Giacomo Casanova

Guds död, herr Waldstein! Jag fick svedd polenta 

i går! — — Nå, lika gott! Nu går jag hän 

från detta liv, från pack och pöbelskrän. 

Här dör en man av värld, som har med ränta 

betalt vart stick från de impertinenta 

och lagt sin själ i sköna kvinnors knän. 

Thérèse! — Lucrezia! — Clémentine! — Hélène! 

Ack, det är längesen! Jag kommer. Vänta! — 

Jag adlade mig själv den gång jag sköt 

Branicki. Herr Voltaire–––var blott ett nöt; 

jag hade rätt i Ariostotvisten. 

Jag föddes arm; mitt snille täckte bristen. 

Fortuna var mig huld, tills kraften tröt — 

Jag levt som filosof, jag dör som kristen.

Frans G Bengtsson

Marco Polo

Tillbaka till Venedig och de sina 

Ser Marco nått. Knappt namnen ens han minns

på stadens fäder, och för honom finns 

allt torgets skvaller blott som surr bland bina.

Han talar om de länder han sett skina, 

hur han byggt städer, styrt en rik provins 

och rest med mandarinsvit likt en prins, 

som sändebud fran Kublai, khan av Kina. 

Runt torget skrattas högt: »Han är förryckt! 

En skepparekumpan, fantast och fåne!» 

Han får applåd: »Bra ljuget, o Milione!» 

Ser Marco ler: — så har ock Kublai tyckt, 

när västerns saga talts vid hägrars flykt 

längs Hwanghos pilträd under Kathays måne.

Frans G Bengtsson

Runlejonet i Venedig

Dess nötta stenlegend från ett förgätet, 

stolt dåd på österns hav är oförstådd,

där runt det forna havsbehärskarsätet 

lagunen strös av stjärnors vita sådd. 

Den täljer ej, hur dogers bud förmätet 

bars haven runt, när än sken ouppnådd

Venedigs glans. På marmormajestätet 

höggs skriften in av män från Svithiod. 

I vanmakt slumrar Marcusrepubliken. 

Men till det lugn, där svagt, som vågmusiken 

i snäckan, tonar kvar dess äras tid, 

når storm och svärdslarm in från sjunkna riken

— med Herses namn — »en bonde god i Viken,

som vida for, vann guld och föll i strid.» 

Frans G Bengtsson

En vikingahövding

Till klostret Iona kom kung Olav Kvaaran 

av Dublin och Northumberland: — »Ej så, 

I munkar! Rädens ej! Ty böjd och grå 

bär kungen ej mer sköld för krigarskaran. 

Han är nu trött och frusen. Knappt fördrar han 

sin brynjas järn, och det är tungt att gå. 

Här vill han bli — bo varmt och höra på 

god sång och sköna underverks förklaran.» — 

»Vår gård är ren, o kung. Blott de bebo den, 

som ära Gud. Vill du gå ned i floden 

till dop och rening? Så vi alla gjort.» — 

»Det vill jag, barn; det provet syns ej stort.» — 

»Så blir du Guds.» — »Gott. Jag är säd av Oden. 

Tryggt för min väg, trots Gud, till Valhalls port.» —

Frans G Bengtsson

Hannibal

Tät yrsnö båda töckniga Hyader 

i graisk bergsbygd, skum och obefaren. 

En tuba manar vilsna fram, men svaren 

dö bort, förkvävda av lavinkaskader. 

Soldater stappla tungt längs fallna rader 

av män och djur. Numider pröva skaren 

på väg mot passets höjd, där fältstandaren 

förts upp i halvkrets bakom härens fader. 

Mot Padus’ ängsmark visar han med handen. 

Svärd svingas ut. Män ropa. Elefanter 

trumpeta högt och skynda på sin gång. 

Varginnans barn, som vakta Gallierlanden, 

se trotsigt bleka mot Kartagos panter, 

som står på alpens kam, beredd till språng.

Frans G Bengtsson

Thukydides

Lugn bland allt hatfyllt skri och blodigt sken 

från Hellas syskonstrid — och blott om egen 

förtjänst och livslång landsflykt stolt förtegen — 

skrev han sitt verk — »till gagn för dem, som sen 

begrunda staters öden». — Djupt i sten 

har furstesonen, retorn och strategen, 

grävt in de ofärdstunga krigarstegen 

från kampen mellan Sparta och Aten. 

Han skrev om grannstatssvek, om folkgunstlater, 

om rov, om städer, som av spartiater 

tungt trampades i krigets vinskördspress, 

om svält, om pest. — Vad nytt kom till sen dess? — 

»Då varje tid ser samma färd bland stater, 

skrev så atenaren Thukydides.»

Frans G Bengtsson

En ballad om Lameks söner

»Jabal och Jubal gå fromma och snälla», 

talade Lamek, »men Tubals sed 

hotar att rent rycka huset ur led. 

Här i ett hörn skall jag numera ställa 

tre små käppar att tämja dig med. 

Varligen vandra! 

Akten varandra. 

Jabal och Jubal och Tubal-Kain!» 

Å! — sade Jabal. 

Så! — sade Jubal. 

Försök bara på! — sade Tubal-Kain. 

Sönerna rymde från Lameks dressyrer, 

ströko på vägen med okynnigt skri; 

tjöto åt alla, som redo förbi, 

skrämde kamelen i sken för en syrer, 

funno ett krus, som det klunkade i. 

Rovet tillsamman 

mätte med gamman 

Jabal och Jubal och Tubal-Kain. 

Min! — sade Jabal. 

Din? — sade Jubal. 

Skål, det är vin! — sade Tubal-Kain. 

Småningom vände de bleka tillbaka, 

blidkande Lamek med tyriskt snus. 

Lamek sade: »I Pukals hus 

är flickan fager och lämplig till maka, 

det är min mening och även min frus. 

Gubben har pengar. 

Välj, mina drängar. 

Jabal och Jubal och Tubal-Kain!» 

Ack! — sade Jabal. 

Tack! — sade Jubal. 

Borsta min frack! — sade Tubal-Kain. 

Alltför eniga Lamek fann dem; 

ingen gav efter, fast gubben bad. 

Jubal sjöng visor och Tubal höll vad; 

varpå med fyra små åsnor i tandem 

hastigt de foro till Pukal åstad. 

Folket vid skriket 

smög sig i diket: 

»Jabal och Jubal och Tubal-Kain!» 

Hopp! — sade Jabal. 

Stopp! — sade Jubal. 

Hej! I galopp! — sade Tubal-Kain. 

Jabal tog Pukal och Jubal hans farmor, 

och Tubal tog flickan till tals för sin del; 

yttrade sen: »Inget bråk och krakel! 

Låtom oss strax på en skiva av marmor 

ordna affären med hyggligt spel!» 

Utanför porten 

blandade korten 

Jabal och Jubal och Tubal-Kain. 

Pass! — sade Jabal. 

Pass! — sade Jubal. 

Pang! Tjuguett! — sade Tubal-Kain.

Frans G Bengtsson

Skattepenningen (Tizians målning)

Hög i sin vishet, ren frän alla låga 

begär och brott, som fläckat Adams ätt, 

lyssnar den helige av Nasaret 

till fariséens köpmanskloka fråga. 

»Vad är för mästaren all ond förmåga 

att knyta ordens snaror? — »Är det rätt 

att giva Cæsar skatt?» — Har han ej trätt 

med segrarlugn ur större tvivels plåga? 

Han ser på den förstockade i anden. 

Av Hermons rymd och Galiléerstranden 

har blicken glans och stämman böljeljud. 

»Vems bild bär myntet?» — »Cæsars.» — »På vems bud 

slogs prägeln?» — »Cæsars bud.» — Han sänker handen. 

»Giv Cæsar sitt! Vad Gud tillhör, giv Gud!»

Frans G Bengtsson

Tempelbyggaren

Nu timras högt de väldiga gemak, 

där Sebaot skall bo, när Juda beder. 

Från muren skådar Salomo, hur leder 

av oxar släpa block i långsamt mak. 

Med portar av oliv och breda tak, 

vars plank och sparrar äro fur och ceder, 

står Jahves hus, där bruna mästersmeder 

på valv och gavlar nita kopparflak. 

Snart skall Kerubportalen sammanbalkas. 

Kung Salomo, som känner dagen svalkas, 

stryker sitt skägg. På handen glimmar matt 

sigillets sten. — »Du sol, hav tack! Godnatt!» — 

Han bugar sig. — Ett långt kameltåg nalkas. 

Kung Hirams sjömän bringa Ophirs skatt.

Frans G Bengtsson

Stjärnbilderna

Vem gav dem namn? När hava grå profeter 

i någon stad, begravd av seklers grus, 

först tolkat firmamentets hemligheter 

från templens tegelkrön i landet Uz? 

I helig dröm ha de ur dödstyst eter 

sett myter stråla i sideriskt ljus 

och bak sju sfärers vandrande planeter 

sett gudars tåg i zodiakens hus. 

Vart jordiskt monument blev stoft på graven, 

där undrens skådare lagts ned med staven 

i vissnad hand mot mantelns purpursöm. 

Men klar står än, när Hydran klyver haven 

och Tjuren frustar mot Orions glaven, 

Kaldéens natt, förstenad i sin dröm.

Frans G Bengtsson

Penthesileia

Orörlig vid sin lans — som om Gorgonen 

nått honom med all skräck, som outsagd 

dväljs bakom blickens frostiga smaragd — 

står, lutad mot sitt offer, Peleussonen. 

Den varma jorden dricker blod, och månen 

strör ljus på spåren av hans bittra bragd, 

på hjälmlöst hårsvall och på skölden, lagd 

som huvudgärd av brons åt amasonen. 

Blek vakar hjälten hos den svärdsbetvungna 

mannaförgörerskan, vars domnat lugna 

gestalt nyss trotsigt skalv i stridens brand. — 

»O, Afrodite, fanns i gröna land 

ej älskogsbädd att henne bättre hugna 

än dödsvit ro på blodad frygisk sand!» —

Frans G Bengtsson

Den sovande Venus (Giorgionis målning)

 

I. 

Tvang dig en natt av brännhet vällustvånda 

till blomsterlägret, dolt från solens makt, 

där du din mjälla kind mot armen lagt 

och löst ditt hår, det fuktigt kopparblonda? 

Som pärlmorglans kring skatter från Golkonda 

sveps dagern rikt kring dina lemmars prakt. 

Skall ingen drömbild egga pulsens takt 

och väcka dig? Skall middagsron bestånda? 

Ack, sov! Med grönskan hägnande din hjässa 

och armen vågmjukt krökt mot purpurdoket, 

sov så, gudinna! Öppna ej igen 

de ögon, vilka obarmhärtigt pressa 

ditt drottningväldes slavar under oket 

och dräpa ron och alstra hat bland män!

II.

De ha förgåtts, de män, du fordom känt, 

din skönhets vakt, din rosenvärlds tragöder. 

Där grönt gräs skylt dem, slumra de som bröder 

med frätta svärd och brustna instrument. 

Ditt hjärta vet ej av, vad kval du sänt 

de älskare, som dött. Din drömvärld glöder 

av elefanters procession från söder 

och panterspann från Baalims orient. 

Snart skymtar du de flammande schabraken, 

konungslig pomp, tiarorna, som torna, 

blå rökelse och guld i välvda mått. 

På krökta ryggar skall du trampa naken 

och glömma namnet av den havsskumborna 

bland främlingar, som ropa Astaroth.

III. 

Ödmjuken er, I dödligal I kunnen 

ej mura fristad och försvarad plats 

för hjärtats ro. Var trotsig föresats 

blir snabbt av hennes skönhet övervunnen. 

All tids tillbedjan är kring henne spunnen, 

all sång i hennes glans förfärdigats, 

sen först vid musslans cypriska seglats 

Poseidon lyft ett havsgrönt horn till munnen. 

De höga gudar, dem Olympen rymt, 

ha glömt den värld, som aftonskuggor skymt, 

och färdats bort mot yngre solars flamma. 

Blott Venus, slumrerskan, den evigt samma, 

som dräper leende och famnar grymt, 

vet än, vad böner hennes trogna stamma.

Frans G Bengtsson

Stenarna vid stranden

Minns du en kväll av kyssar och legender 

på ön, då havet i besegrat mod 

låg höljt i färg från solnedgångens länder 

av bärnsten, malakit, viol och blod. 

Längs strandens bröstvärn syntes böljeränder, 

där havet svallat fram i skummig flod 

i hårt begär att slingra sina händer 

kring ön, dess åtrås eviga klenod. 

Det vann blott karga flisor av graniten. 

Dem smeker det försiktigt, till dess fliten 

gjort rovet ådrigt, glänsande och slätt. 

Jag lär dess konst och gör på samma sätt, 

när någon varm favör — ack, alltför liten! — 

till sist förvandlas till en blank sonett.

Frans G Bengtsson

En vilsekommen gudinna

Här, varest kvällens sken blott komma nära

stenruckel, gammal lump och rännstensmodd,

blir ingen drömsjuk dyrkare förmådd 

att ge din skönhet vederbörlig ära. 

Av idegran kröks bågen, du skall bära, 

och ifrån rå-kid blir din kjortel flådd. 

Fäst vid din midja stark vildtimjansbrodd 

och i ditt hår en silvermåneskära! 

Gå sedan ut, där över sälg och ljung

augustinatten daggbestänkt din bana 

och vindens breda hand är smeksamt ung! 

Dröj under hägn av vajad eklövsfana 

i månmolns ljus! Då tonar tempeltung 

en orfisk hymn runt skogarnas Diana.

Frans G Bengtsson

Drömt möte

Var det en skenbild från en falsk Fortuna, 

som tänts inom mig, drömsk och halvpåmind,

när dina ögon lockat muntert bruna 

och håret bucklats mjukt emot din kind? 

Ha vi ej råkats fordomdags, då Luna 

för hednisk kärlekslek var älskvärt blind, 

vid drömhav, där tritonerna basuna, 

när Pans ton fyllt de gröna bergens vind? 

Jag var en argonaut, som släppt sin åra, 

du en chalkidisk mö med makt att dåra 

från stranden män av större dygd än min. 

Till dig bland silverpopplar smög jag in, 

när långt i öster blänkte Argos fåra 

vid Jasons rodd mot Kolchis’ gyllne skinn.

Frans G Bengtsson